Etikett: Västerbotten

Norrland är inte ett slutet kärl

Av Ola Nordebo, 29 april 2010 kl 07:41, 1 kommentar

I en ledarkrönika i dag skriver jag om att Umeå och inlandskommunerna har ömsesidiga, inte motstridiga, intressen. I ett blogginlägg som finns att läsa här utvecklar jag även ett par resonemang kring utsikterna för Umeås framtida tillväxt.

———————————-

Norrland är inte ett slutet kärl

En insändarskribent undrar i dagens tidning hur jag i min lördagskrönika 17:e april kunde påstå att Umeås tillväxt är bra för hela Norrland, även för inlandskommunerna. Jag vill söka besvara frågan i tre steg.

För det första gäller det att komma bort från den ingrodda föreställningen att om bara Umeå slutade växa så skulle kommunerna i Västerbottens inland få det lättare, om bara Umeå minskade eller stagnerade befolkningsmässigt så skulle sedan länge demografiskt ansatta orter plötsligt börja återhämta sig igen. Den föreställningen felaktig. Umeås tillväxt hotar inte inlandet.

Synen på Norrland som ett slutet kärl, den fixa idén att vad den ena Norrlandskommunen vinner måste någon annan förlora, leder tankarna snett. Verkligheten ser annorlunda ut och världen är större än så.

Det är något stort och fint i ett samhälle när människor har lyckan att kunna välja själva var de vill bosätta sig och leva sina liv. Alla har inte det privilegiet – mycket spelar in och sätter gränser, för många i det glömda Sverige och på samhällets baksidor existerar inga sådana valmöjligheter överhuvudtaget, för att inte tala om hur det ser ut runt om i världen – men att fler ska få den chansen är eftersträvansvärt.

Det är korrekt att säga att städerna växer på landsbygdens bekostnad. Till det finns många förklaringar – och långt ifrån alla har med individuell frivillighet att göra. Men den viktigaste, och den som vi landsbygdsentusiaster måste erkänna för att inte fastna i destruktiva tankebanor, är att vi lever i en epok där människor om de har ett fritt val tenderar att söka sig till mer urbana områden och större städer. Den utvecklingen kan inte enbart förklaras med städernas bredare arbetsmarknad och högre lärosäten, utan beror även på en dragningskraft stadslivet i sig utövar kulturellt, ekonomiskt och socialt på många människor.

Om inte Umeå även fortsättningsvis och i ännu högre grad erbjuder en sådan utpräglat urban miljö i Norrland, kommer den befolkningstillväxt Umeå nu har tack vare sin ställning som Norrlands ledande ort för kultur och högre utbildning, att flytta söderut – till andra städer.

De flyttströmmar som medvetet söker sig till det urbana kommer inte att stanna i Norrland och vända åter till inlandet om Umeå stagnerar, utan söka sig ännu längre bort.

Därför, för det andra, är det mycket bättre för Norrlands landbygdskommuner att det inte bara är städer i södra halvan av Sverige som drar till sig flyttlassen, utan även städer i Norrland. För närvaron av en större stad höjer även attraktionskraften hos den omgivande lands- och glesbygden i regionen.

I dragkampen om de flyttlass som trots allt går i motsatt riktning, från ansträngda centrum och förorter till modern landsbygd – och som jag skrev i min krönika är jag helt övertygad om att tiden, samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen talar till landsbygdens fördel och att de flyttlassen kommer att öka i antal – är en sådan urban miljö i rimlig närhet av avgörande betydelse för mindre orter. Att Umeå växer och blir en större stad med ännu bredare utbud gör det därför lättare även för inlandskommunerna att locka till sig människor, investeringar och företag.

För, min tredje poäng, sambandet gäller givetvis även omvänt: en levande landsbygd i Norrlands inland är viktigt även för kuststädernas attraktionskraft. Om landsbygden har en positiv utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan hålla liv i service och lokalutbud som krävs även för modern turismverksamhet, kan bära upp tunga naturresursorienterade investeringar och i dess kölvatten bredda arbetsmarknad genom nyföretagande, får det positiva effekter även för Umeå.

Därför ligger det även i Umeås intresse att inte inlandskommunerna dräneras på grundläggande service, att byskolor och lanthandlar överlever och att den demografiska utvecklingen inte knäcker stora geografiska områden i inlandet på sikt.

Därför är klassisk regionförstoring genom exempelvis Botniabanan och pendeltågtrafik till inlandet i ännu högre en chans för de mindre kommunerna än för de större.

