I det dystraste av de två scenarier Arbetsförmedlingen presenterade den här veckan, hamnar arbetslösheten i Sverige på 14 procent under september. Vanligtvis skulle sådana siffror få det att svindla för ögonen. Den något mer optimistiska av myndighetens grafer anger en arbetslöshet på 11 procent i juli. Även det vore under normala omständigheter ett katastrofbesked.

I båda varianterna beräknas arbetslösheten dessutom ligga kvar på jämförelsevis mycket höga siffror också efter en viss ekonomisk återhämtning skett (vilket i sin tur förutsätter att samhället kan öppnas upp igen inom några månader).

Vad en krasch på arbetsmarknaden och i näringslivet av det slaget skulle betyda inte bara för de direkt drabbade, utan för hela ekonomin, för välfärden och många kommuner, är lätt att räkna ut. För att romantisera det ekonomiska nödstoppet, en ökad kollektiv fattigdom, och i det se ett bättre samhälle växa fram, måste man befinna sig på tryggt avstånd och långt ifrån drabbade anställda och arbetsplatser.

Krisen slog till i ett explosivt förlopp, men följderna kommer att bli utdragna och vara kännbara efter det att coronaviruset är borta.

Även Europeiska kommissionens ekonomiska vårrapport levererar beska prognoser när det gäller just den svenska arbetslösheten. Där räknar man med 9,7 procent arbetslösa i Sverige efter det här året och 9,3 nästa år.

Det är högt vid en europeiska jämförelse och understryker att klyftorna på arbetsmarknaden förblir ett av Sveriges stora problem, trots de många goda åren av högkonjunktur, starka statsfinanser och ett konkurrenskraftigt, högkvalificerat näringsliv inom både industri- och tjänstesektor.

Tyvärr framstår Arbetsförmedlingens och EU-kommissionens prognoser som realistiska snarare än pessimistiska. Sedan första mars har 122 000 personer skrivit in sig som arbetslösa och 69 188 varslats om uppsägning.

Nedgången slår brett mot flera olika näringar och branscher. Värst utsatta är hotell- och restaurangverksamhet, bemanning och transport. Men fler står på tur om krisbekämpningen misslyckas.

För många företag är situationen akut, och marginalerna krymper snabbt. Ofta uteslutande som en följd av coronavirusets spridning och de medicinskt nödvändiga restriktionerna i samhället.

***

Slitningarna i Sverige kommer att bli enorma om ett värsta-scenario slår in och den globala handeln och de globala leveranskedjorna störs kraftigt under lång tid.

Annika Sundén, analyschef på Arbetsförmedlingen, säger i sin kommentar att vi får räkna med ”stora skillnader i arbetslösheten både geografiskt och mellan olika yrkesgrupper. För den som övervägt att utbilda sig eller att ställa om sitt yrkesliv kan det här vara rätt tid.”

Tro alltså inte, var det indirekta budskapet, att alla förlorade jobb och yrkeskarriärer som nu går förlorade kommer tillbaka efteråt.

Den arbetslöshet som hotar att växa fram är sammansatt av flera olika faktorer:

* Tillfälligt men drastiskt avstannad efterfrågan för företag med verksamheter som måste vänta och härda ut, men som kan räkna med ett uppsving efteråt om de finns kvar då.

* Besvärliga, men inte bestående, störningar av produktionen i viktiga industrier med trots allt goda framtidsutsikter.

* Uppskjutna investeringar i branscher som avvaktar läget, och står redo att satsa för fullt igen när det lättar.

* Men också en av automatisering, näthandel och digitalisering påskyndad strukturomvandling som redan inletts i delar av samhällsekonomin. Fysiska butiker och serviceinrättningar som trängs från flera håll samtidigt.

Där fungerar coronakrisen som en snabbspolning framåt, med ett brutalt förlopp som inte lämnar något utrymme för en gradvis anpassning.

Till det ska läggas en allmän osäkerhet världen över om framtiden.

En del verksamheter som drabbas kommer alltså att kunna köra igång snabbt igen, med jobben intakta, när den akuta krisen är över.

Andra kommer att behöva längre tid för att starta upp på nytt – en försiktighet inför resor och trånga folksamlingar lär finnas kvar hos många människor – men trots allt ha affärsmodeller att återvända till.

I många fall kommer livsverk att ha fallit som en följd av coronakrisen och inte gå att bygga upp på nytt. Småföretag som alltid står ensamma utan tung uppbackning och människor med mödosamma yrkeskarriärer inom branscher som aldrig blir sig lika igen.

Det är därför stödpaketen i hög grad måste syfta till att rädda välfungerande företag från att gå under i onödan. Men det betyder också att arbetslösheten de närmaste månaderna kommer att te sig väldigt olika beroende på vilken kategori de drabbade tillhör.

För unga kan utbildning och nya vägval komma som en smidig lösning. För äldre arbetstagare, som riskerar att halka efter i en teknisk omställning när gamla jobb försvinner, kan det däremot bli långt svårare att hinna med. Och människor som redan befinner sig i utanförskap får ännu längre till fasta jobb.

Där kommer stora hjälpinsatserna att bli nödvändiga, om samhället ska hålla ihop.

De generella välfärdssystemen är mycket värda i lågkonjunkturer. Inte bara för människors trygghet utan också som hjälp till omställning och livslång kompetensutveckling. Att Sverige har dem på plats kommer att betyda mycket det här året.

Men över tid bygger de, liksom resurserna till vård, skola, omsorg och kultur, på att det finns ett livskraftigt näringsliv med många företag som kontinuerligt skapar jobb.

***

Hela ekonomin är sedan decennier mitt uppe i ett långsamt avsked till det traditionella industrisamhällets arbetsmarknad och konsumtionsmönster. Själva yrkeslivet skiftar karaktär steg för steg. Även tjänstesektorn omvandlas ofrånkomligen.

I grund och botten är den utvecklingen inget att beklaga.

Handel och innovationer kommer att ta sig nya uttryck, men leva vidare. Nya jobb, nya utbildningar och nya branscher lär växa fram och ersätta det som automatiseringen tar över. Både högkvalificerade och enklare jobb. Förhoppningsvis välbetalda och mindre slitsamma, kanske med kortare arbetstider, som tillåter livslånga, skonsammare, omväxlande yrkeskarriärer och ger mer tid över för fritid, kultur, bildning och umgänge.