Att Umeå växer är avgörande för inlandets överlevnad och att inlandet återhämtar sig är viktigt för Umeås långsiktiga tillväxt.

Norrland är och ska vara en öppen helhet, inte ett slutet kärl.

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

Av Ola Nordebo, 27 mars 2010 kl 06:47, 1 kommentar

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring markanvändning i Västerbotten med det här seminariet i går som inspirationskälla.

————————————————–

Förr eller senare tvingas vi välja

”Överallt omkring oss denna vår
fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.”
Harry Martinson (Ur ”Tuvor”, 1973)

Det är ju bara en massa skog. Hur ofta har vi inte hört den frustrerade, uttråkade kommentaren från människor som för första gången eller för ovanlighetens skull gett sig ut på Norrlandsvägarna, tittar ut ur ett kupéfönster när tåget arbetar sig uppåt längs stambanan, eller kikat ner från ett flygplan på väg mot landning utanför någon Norrlandstad. Eller från dem som kanske aldrig varit här överhuvudtaget.

Men att inte alla på de svenska vägarna, eller i den svenska samhällsdebatten, har klart för sig vilken strategiskt viktig, komplex och förfinad resurs de ibland till synes oändliga norrländska skogarna är för Sveriges framtida tillväxt och välstånd – även på andra sidan den djupa ekonomiska strukturomvandling som vi är på väg in i – må vara dem förlåtet.

Kulturhistoriskt sett har svensken i allmänhet, och på flera sätt norrlänningen i synnerhet, haft ett komplext förhållande till skogen som vän och fiende, livsförutsättning och skoningslös arbetsmiljö. Förhållandet har varit intimt, men dubbeltydigt. Det är en av förklaringarna till att den norrländska skogens stora värde som naturresurs – för hela landet – i dagligt tal ofta döljs bakom mer omedelbara associationer till dysterhet, tungsinne och mörker.

Det tog, rent ekonomiskt, norrlänningarna själva decennier av försummad utveckling att inse vikten av att det gröna guldet inte bara ska växa på plats för att sedan passivt slussas vidare söderut, utan också bearbetas och förädlas direkt i regionalt förankrade tillverkningsindustrier, av entreprenörer och arbetskraft som skapar jobb och intäkter där skogen växer.

Nu har allt det där förändrats, och de försummade decennierna hämtas igen i rasande fart. Skogen är, inte minst sedan klimatfrågan och framtidens energiförsörjning hamnat högst upp på de politiska dagordningarna, hetare än någonsin. Och det är i Västerbotten mer än någon annanstans det händer, med nyskapande råvaruanvändning, mer avancerad tillverkning och internationellt framstående forskning.

"I en kunskapsnation", skrev Globaliseringsrådet i sin allt för lite diskuterade slutrapport till regeringen förra året, ”är forskningen även av yttersta vikt för att skapa nya kunskaper och innovationer som sedan kommersialiseras och därmed bidrar till sysselsättning och tillväxt inom områden med högt kunskapsinnehåll. För detta krävs mer än enbart ökade resurser. Sverige är i dag trots relativt stora satsningar på forskning ganska svagt på att få fram nya forskningsidéer till marknaden. Vi ser därför stora möjligheter för Sverige att förbättra länken från forskningsresultat till färdiga varor och tjänster på marknaden.”

Skriv ut och sätt upp på väggen. Det där är viktigt. Om vi verkligen menar allvar med vår omsorg om kreativa livsmiljöer, nya jobb, fortsatt tillväxt, långsiktig hållbarhet och stabil välfärd för kommande generationer, och med vårt engagemang för hela Norrlands demografiska och ekonomiska utveckling, borde vi ägna långt större andel av valrörelsens debatter och samtal åt just det perspektivet: Sveriges ställning som forsknings- och kunskapsnation, och vad som kan underlätta för att vetenskapliga landvinningar och innovativa idéer lättare och snabbare ska kunna omsättas i modernt entreprenörskap.

Hur väl ett land lyckas hävda sig i gränslandet mellan forskning och företagande avgör i hög grad hur mycket resurser som kommer att finnas för satsningar på alla andra samhällsområden. Och hur väl en region med rika naturresurser lyckas ta dem tillvara i hela ledet från råvaruutvinning till tillverknings- och förädlingsindustrier – och kring detta väva en miljö av framstående forskning – avgör i mycket landsbygdens överlevnadsförmåga.

Och för positiva exempel på hur det där ska gå till i praktiken kan man med fördel åka till Västerbotten och kika på arbetet som görs här på att få skogsteknisk utveckling och skogsbaserad forskning att lyfta varandra, med uttalat klustertänkande och målmedveten samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv.

I går anordnade Länsstyrelsen i Västerbotten ett nytt seminarium i serien ”Landshövdingen samtalar”, den här gången på temat ”Grön energiomställning och markanvändning i Västerbotten” med miljöminister Andreas Carlgren, Tomas Lundmark, dekanus vid skogsfakulteten, SLU och landshövdingen Chris Heister som huvuddeltagare och med Staffan Ling som moderator.

Diskussionen kretsade kring många olika aspekter av förnyelsebara energikällor, energieffektiviseringar, miljövänlig transportsektor och hållbart byggande – men den hårdtuggade kärnan handlade om just detta med “markanvändning” i Västerbotten, och målkonflikterna som förr eller senare uppstår. För som alltid finns det även kring skogen som norrländsk naturresurs en rad kontroversiella och legitima intressemotsättningar som har mycket mindre med forskning att göra än med politiska vägval.

Skogsbruk, jordbruk, rennäring, turism, friluftsliv, jobbtillfällen, utsläppsmål, biologisk mångfald, gruvdrift, vindkraft, vattenkraft, biokraft – allt kan inte tillgodoses och värnas fullt ut, överallt. De goda idéerna överstiger vida den tillgängliga kapaciteten.

Bland många kloka synpunkter på seminariet i går, kom kanske den mest träffsäkra när Tomas Lundmark i sitt anförande på ett väldigt illustrativt sätt påpekade att det i slutändan handlar om avvägningar mellan skiftande ambitioner och mål. Det är inte beslutsunderlaget som saknas, utan de politiska vägvalen.

Men olika aktörers rätt till rimlig framförhållning, skogsbrukets speciella tidscykler, energiförsörjningens krav långsiktighet, klimathotets tickande klocka, den biologiska mångfaldens sårbarhet och den gröna ekonomins snabba globala utveckling talarsamstämmigt för behovet av tydliga spelregler och förutsättningar. Risken för att ömsesidiga blockader som gör att ingenting riktigt händer, eller värnas, är annars uppenbar. Det som behövs är en bred, öppen, demokratisk och värderingsbaserad diskussion kring vilka målsättningar som är allra viktigast. Västerbottens natur, skog och mark erbjuder otaliga spännande framtidsperspektiv. Alla kan inte förverkligas samtidigt. Förr eller senare tvingas vi välja. Det blir svårt.

Norrlands stora utmaning

Av Ola Nordebo, 3 mars 2010 kl 08:13, 1 kommentar

Det här seminariet i går kväll är utgångspunkten för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag snuddar vid temat. Men det finna mycket att säga kring och återkomma till i den här stora frågan, och även seminariet i går tog upp många olika aspekter av den. Om detta borde mycket av valrörelsen i Norrland och Västerbotten handla.

———————————————

Norrlands stora utmaning under 2000-talet

Kan invandring och tjänstenäring rädda Norrland?

Den tillspetsade frågan var utgångspunkt för gårdagskvällens seminarium om Norrlands demografiska framtid som tankesmedjan Fores anordnade i Umeå, med Nils-Gustav Lundgren från Luleå tekniska universitet, Thomas Westerberg från Region Västerbotten, Clara Sandelind från Fores och Torbjörn Halvardsson från Företagarna som debattörer.

Svaret är ja.

Bakgrunden – som nu betonas med allt mer påträngande tonfall av forskare, politiker och företagare – är att Norrland, om ingenting görs, riskerar att bli en ekvation som på sikt inte går ihop.

Med undantag för några starka kuststäder står Norrland inför mycket svåra utmaningar de närmaste decennierna. Den demografiska utvecklingen, om de statistiska prognoserna om befolkningstal och åldersfördelning slår in, kommer att utsätta välfärdssystemen och de lokala ekonomierna för ett omöjligt tryck.
Arbetskraften kommer inte att räcka till. Arbetsmarknaden kommer att smalna så att inga inflyttande familjer klarar hushållsförsörjningen. Service och utbud kommer inte längre att kunna finansieras. Ägare och investerare kommer i allt mindre utsträckning att ha förankring i regionen. Västerbottningarna kommer att bli fattigare.

De värden och goda förutsättningar som finns på den norrländska landsbygden kommer i ett sådant läge inte längre att väga upp en den negativa befolkningsutvecklingen. För mitt bland alla de resurser som Norrland har i stor rikedom kommer i så fall den allra viktigaste att saknas – människorna.