Även ur miljösynpunkt kommer mycket att ske i positiv riktning. Minskat slöseri. Nya uppfinningar för bättre hushållning med naturresurser. En omställning till det förnyelsebara, bort från fossilekonomin, möjliggörs. Det kommer att skapa framtidsjobb.

Men allt det, innovationerna och hållbarheten, förutsätter att vi undviker en krasch som skapar ekonomiskt kaos, politiska konflikter och social förtvivlan, och som får ropen på auktoritära, aggressiva, exploaterande samhällsmodeller att öka i styrka.

För svensk del är det därför viktigt att ta varningssignalerna om en alarmerande hög arbetslöshet på allvar. Det är ett problem som grodde redan före coronakrisen, och som kommer att ha förvärrats efteråt.

Bemöt det långsiktigt och börja nu.

De skrevs 1948, i ett Europa där ruinerna ännu dammade. Eyvind Johnson, som ställt sin penna i nattövningens tjänst och ägnat kriget åt antifascistiska motståndsromaner, hade börjat brottas med våldets, maktens och utopiernas destruktiva framfart genom historien.

Först när segern var vunnen, fanns tid att undersöka katastrofens rötter. Och som andra desillusionerade i motståndsrörelsen anade Johnson redan: De rötterna var inte uppryckta.

Kanske fanns de alltid fanns inom människan. Som en fara i olika skepnader, under skiftande fanor, att synliggöra, diskutera och hålla i schack.

Men också friheten och solidariteten, kalla det godheten, hade sina rötter. Det var en lika viktig insikt. Överallt där människor vandrat och strävat, så långt tillbaka som källorna för oss, har den inre dragkampen pågått.

De många tidslagren i Johnsons historiska romaner var ett budskap i sig: vissa grundläggande frågor består evigt och kommer vi aldrig undan.

Strändernas svall, som söker ett slags konfliktens ursprung, hade redan getts ut, som hans första efterkrigsroman. Året efter skulle Drömmar om rosor och eld publiceras, Eyvind Johnsons stora uppgörelse med totalitär förföljelse på 1600-talet och i modern tid. Men 1948, i en anteckning som sedan återgavs i den sällan omnämnda ”Dagbok från Schweiz”, står några rader som i all enkelhet sammanfattar hans humanistiskt färgade rädsla för den totala övertygelsens brutalitet och självrättfärdighetens intolerans:

”Jag märker återigen hur mina sympatier dras mot de tveksamma, de osäkra, de som tar upp en karta i smyg medan de förs kring, medan de leds åt fel håll och anar det men inte kan hitta någon annan väg.”

***

Där den orubbliga tvärsäkerheten tar över stannar tankeverksamheten av. Med människor som bestämt sig för gott, som reducerats till utropstecken i rustning, är det svårt att samtala.

Demokratin, yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna finns där för att värna rätten till konflikt, till oenighet och civiliserad debatt, till kluvenhet om man så vill, inte för att avsluta historien.

Wislawa Szymborska har formulerat det träffsäkert i en dikt om människor som alltid har rätta svaret på allt:

”De anar med det samma vem som är med vem,/ i vilket syfte, vart de är på väg./ De sätter stämplar på de enda sanningarna,/ slänger onödiga fakta direkt i papperstuggen,/ och okända personer/ lägger de i mappar avsedda för sådana./ De tänker så mycket som det är lönt,/ inte en sekund länge, /ty bortom sekunden ligger tvivlet på lur.”

***

Det är värt att ha i minne även under coronakrisen. När man anar att någon är ute efter att diktera snarare än övertyga, domptera mer än förstå, härska istället för att bidra, när hen slutat att pröva sina egna utgångspunkter, då gäller det att vara extra vaksam.

Många kommer att söka instrumentalisera coronavirusets kaotiska följder för bestämda syften som drev dem redan långt tidigare, ideologiska, ekonomiska eller maktpolitiska.

Behovet av stora, permanenta sjukvårdsatsningar, på personal, platser och material, den uppenbara slutsatsen så här långt, kommer att hamna i skymundan för helt andra, nygamla särintressen.

Att göra sig dummare, eller mer enkelspårig, än man egentligen är, gynnar genomslaget i offentligheten. Mycket står att vinna, för den som lyckas diskvalificera motståndare eller konkurrenter.

Därför ser debatten ut som den gör. Det entydiga säljer och hetsar. Men glöm inte att granska aktörerna bakom varje långtgående krav på ett nytt samhälle, nya inskränkningar eller en ny global ordning efter corona.

Utopier, regimer, rörelser, branscher och karriärer av de mest skilda slag kommer att slås om tolkningsföreträdet när vardagen återvänder. Bemöt dem med skepsis, ställ kritiska följdfrågor, odla inte en kändiskult åt något håll och ge inte upp grundläggande fri- och rättigheter.

När man efter bästa förmåga söker föra ett hantverk vidare är det som om generationer av föregångare finns med och hjälper till, hejar på och granskar. De bor i våra händer, det är en del av deras erfarenheter, grepp och lidelser vi försöker uttrycka, skriver jag i den trettonde delen av krönikeserien ”Västerbottens minnen”.

***

Jag lyssnar till det första majregnet och nålbinder på en mössa i rött ullgarn. Den ska få storlek 59,5 och gå i ett av mina favoritstygn, som kan förkortas med formeln 1+TL+2. Det blir ett tätt mönster, men med viss stretch kvar. Kallt nog är det i Umeå, för att mössan ska hinna komma till användning på någon cykeltur redan i vår.

Framför mig på skrivbordet ligger en stor hög av böcker från stadsbibliotekets magasin, avdelningen Rötter, Västerbotten. I dem vimlar det av okända hantverkare och hemslöjdare från förr. Jag kan läsa om dem timmar i sträck.

Utan sådana böcker, och människorna i dem, som förädlade och slet för livet och brödet, skulle jag aldrig ha lärt mig att hobbynålbinda, eller ens kommit på tanken att försöka. Vår livskvalitet var deras kamp. Tacksamheten finns i varje stygn.

***

Vem var hon, sömmerskan ”lill Maria” i Näsland, Bjurholm, som ska ha dragit runt mellan gårdarna i byn under senare delen av 1800-talet och sytt på beställning? Hade hon en specialitet, vad tänkte hon om sitt liv?

Någon levnadstecknare lär hon aldrig få. Det är inte längre möjligt att lyfte henne i helfigur ur glömskan, där hon göms som tusentals andra av dåtidens hantverkare och slöjdare.

Men hon är ändå inte helt osynlig. Hon har uppenbarligen dröjt kvar som ett vagt, envist avtryck i nedärvda minnen. Tillräckligt för att omtalas när de gamla i Näsland så småningom började sammanfatta vad de visste.

Även om hon bara nämns på en rad i bygdekrönikan ”En treklöver i Bjurholm. Näsland, Ängesåker, Björknäs” som kom ut 1988 efter ett gediget studiegrupparbete och som jag bläddrat i under Valborg, är det en rad jag fastnar vid:

”Från 1800-talets senare del berättades det att en kvinna som kallades ”lill Maria” gick i gårdarna och sydde. Vem denna kvinna var är nu svårt att avgöra.”

Det räcker ju. Ibland är det frågor man vet aldrig går att besvara som fängslar mest i bygdernas förflutna. De lämnar öppet för något som kan skärpa blicken för andra sammanhang och låta oss upptäcka var fotspår kom ifrån och vart de leder, trots arkivens tystnad. Skuggan som faller in i bildens utkant.

Jag inbillar mig att den västerbottniska litteraturtraditionen, även den biografiskt färgade, utvecklats i ett samspel mellan det som gått att ta reda på och det som förblivit oåtkomligt för allt utom den skapande fantasin.

Den som ständigt står redo att fylla i sånt som fattas, lägga till ansikten, konflikter och röster och som med hjälp av litteraturens, teaterns, musikens, filmens eller konstens många knep kan frambesvärja ett förgånget vi anar utan att veta säkert.

Inlevelsen och ingivelsen är också en väg till erfarenhet. Om källorna vore fullständiga, om varje svar gått att belägga, hade berättelserna torkat ut.

Så ”lill Maria” i Näsland, och hennes många systrar och bröder med liknande öden, väntar på sina konstnärliga uttolkare, och flämtar i källorna tillräckligt starkt för att det ska höras.

De studiecirklar, hobbyforskare och pensionärsgrupper som skriver bygdernas och byarnas minnen, sår fröna till framtidens prisade kultur, i synnerhet när de lämnar kvar utrymme för det ovissa.

I en berättarnas, folkteaterns och hantverkarnas kommun som Bjurholm slår de fröna rot snabbt och kraftfullt.

***

Sömmerska var ju ett yrke kvinnor tidigt fick lov att utföra i Sverige. Det blev ett slags vägröjare under första halvan av 1800-talet för skråväsendets avskaffande och utgjorde en form av småföretagande som pekade framåt mot 1900-talet. I den historien förtjänar även sömmerskorna på den norrländska landsbygden ett kapitel.

När Catrine Ljadas på 90-talet kom ut med sin studie ”Bjurholmskvinnors företagsamhet från sekelskiftet till mitten av 1950-talet”, som utställning och sedan som bok, framhävde hon i en intervju med VK att hon var särskilt imponerad av sömmerskornas tuffhet och styrka:

”De var ofta änkor med fem-sex små barn och på något vis fick de lära sig att sy för att kunna försörja familjen.”

För oss i dag fyller de också en annan funktion. De suddiga, ännu kommersiellt och politiskt oexploaterade öden som bygdeskrifterna gömmer, känns ibland som motståndsfickor när den moderna kändiskultens epok blir för befängd.

De är inte artificiella, och har inte heller gått att fördärva, paketera och instrumentalisera. De står inte till förfogande för propagandister eller kvartalsspekulanter. De bildar en frizon av bevarad värdighet.

Kanske är det därför just kulturskapare gärna letar sig dit och låter fantasin ta vid där de givna svaren upphör.

Men kanske är det också därför som så många hantverkare, på professionell nivå såväl som hobbynivå, känner deras närvaro i händerna på ett alldeles speciellt sätt.

Den är inte förknippat med särskilda namn, utan med konkreta, ibland svåra, handgrepp, verktyg, material och traditioner.

***

När man efter bästa förmåga söker föra ett hantverk vidare är det som om generationer av föregångare finns med och hjälper till, hejar på och granskar.

De bor i våra händer, det är en del av deras erfarenheter, grepp och lidelser vi försöker uttrycka. När det inte lyckas, när man slarvar eller fuskar, kan det kännas som att man bryter ett förtroende.

Politikerna står inför ett enormt svårt dilemma. De måste göra två egentligen oförenliga saker samtidigt. Upprätthålla krismedvetenhet och disciplin, men också förmedla ett starkare hopp om att det finns en väg ut ur det här så småningom och att det kommer att finnas något kvar intakt då. Det senare skulle även stärka uthålligheten i den sociala distanseringen. Underskatta inte hur bråttom det är, exempelvis med besked om nya stödpaket, skriver jag i den här krönikan.
***

Jag brukar tänka ibland, på några ord av Torgny Segerstedt:

”Rätten att förmana och moralisera står i direkt förhållande till den fara man därigenom löper. En moralpredikant som satt sig i säkerhet är en löjlig figur.”

Det där kan vara obekvämt att ta till sig, men nyttigt att fundera över. Även för oss som – öppet eller anonymt – deltar i ett så jämförelsevis banalt sammanhang som den svenska inrikesdebatten.

Att ta munnen full är onekligen lättare om man själv inte behöver ta ansvar för vidtagna åtgärder. De som överöser exempelvis folkvalda med krav från sidlinjen blir sällan själva utvärderade efteråt, utan kan obekymrat dra vidare till nästa drev.

Kritik av makten är demokratins livsnerv. Men det skadar inte att då och då försöka sätta sig in i deras situation, som inte kan stanna i resonemang, antydningar eller stämningslägen, utan måste fatta konkreta beslut som utesluter alla andra alternativ i en fråga.

När olika aktörers agerande under coronakrisen ska bedömas – vad blev rätt, vad gick snett – bör det göras med det i åtanke.

***

Allvaret i situationen är inskärpt. Med önskvärd tydlighet och rätta. Det finns beska sanningar vi inte kommer undan just nu, och inte får försöka fly. Vi får hjälpa varandra att bära en hel del frustration och ledsnad de här dagarna.

Det går inte för politiska ledare och myndigheter att börja tala lössläppt om en snart återställd vardag i ett läge när den strikta disciplinen fortfarande behövs som mest. Och i ett sådant skede befinner vi oss.