Därför måste Norrland locka fler att flytta hit, inom landet och genom invandring från andra länder. Då måste det dels finnas fler jobb på en mer differentierad arbetsmarknad än i dag – fler innovativa entreprenörer måste vilja och kunna satsa på sina idéer just här; dels måste Norrland av fler än i dag förknippas med hög livskvalitet.

Det anknyter till vad Lars Westin skrev i sin tänkvärda och uppmärksammade debattartikel i VK i lördags om hur Norrlands befolkningsutveckling kräver en ny strategi “där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus.” Utan människor, företagare och arbetskraft, går det inte. Och människor flyttar som de vill. Bara om Norrland kan erbjuda med Westins ord, “en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer” kan regionen som helhet undvika nedgång.

Kring de här ödesfrågorna borde den regionala valrörelsen kretsa. Hur kan Norrland knyta an till sina bästa traditioner av att låta olika inflöden utifrån berika varandra och den mottagande bygden? Hur kan Norrland bredda den industri- och råvarubaserade ekonomin med jobb och företagande inom nya, växande tjänstenäringar? Hur kan hämmande administrativa gränser och inomregional misstro övervinnas och Norrland samla sina resurser som en aktör? Hur kan Jantelagen bekämpas och avskaffas, formellt och i praktiken?

Att erkänna problem, ställa rätt frågor och se möjligheter är en bra början.

Byarna inom oss avgör valet

Av Ola Nordebo, 5 februari 2010 kl 23:31, 2 kommentarer

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

————————————————————

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?

Riksdagsvalet 2010 avgörs i Västerbotten

Av Ola Nordebo, 27 december 2009 kl 22:20, 6 kommentarer

I en lite längre måndagskrönika resonerar jag kring påståendet att riksdagsvalet avgörs i storstäderna och lanserar den alternativa tesen att riksdagsvalet 2010, om det blir väldigt jämnt och små väljarströmmar i någon riktning blir utslagsgivande, nog avgörs i Västerbotten. Åtminstone blir Västerbotten ett av de intressantaste länen att studera under valrörelsen, även ur ett nationellt perspektiv:

——————————————————

Valet 2010 avgörs nog i Västerbotten

Valet 2010 avgörs i de tre storstäderna, heter det allt oftare i riksdebatten. Ibland framförs tesen i tillspetsad form: valet 2010 avgörs iStockholm.

Det är delvis sant, att hävda något annat vore löjligt. Om inte annat ger befolkningsutveckling och befolkningsfördelning över landet stöd åt påståendet. I och kring de tre största städerna – Stockholm, Göteborg och Malmö – bor väldigt många människor. Äger förskjutningar i opinionen rum där ger det rejält utslag i de politiska styrkeförhållandena.

Vill man förstå varför alliansens strateger inte verkar vara helt nervösa över dagsläget, trots ett antal negativa opinionsmätningar, måste man anlägga ett sådant storstadsperspektiv. Alliansen håller ställningarna och har goda utsikter att vinna i alla de tre storstadsregionerna. Om arbetshypotesen är att valet 2010 avgörs där väger sådana detaljer i statistiken upp den nationella helhetsbild, med bakslag i andra regioner, som förmedlar ett kärvare budskap.

Vill man förstå varför socialdemokraterna inte verkar helt tillfreds över läget trots ett nationellt opinionsövertag för oppositionen, måste man betrakta även deras situation ur ett storstadsperspektiv. Socialdemokraterna har stora problem i framför allt Stockholm.

Det finns en oro inom socialdemokratin, inte minst utifrån erfarenheterna från de senaste svenska och amerikanska valen, där skillnaderna i partisympatier mellan stad och land varit påtagliga, att man är på väg att bli ett renodlat landsbygdsparti. Nervösa paralleller har dragits till republikanerna i USA, med farhågor om allt sämre kontakt till de ”urbaniserade tillväxtområdena”. Och ser man till de rödgrönas opinionsläge verkar det vara miljöpartiets popularitet hos mittenväljare i städerna som förklarar uppgången sedan valet.

Om även socialdemokraternas arbetshypotes är att regeringsmakten vinns i storstäderna, får sådana trender mungiporna att gå nedåt, trots sammantagna opinionssiffror som placerar Mona Sahlin i Rosenbad.

Så där kan man hålla på, och av bara farten måla upp en stereotyp och missvisande bild av det partipolitiska landskapet, där allt utanför Stockholm, Göteborg och Malmö bländas ut som irrelevant.