Sekunden efter det att någon i hög ställning på en presskonferens antyder att det värsta är över, kommer dammarna av social distansering att brista totalt och det värsta återvända.

Så fungerar vi människor, att vi tar ut saker i förskott och tolkar besked utifrån vad vi egentligen vill ska hända.

Det är därför regeringschefer som Angela Merkel och Stefan Löfven är så tjurigt ovilliga att tala om ljus i tunneln. De vet att statskonstens psykologi kräver att man väntar med sådana budskap ända tills en kris är nästan helt över. De måste låta gravallvarliga in i det sista, och låta sina förmaningar överröstas av segerjublet. De kan inte som vi andra spekulera, trösta, gissa och tänka högt i det här läget.

Men det är inte hela sanningen.

För människan lever inte av att bära ok och börda enbart. Inte ens om det sker i djup pliktkänsla och största tålamod. Få är beredda att på kommando ge upp frihet, trygghet, välstånd, kultur och samvaro på obestämd framtid. Inte om ingen i ansvarsposition på ett trovärdigt sätt ger åtminstone en aning om när det förväntas bli bättre igen och vad som görs för att jämna vägen ut ur krisen.

Tvärtom, stärker det uthålligheten och solidariteten, om åtgärderna känns meningsfulla och bygger på ett någorlunda konkret, gripbart tidsperspektiv.

Det är som att be någon hålla andan. Säg hur länge, och det går att bedöma rimligheten, samla sig och göra ett ärligt försök. Säg att det är på obestämd tid, och motivationen att försöka överhuvudtaget försvinner direkt.

När undantagstillståndet blir vardag, och det är det enda besked som ges, dröjer det inte länge innan andra känslor och prioriteringar tar över än dem som höll uppe återhållsamheten inledningsvis. Vad ett virus är och betyder, hur forskningsläget kring vaccin och läkemedel ser ut, spelar mindre roll.

Tro inget annat, än att ett helt instängt samhälle, som ser både ett arv och en framtid raseras, snart nog börjar revoltera, om det inte går att se någon bortre parentes för förstörelsen.

Ingen strategi som ignorerar den delen av människans psykologi kommer att bli lyckosam eller uthållig.

Fasaden av kollektivt peptalk lär rasa snabbt, om konsekvenserna av en strategi blir historiskt smärtsamma – konkurser, arbetslöshet, fattigdom, sociala slitningar, missbruk, inställda operationer, uppskjutna utbildningar, förstörda karriärer och skambelagda fritidsliv – men de förtroendevalda inte lyckas ge en aning om när eländet förväntas vara besegrat och vägen tillbaka, vägen ut, kan inledas.

***

Politiska ledare står därför inför ett enormt svårt dilemma just nu, som ingen bör avundas dem.

De måste upprätthålla en krismedvetenhet och en offerberedskap utan att slå över i auktoritära instinkter. Men också utan att falla för frestelsen att skönmåla eller nämna ett slutdatum.

Samtidigt är det nödvändigt att de hjälper människor ana hur en framgång kan definieras och att en triumf trots allt är inom räckhåll. De måste visa, i ord, men framför allt genom åtgärder, att de inte står vilsna och överväldigade när de ska försöka erbjuda något utöver förmaningar.

Hittills har Sveriges politiska ledning, med statsministern i spetsen, varit skicklig på att hitta rätt balans i arbetet med att skapa krismedvetenhet, utan att utnyttja situationen för annat.

Men den har varit sämre på att hjälpa människor att se en framkomlig väg ut ur allt detta. På den punkten börjar det bli allt mer berättigat med kritik.

Det förtroendekapital och breda stöd som byggts upp senaste månaden kommer att försvinna i hast om regeringen misslyckas med att övertyga medborgarna om att restriktionerna är nödvändiga, meningsfulla och inte ska få förstöra allt.

Att låta tillfälliga opinionssiffror göda arrogans och belåtenhet, ett slags politisk självtrivsel mitt i krisen, en lättnad över fina förtroendesiffror, vore ett svårt misstag.

För då blir den förda politiken lätt en blandning av överdrivna maktanspråk – ”nu kan vi passa på att kuppa igenom andra saker” – och försiktig passivitet – ”nu gäller det att inte riskera för mycket eller ge motståndare rätt”.

När det gäller den svenska regeringen är det framför allt på det ekonomiska området som en oroväckande ovilja att agera börjat skönjas. Att de ofrånkomliga beskeden fortsatt uteblir, om stora direktstöd till drabbade företag och branscher – så att det finns något intakt kvar när krisen är över – börjar bli svårt att begripa.

Den inledande höga aktiviteten, med en rad krisåtgärder, har gradvis gått över i vad som nästan ger intryck av lätt tjurig resignation.

Regeringen talar mer om vad som kommer att krävas efter den stora kraschen, än vad som kan göras nu för att rädda i grunden välfungerande verksamheter som ser all efterfrågan ställas in.

Givetvis pågår intensiva förhandlingar om detta mellan januaripartierna, och att det är lättare att kräva stöd än att utforma de på ett fungerande sätt förstår nog alla.

Men ett klartecken om att direktstöden är på gång får inte dröja länge till.

Den ekonomiska situationen i det export- och tjänsteberoende Sverige är på väg att bli akut. Företag och jobb slås ut på ett sätt som inte har med en påskyndad strukturomvandling, digitalisering, finanskris eller felsatsningar inom näringslivet att göra, utan som är direkt kopplat till virusbekämpningen. Särskilt småföretagen känner sig fortsatt övergivna.

Det är inte enbart en ekonomisk fråga, utan hänger också ihop med de medicinska strategierna.

Massiva direktstöd till ekonomin nu, till befintliga, egentligen livskraftiga företag, till kultur- och fritidssektorn, krävs om sociala restriktioner ska kunna upprätthållas i samhällslivet en längre tid till, och uppfattas som legitima i kampen för att bromsa smittspridningen och vinna ytterligare tid att bygga upp testkapacitet, vårdresurser och vårdplatser.

Det vore samhällsekonomiskt rationellt i jämförelse med att låta ekonomin gå under först, och bygga upp den ur ruiner senare.

Just för att kampen mot coronaspridningen måste fortsätta under flera månader till, med långtgående regler för social distansering i vardagslivet, har regeringen en skyldighet att börja svara även på frågan: hur kommer vi att kunna ta oss ut ur det här till slut? Någon form av tidsperspektiv krävs.

Annars talar vi om ett fåtal veckor innan disciplinen och sammanhållningen kommer att krackelera och ersättas av vrede, uppgivenhet och en känsla av meningslöshet. Under en sådan här kris känns veckor som år. När konsekvenserna blir konkreta, men den övergripande strategin förefaller abstrakt och svävande.

Det börjar därför närma sig den punkten nu, kalla det kokpunkten om ni vill, när beslutsfattare måste bidra med mer än maningar till uthållighet och försakelse. De behöver förmedla ett starkare hopp i dystret. Hjälpa fler se mål och mening i horisonten, inte bara ok och bördor här och nu. Underskatta inte hur bråttom det är.

”Journalistik var dock något som skapades på platsen, som skrevs, trycktes, lästes och försvann, det var som teater, att skriva i vattnet, fantastiskt och försvunnet.”

PO Enquist, som inte bara förnyade romankonsten i Sverige, utan även kulturjournalistiken och sportjournalistiken, hade en djup förståelse för reporterns öde. I den rollen skrev han själv några av sina viktigaste texter.

Som dokumentärförfattare visste han allt om det noggranna, svåra arbetet med källor och detaljer. Men också om nödvändigheten av att gestalta ett material, nå in till det väsentliga och blödande, bakom ytan av faktauppgifter, hitta ögonblicken som fångar helheten.

Redan i förordet till ”Legionärerna” (1968) skrev han:

”Detta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ”roman” förefaller någon stötande, kan den ersättas med ”reportage” eller ”bok””.

Han rörde sig mellan genrer, med största respekt för dem alla, men utan överdriven högtidlighet inför någon. Det var ett skäl till varför han blev en förebild för många journalister. Han lärde dem se nya dimensioner i uppdraget.

De inledande raderna ovan om journalistik som skrift i vattnet, fantastiskt och försvunnet, återfinns i boken ”Kartritarna” från 1992, där Enquist också skrev: ”Det var det som gjorde det journalistiska uppdraget unikt. Att tänka igenom det tillfälliga en andra gång, och revidera det, var principiellt ett bedrägeri. Man befann sig emellan.”

Emellan är ett tillstånd som många av hans roman- och pjäsgestalter befinner sig i. Där, som i journalistiken, kan ett sökande börja.

***

Kartritarna var en bok där Enquist i essäform närmade sig flera av de ämnen han brottades med också som romanförfattare och dramatiker. Jag rekommenderar den varmt. Hans text där om danske kommunistledaren Aksel Larsen hör, precis som pjäsen med samma tema – Magisk cirkel – till det mest tänkvärda och insiktsfulla som någonsin skrivits om politik. Ofta återvänder jag till de här raderna om Larsen:

”Kanske blev han då en bra politiker just för att de här novemberveckorna 1942 funnits i hans liv; den svarta mittpunkt som ständigt påminde honom att han var en fattig syndig människa, att människor är svaga, att vi måste ta hand om oss, tolerera också dem som rämnar och sviker och tror sig färdiga. Kanske fanns det hos politiker av det riktigt stora formatet denna mittpunkt av sorg, eller självinsikt; ett slags brist på högmod inför sig själv.”

En av den svenska journalistikens stora har gått bort.

Europa borde inte ens överväga att försöka konkurrera maktpolitiskt med de två stora USA och Kina om att bli nummer ett globalt. Det skriver Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer i sin nya bok ”Willkommen im 21. Jahrhundert”! (”Välkommen till det 21:a århundradet”).

Att kunna försvara sig själv militärt och fortsätta vara i teknologisk världsklass, och i övrigt satsa på europeiska styrkor som forskning, utbildning, samarbete och öppenhet, räcker fullt ut som europeisk, geopolitisk ambition. ”Det målet blir svårt nog att nå”, konstaterar Fischer, som i sin bok snarare tänkvärt sammanfattar det övergripande läget än bjuder på oväntade, omtumlande slutsatser.

Inte heller bör Europa känna sig tvingat, manar Joschka Fischer, att välja mellan en kinesisk och en amerikansk väg i det nya digitala seklet. Varken en totalitär övervakningsstat i Kinas efterföljd eller en teknokratisk futurism framtvingad av amerikanska techkoncerner med globala monopolanspråk, får utgöra förebild.

I stället gör EU:s medlemsstater klokt i att söka utveckla en egen modell för vår digitala framtid. Att värna en fortsatt marknadsekonomisk konkurrens och mångfald på det teknologiska området, slå vakt om medborgerliga rättigheter och säkerställa en digital suveränitet för både Europa som helhet gentemot stormakterna och för enskilda medborgare gentemot regeringar.

Fischer efterlyser även en självständig europeisk, digital infrastruktur exempelvis i form av egna molntjänster.

Man kan diskutera realismen och önskvärdheten i det senare, med tanke på EU:s egen tvivelaktiga meritlista när det gäller nätpolitik, integritet och frihet. Men att den digitala konkurrenskraften och det digitala oberoendet är en avgörande geopolitisk faktor på 2000-talet tål att upprepas.

Och det i sin tur lär kräva stora satsningar med ett betydande mått av europeiskt samarbete. Fischer skissar på långsiktigt, digitalt investeringsprogram omfattande runt en till två procent av EU:s totala BNP årligen. Det ger en aning om uppgiften som väntar när coronakrisen så småningom viker och nygamla hot blir synliga igen.

När gamla transatlantiska strukturer vacklar och drömmarna från Berlinmurens fall om orubbliga, liberala framsteg tynar i en nyauktoritär tid, måste Europa försöka rädda det som går och koncentrera sig på det viktiga.

Kinas växande aggressivitet under Xi Jinping, USA:s tilltagande nationalism under Donald Trump och Rysslands försök under Vladimir Putin att med vapen och hot utvidga sin intressesfär, kommer, tror Fischer, att tvinga EU till ett större mått av både inre enighet och beslutsamhet.

Det knyter an till Angela Merkels uppmärksammade uttalande från 2017, efter ett möte med Trump. Europa måste från och med nu ”ta sitt öde i egna händer”, varnade Merkel.