Som jag varit inne på i ett antal krönikor här på ledarsidan under året är bilden av landsbygden som obenägen till förändring, konservativ och nejsägande, inte bara fördomsfull och okunnig ur ett dagsaktuellt perspektiv, utan den saknar även förankring i traditioner och historiska erfarenheter. Norrland är inte mer eller mindre konservativt, inte mer eller mindre förändringsobenäget, än Stockholm.

Norrland visar, nu som förr, inte alltid men ofta, vägen framåt. Här finns en nyfikenhet och problemlösariver som även Stockholm kan lära av. Partisympatier som följer geografiska mönster kan lätt vantolkas, betraktade genom kikare på långt håll.

Känslan av en motsättning mellan Stockholmsperspektiv och landsbygdsperspektiv, för att förenkla rejält, har dock funnit länge och inom de flesta partier. Och det är inte sällan som landsbygden lett utvecklingen och satt igång genomgripande, praktiska förändringsprocesser inom partierna.

Socialdemokratins tidigare historia av osentimental, kontinuerlig, pragmatisk korrigering och förändring av stelnade, ideologiska dogmer går inte att förstå utan ett kommunalt landsbygdsperspektiv. I de lokala miljöerna har man ofta öppnat sig långt innan den officiella retoriken, och de som satt dagordningen nationellt, vågat erkänna det. Det är den process som förklarar partiets långa maktinnehav och som Kurt Samuelsson i en vänbok tillTage Erlander 1969 lite omständligt beskrev som ”allmänna målsättningar, vilkas inbördes prioritering och inbördes kompromisser och överensstämmelser med människors önskemål och med de reella förutsättningarna ständigt måste kontrolleras”.

Inom den organiserade liberalismen har frisinnet och socialliberalismen genom, som Ingemar Eliasson formulerat det, ”sin folkrörelseträning, sin lojalitet och sin erfarenhet” varit folkpartiets ryggrad ”i det slitsamma vardagsarbetet och i krissituationer”, medan formuleringsprivilegiet trots det oftast tillhört de i debatten inflytelserikare stadsliberalerna. (citatet från Sven Lundkvists bidrag i ”Fritt sinne. Om liberalism och frisinne, kultur och kyrkoliv, folkrörelser och massmedier” 1992).

Centerpartiet av i dag är ett parti mitt uppe i samma intressanta process där försök att hitta förankring i huvudstaden bryts mot en kamp om att hålla ställningarna på landsbygden.

Och de nya moderaternas pragmatiska hållning till tidigare ideologiska käpphästar verkar i mycket färgad av de mindre städernas och landsbygdskommunernas politiska vardagserfarenheter. Det är knappast någon slump att Fredrik Reinfeldt börjat lyfta fram just Erlander som en förebild i sina tal. Partier lär av varandra.

Valet 2010 ser ut att bli mycket jämnt. Små, små väljarströmmar kan avgöra vilket av regeringsalternativen som får störst stöd. Jag vill hävda att möjligheterna till sådana väljarströmmar (utifrån dagens skeva styrkeförhållanden regionalt) – både till förmån för de rödgröna och till förmån för alliansen – är stora i Västerbotten.

Här är pågår många förändringsprocesser som gör det politiska läget oklart, rörligt och spännande. Länet rymmer, från kust till fjäll, alla typer av samhällsmiljöer som valforskare brukar fokusera på.

I själva verket finns det goda skäl för påståendet att det kontrastrika och ändå sammanhängande Västerbotten även ur ett nationellt perspektiv blir ett av de intressantaste länen att studera i valrörelsen nästa år.

Här kommer ett antal dragkamper att äga rum som har stor symbolisk betydelse för utgången av regeringsfrågan och som kan avgöra ett jämnt riksdagsval.

Några exempel:

1. Centerpartiet vs Socialdemokraterna

Vem företräder landsbygden bäst, vem har bäst regionalpolitik för glesbygdskommuner? Den frågan kommer att prägla och avgöra mycket i Västerbotten nästa år, och lär inte debatteras så ofta i riksmedia.

2. Folkpartiet vs Miljöpartiet (vs möjligen Piratpartiet)

Vem vinner dragkampen om de socialliberala, grönliberala, valfri kaffesort-liberala väljarna i växande universitetsstäder? Duellen folkpartiet vs miljöpartiet i Stockholm utmålas som en av valets viktigaste. Den äger i koncentrerad form rum även i Umeå.