Av det syns som bekant inte särskilt mycket för tillfället. Tendensen går snarare i splittringens tecken. Och ett par medlemsländer – Ungern och Polen – börjat vända sig bort från demokrati och rättsstat helt och hållet. I Ungerns fall, med Viktor Orbans nya maktbefogenheter, kan man redan tala om en framväxande diktatur. Coronakrisens spänningar inom EU om ekonomi, långtidsbudget och samordning av resurser lär också få följdverkningar bortom själva virushotet.

Det står mer på spel nu än bara Europeiska unionens stämningsläge. Allt mer talar för att försvaret av den liberala demokratin, de medborgerliga rättigheterna och det internationella samarbetet med handel och rörlighet som framtidsmodell måste börja här. Då krävs att EU fortsätter fungera. Färgas även den europeiska kartan av auktoritära maktövertaganden blir 2000-talet ett despoternas århundrade.

Min lilla lördagsspalt ”Ord inför helgen”, som brukar handla om poesi och litteratur, växte till en minikrönika den här veckan:

****

Humor är alltid en lindans mellan garv och allvar. Och hemligheten bakom en lyckad komedi är att kombinera charm och lustigheter med en skarp blick för tillvarons baksidor, att få publiken att skratta och tänka efter samtidigt.

Den österrikiske skådespelaren och dramatikern Ferdinand Raimund (1790-1836) ansågs av sin samtid behärska den konsten som få andra.
Både när han själv uppträdde på scenen i olika roller och när han så småningom började skriva egna pjäser, i den stil som norske litteraturvetaren Jon Nygaard i sin teaterhistoria kallar för ”folklig äventyrsform”.

Raimund lär har varit en fängslande kombination av elegant briljans och tung melankoli, i perioder plågad av psykisk ohälsa. Hos honom, så föreställer jag mig det, trängdes en insikt om livets jäklighet med ett hopp om ett lyckligt slut. En brygd för teaterlidelse.

Det går att ana även i hans muntra, slagfärdiga verk. Den allra sista repliken i hans allra sista komedi, ”Slösaren” från 1834, lyder: ”Man måste vara nöjd”. I scenen dessförinnan har en tiggare, utsänd av den goda fen Cheristane, räddat huvudpersonen Julius Flottwell från att i en tillfällig känsla av livets meningslöhset begå sjävmord. Men pjäsen slutar, som genren krävde, med en ny tillförsikt.

Återblicken värker ändå av det faktum att författaren själv bara ett par år senare tog sitt eget liv. Under tragiska, förvirrade omständigheter, efter att ha blivit hundbiten och fått en vansinnig skräck för rabies.

Ferdinand Raimund är en av teaterhistoriens många fascinerande och komplexa bortglömdheter. Föga omtalad i dag, men betydelsefull och berömd på sin tid. (Som en läsare påpekat gäller bortglömdheten förstås inte i hans eget hemland, där han hör till klassikerna, utan i en internationell kontext.)

Han är ett av de där namnen från den österrikiska Vormärz-epoken som glimtar förbi i teatervetenskapens otåliga språngmarsch från klassicismen fram mot romantiken och realismen. Ändå utgör han en viktig station längs den vägen. Teaterhistoriken Kurt Kahl, som skrivit en bok om honom, anser att Raimund, trots sina försonande budskap, kan ses som en föregångare till senare, samhällskritiska realister.

Raimund var framför allt en teatermänniska ut i fingerspetsarna. Tidigt som ung, och när han vantrivdes som lärling hos en sockerbagare, längtade han intensivt efter att få bli skådespelare. Snart satte han allt på spel för drömmen om teaterlivet. Det lyckades. Enligt teatervetaren Franz Hadamowsky, som redigerat hans samlade verk, blev Raimund snabbt känd för sin förmåga att som skådespelare skickligt och trovärdigt växla mellan olika karaktärer i en och samma pjäs.

Vi missar så mycket, när vi jäktar på i våra kulturhistoriska återblickar och bara stannar vid det vi redan känner till och redan har hyllat till leda.

I ett brev till en vän på sommaren 1831 skrev Raimund och tackade honom varmt för att han ”delat mina bekymmer, tröstat min sorg och tillsammans med mig fruktat och jublat.”

***********

Några liknande texter:

Har vi verkligen dödat draken?

Sprid makten och besjäla platsen

All fri kultur lever mellan stolarna

Nu spelar vi för sjutusan jäklar, väste Margreta Söderwall

Nog för att man stannar upp och noterar det dessa dagar: när någon obekymrat loskar en blaffa ner på trottoaren mitt i vimlet framför MVG-gallerian, elegant och generöst tömmer näsan över Rådhustorgets plattor eller hostar rakt ut i luften på Renmarkstorget till allas vår gemensamma glädje, som om varenda en av Folkhälsomyndighetens rekommendationer hade fastnat i spamkorgen.

Är det verkligen nödvändigt, hinner man tänka, just nu, just den här våren, att oombedd bjuda laget runt på inre kroppsvätskor, hur fina och färggranna de än är? Skulle det vara en outhärdlig ansträngning att avstå från loskan, använda en näsduk eller hosta i armvecket?

Men inget fritt samhälle kan räkna med att alla medborgare ska ställa upp och hjälpa till i gråzonen mellan tvingande regler och frivilligt ansvarstagande. Det gäller även under en pandemi.

Så när uppmaningar nu med rätta riktas till umeborna att ta lite större och lite bättre ansvar en tid till, trots vårvärme och livsglädje, hålla ut en aning längre, för att hjälpa till att bromsa smittspridningen och ge vården de där avgörande extra veckorna av tid, så handlar det inte om de som inte bryr sig alls. Det handlar om de som egentligen vet vad som krävs, men lockas att tänja på sina egna gränser ändå – som om den enskilda handlingen inte hade någon betydelse i det stora hela – för att slippa leva med frivilliga, långtråkiga, lite småkrångliga restriktioner några veckor eller ett par månader till.

För det ser inte riktigt bra ut i centrala Umeå de här dagarna, när det gäller praktiserandet av social distansering, avstånd och solidarisk försiktighet. Det är trångt, tätt och till synes bekymmerslöst på många håll, delvis som funnes inga restriktioner alls.

Att trängas kring en parkbänk, fylla varenda centimeter av promenadstråken, svettas axel mot axel eller samlas i klungor på ett torg är ju inte bättre än att trängas kring ett bord eller på en inomhusyta.

Man får lust att ropa: kom igen nu umebor, bättre kan vi, låt oss visa att det går att bemästra den här krisen, utan mer direkt tvingande åtgärder.

Det är alldeles för tidigt och vore ett allvarligt misstag att slappna av redan nu och tänka faran över. I Västerbotten befinner vi oss av allt att döma bara i ett inledande skede av coronaförloppet och måste gå in i en fas av snarast ökad noggrannhet och återhållsamhet.

***

Den svenska linjen under coronakrisen har varit insiktsfull, välavvägd, långsiktigt trovärdig och tilltalande antiauktoritär. Jag hoppas innerligt att den ska gå att upprätthålla hela vägen.

Men den har hela tiden förutsatt en bred mobilisering av ansvarstagandet i samhällslivet. Att inte bara en majoritet, utan en stor majoritet, av medborgarna hjälper till och accepterar försiktiga inskränkningar i vardagslivet.

Hålla den där extra metern av distans. Visa hänsyn. Bidra till en fortsatt social distansering på gatorna, i trånga miljöer och i butiker. Undvika onödiga besök till riskgrupper. Stötta företag och verksamheter via distans- eller ta med-lösningar när helst det är möjligt under den tillfälliga krisen, och respektera i övrigt de regler som satts upp av näringsidkarna om fysiska avstånd.

Visa irritation inte mot den som håller ett kanske lätt överdrivet avstånd till omgivningen i kön, utan mot den som tränger sig på utan hänsyn och nästan rosslar i öronen på de framförvarande. Titta inte snett på den som tar en omväg runt mötande, utan på dem som tar demonstrativ plats och tvingar alla andra att trängas.

Det är även viktigt som stöd för företagen – många kämpar nu för överlevnad, samtidigt som regeringen dröjer för länge med besked om direktstöd – att visa att inte hela samhället måste stängas ner och bommas igen för att fördröja virusets spridning.

Varje handling som visar att frivillighetsvägen fungerar, ökar chansen för att verksamheter ska kunna få fortsätta, om än på mindre låga, genom de här månaderna och finnas kvar efteråt.

***

Coronakrisen kommer att avkräva oss något som är lättare i teorin än i praktiken, men som är förutsättningen för alla andra insatser: tålamod och uthållighet.

Oavsett vilken metod man tror på, finns det ingen genväg förbi det faktum att smittspridningen måste bromsas tillräckligt genom social distansering för att vården ska hinna med. Ingen ansvarig i Sverige har påstått något annat, och vi har inga ursäkter om vi som enskilda individer agerar som om den genvägen finns.

Här gäller det också för oss som försvarar den svenska linjen att vara glasklara. De kritiker vi tycker har gått för långt och varit verklighetsfrämmande i krav på total och långvarig nedstängning av hela landet, har hela tiden haft rätt och en viktig poäng när det gäller detta: Coronakrisen är djupt allvarlig, kommer att kräva stora uppoffringar och fordrar en tillfällig men utdragen omställning av våra sociala förhållningssätt. Att bromsa smittspridningen är helt nödvändigt om vården ska få det extra utrymme som behövs för att ta hand om de mest akuta fallen.

Coronakrisen bjuder inte på någon enkel rollfördelning mellan allvetare och feltänkare, sömntutor och alarmister, filbunkar och panikslagna. Många har bidragit med viktiga insikter, maningar och eftertankar sedan utbrottet kom, och det är helheten i den demokratiska debatten, att många oeniga röster hörs, som skapar ett fungerande, gediget beslutsunderlag.

Vi lär oss löpande av varandra. Mångfalden – den ”kakofoni” jag försvarat tidigare här på ledarsidan – gör oss klokare och mer klartänkta. Så är det faktiskt.

Sedan måste balansen mellan olika aspekter och perspektiv bli rätt i slutändan när beslutsfattarna prioriterar. Men allra viktigast är det hur människor själva agerar utifrån den information, de rekommendationer och de erfarenheter förmedlas.

Alla ledande institutioner har med skärpa betonat att om det personliga ansvarstagandet uteblir, kommer lagstiftning att övervägas med kort varsel. En sådan utveckling vore bedrövlig.

***

Vi som tycker att Sveriges övergripande strategi hittills varit välavvägd och omdömesgill, rentav ett föredöme, måste för allt i världen komma ihåg att den linjen faller omedelbart om inte de flesta medborgare är beredda att göra egna, små, frivilliga och solidariska uppoffringar i vardagslivet en tid till.

Det är examensdags även för umeborna på den punkten.

Det krävs en balans mellan olika perspektiv. Och ingen är ensam expert på den balansen. Det finns i den här krisen inga allvetande hjältar, inga självklara auktoriteter, utan bara många hjältar och delexperter. Att de som vill gå längst åt olika håll – drastiska nedstängningar eller omedelbart återställd vardag – blir besvikna är oundvikligt, skriver jag i den här krönikan.

***

I många situationer, när något händer som plötsligt ställer mycket på sin spets, och det inte finns några givna, enkla lösningar, känner man att det inte är rätt personer, inte de mest omdömesgilla och genomtänkta, som befinner sig i ansvars- och beslutspositioner. Att man skulle vilja plocka in andra, som har en bättre helhetssyn och förmår balansera många olika aspekter mot varandra.

Till en god beredskap hör också att rätt personer getts mandat att leda, så att kompetensen är hög när krisen kommer. Vilken dålig tajming, tänker man annars, att krisen skulle slå till i ett skede när ledningsberedskapen var svajig.

Men hittills, utifrån den samlade bild som går att bedöma, är intrycket att motsatt läge råder i den svenska coronahanteringen. Varje presskonferens förstärker bilden av att den svenska linjen (som inte skiljer sig så mycket från omvärlden som det ibland framställs, men som ändå existerar) bygger på ärliga, balanserade och sammanhängande analyser, utan tunnelseende, panik eller likgiltighet. Framför allt utan starka ledares behov av att få till protokollet att de gått lite längre än andra.

Det är förtroendeingivande att de som befinner sig i ansvariga positioner utstrålar ett visst mått av ödmjukhet inför det faktum att en kris som denna inte tillåter några enkla eller drastiska genvägar. Alexanderhugget är lätt att formulera i teorin, men nästan alltid omöjligt att genomföra i praktiken. Läget är komplicerat, osäkert och mångtydigt – med det som utgångspunkt måste man välja väg, hur frustrerande det än kan vara.

Jag är i vanliga fall allergisk mot alla former av nationalpatriotism på temat att Sverige är ett föredöme i världen på ditten och datten. När den svenska självbilden blir övermaga, ofta både arrogant och okunnig om det som finns utanför gränserna, får den mig att koka. Det sker rätt ofta.

Men för en gångs skull, kring just de här frågorna, känner jag en lust att försvara ett slags svensk hållning.

Som många andra tror inte heller jag att det någonsin kommer att gå att med säkerhet utvärdera vilka strategier som lyckats bäst i olika länder när de gäller att hantera smittspridningskurvan, när alla faktorer vägs in.

Utfallet till slut, när viruset haft sin gång, blir sannolikt ungefär likartat i de flesta med varandra jämförbara länder, givet att alla, även Sverige, arbetar med olika former av restriktioner i syfte att bromsa spridningen tillräckligt för att ge vårdsystemen tid att bygga upp ny kapacitet och hantera en akut belastning.

Föreställningen att någon enskild åtgärd skulle kunna helt stoppa viruset och ge ett land chans att fullständigt vänta ut det, är verklighetsfrånvänd. Ingenting tyder väl på det. Det blir nog mer de förutsättningar som redan fanns på plats i form av resurser, beredskap, sjukvårdssystem, välfärdssystem, arbetsförhållanden, näringslivsstrukturer och annat som avgör hur optimal ”kurvan” i efterhand bedöms ha blivit och hur många liv som kunnat räddas.

Om det är så talar mycket för att den svenska linjen – att spara de mer långtgående åtgärderna tills de har störst effekt och utgå från att inget samhälle orkar vara helt nedstängt under många månader – har ett antal andra fördelar ur ett folkhälsoperspektiv, ur ett demokratiskt perspektiv och ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det kan ju faktiskt vara så att de olika virusexperter som citeras alla har fog för sina synpunkter, även när de är inbördes oense, men att coronakrisen helt enkelt är en mycket större och mer komplex fråga att hantera än någon enskild disciplin eller några på sina specialområden framstående experter, eller auktoritära världsledares egon, förmår att ensamt omfamna.

Allt handlar inte om smittspridningen, det finns fler kriser att ta hänsyn till – psykisk ohälsa, övrig vårdsituation, missbruk, misshandel, ekonomi, social sammanhållning. Men ingenting kan heller, i rådande läge, helt isoleras från frågan om virusets utbredning. Att rycka på axlarna är att svika på alla områden. Det krävs en balans mellan olika perspektiv. Och ingen är ensam expert på den balansen.
Alla medborgares skiftande erfarenheter och insikter behövs för en samlad bild. Även de som är starkt kritiska mot fattade beslut. Deras kritik har givetvis skärpt uppmärksamheten på brister i Sveriges väg, och bidragit till att vakenheten blivit större och helheten blivit bättre, utan att de för den sakens skull har fått precis som de velat.

Det finns i den här krisen inga allvetande hjältar, inga självklara auktoriteter, utan bara många hjältar och delexperter. Beslutsfattarna måste lägga pusslet med många, ibland motstridiga bitar. Att de som vill gå längst åt olika håll – drakoniska nedstängningar av allt eller omedelbart återställd vardag – blir besvikna är oundvikligt.

Vad som inger trygghet är att ledande positioner just nu verkar innehas av personer som förstår att rikta blicken även bortom det egna fältet, och inte vill koncentrera sig på enbart en aspekt eller fly till extremt förenklade rekommendationer, som ger en falsk bild av handlingskraft och auktoritet.

Om det här visar sig bli den balanserade, nyktra folkrörelsedemokratins stund – inte för att coronakrisen blir mildare här, den svåraste fasen väntar ännu, utan för att helheten av åtgärder och problemfomuleringar kanske blev mer välavvägd – så hoppas jag att många kommer ihåg det efteråt.

Sveriges har så starka statsfinanser och en så låg statsskuld att utrymmet för mycket omfattande räddningspaket är gott. Det måste utnyttjas till direktstöd, för att det ska finnas jobb och företag kvar efteråt, men också för att göra engagemanget för restriktioner i samhället mot smittspridningen långsiktigt och uthålligt, skriver jag i den här kommentaren.

***

Hittills har regeringen med samarbetspartier agerat snabbt och vidtagit en lång rad åtgärder för att mildra de ekonomiska följderna av coronaviruset.

Men det som gjorts är fortfarande inte tillräckligt. Dessutom har delar av stödpaketen varit krångligt och skevt utformade, och de utlovade miljarderna förefallit långt borta från framför allt drabbade småföretags verklighet.

Och nu börjar oroväckande tecken synas på att regeringen inte är beredd att satsa det som krävs för att rädda livskraftiga näringar och arbetsplatser ur en oförskylld kamp om överlevnad.

Det vore ett stort och framför allt oåterkalleligt misstag om den delen av krishanteringen tilläts tappa fart redan nu.

På onsdagen presenterade regeringen sin ekonomiska vårproposition och vårändringsbudget. Det var i huvudsak en sammanfattning av det som redan tillkännagivits. Att finansminister Magdalena Andersson vill höja utgiftstaket med 350 miljarder kronor är också en logisk följd av tidigare besked.

Men uteblir gör de direktstöd för fasta kostnader som allt fler påpekat kommer att behövas om företagskonkurser ska kunna undvikas och jobb räddas.

Dessutom verkar finansministern mer benägen att tala om hur en stor arbetslöshet ska hanteras efter en förödande konkursvåg, än om insatser som skulle kunna förebygga onödiga företagsnedläggningar och därmed motverka en växande arbetslöshet redan från början.

Om regeringen har det perspektivet måste samarbetspartierna C och L ligga på hårdare.

Coronakrisen är av övergående natur, och är inte en strukturomvandling av normalt slag. Den slår mot viktiga jobb och välfungerande företag, som kommer att behövas efteråt, men som blir svåra att återstarta på samma plats när de väl är borta. Därför är ett ökat inslag av snabba direktstöd ofrånkomliga.

Sveriges har så starka statsfinanser och en så låg statsskuld att utrymmet för mycket omfattande paket är gott. Det måste utnyttjas, för att det ska finnas jobb och företag kvar efteråt, men också för att göra engagemanget för restriktioner i samhället mot smittspridningen långsiktigt och uthålligt.

Krishanteringen drog igång raskt. Bli inte för passiva nu.