3. Moderaterna vs Socialdemokraterna

Inom vilket av statsministerkandidatpartierna har de regionala företrädarna iVästerbotten bäst kontakter till sina högsta partiledningar och störst möjligheter att få gehör i sakfrågor? Lita på att det blir ett tema på VK:s politikerbloggar 2010.

4. Jonas Sjöstedt vs Resten

Potentiella personröstmagneten Sjöstedts namn på vänsterpartiets lista lär få socialdemokraterna att darra lätt i knävecken. Men om Sjöstedt snor röster från S spelar för regeringsfrågan mindre roll (om man inte spekulerar i att V annars riskerar att åka ur riksdagen). Men kan Sjöstedt, med sin speciella valhistoria i länet, locka personvalsröster även från alliansen?

5. Vänsterpartiet vs Feministiskt Initiativ

Fi gick ganska starkt i Europaparlamentsvalet i Umeå, och satsar på riksdagsvalet. Hur många vänsterröster tar Fi, med av GudrunSchyman uttalat mål att ingå i ett rödgrönt regeringsunderlag, i Umeå 2010?

6. Kristdemokraterna vs Socialdemokraterna

Göran Hägglunds slogan ”Verklighetens folk” riktar udden mot tyckareliter i Stockholm och medierna (inklusive sådana här ledarsidor). Uppfattas Kd som mer verkliga än socialdemokraterna, som traditionellt velat definiera verkligheten? En udda duell, med amerikanska motsvarigheter, vars betydelse på marginalen för valutgången inte ska underskattas.

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Av Ola Nordebo, 9 december 2009 kl 06:06, 1 kommentar

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

———————————————————–

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Vågade knappt dricka vatten

Av Ola Nordebo, 5 november 2009 kl 10:16, Bli först att kommentera

Läser vidare i Allan Sandströms synnerligen läsvärda ”Glimtar från Västerbotten”.

Tre citat:

"Det fanns nykterhetspredikanter som kunde måla spritens förbannelse med sådan nitälskan att åhörare knappt vågade dricka vatten när de kom hem."

Det var mer krut i oss på den tiden.

****

En träffande formulering även om frisinnet:

"De liberala idéerna fick i Västerbotten en speciell färgning av idealism, nykterhet, försvarsfientlighet och social radikalism."

Försvarsfientligheten var väl mest ett 10- 20-talsfenomen, och så saknas miljöengagemanget under efterkrigstiden. Men annars så. Idealismen var viktig.

****

Och så skriftens vackra, lätt vemodiga, kanske delvis alltför vemodiga, slutrader:

”Mycket av det Västerbotten som var är nu borta. Det är möjligt att besöka byar där huset ännu står kvar, med hela fönster och tak och där ibland en kvarglömd slåttermaskin rostar i ett åkerhörn. Men människorna är borta – några dyker kanske upp en vecka under älgjakten.

Mitt inne i en snabbväxande gröna granskog kan man plötsligt stå inför ett gårdstun. Höljt i videsnår, endast knappt urskiljbara husgrunder vittnar om det liv som levdes där en gång. Ingen minns längre att den nästan igenvuxna skogsvägen för ett par generationer sedan var livligt trafikerad, en led som förde till både kyrka och handel. Den är glömd med nya vägar och nya rörelsemönster.

Ett landskap är både naturens och människors verk, både minnenas och nuets verklighet. Att studera ett landskap är framför allt att förstå att man studerar det ständigt föränderliga. Att närma sig ett landskap är att spana bakom dagens fragment. Helheten är historia – och nu!"

Ett yttre mörker möter en inre fackla

Av Ola Nordebo, 30 oktober 2009 kl 07:15, 2 kommentarer

Min krönika inför helgen lämnar dagspolitiken något och reflekterar kring mörker och ljus i senhöstens Västerbotten:

—————————————————–

Ett yttre möter en inre fackla

Det här är en besynnerlig, jag vill påstå svår, tid på året för västerbottningar. Låt mig få det sagt på en gång: med det november som väntar, när det svåra blir som svårast, har jag allt mindre tålamod.

Peter Swedenmarks numera klassiska, ständigt citerade beteckning ”svinnovember”, sammanfattar även mina känslor.

Men det finns också, vill jag hävda, ett annat november; svinigt till sitt yttre, men skimrande inuti, som kan lära oss ganska mycket om vår egen historia, som västerbottningar.

För denna besynnerliga tid är också en tid när man, om ögonen får chansen att vänja sig lite vid mörkret, inser vad det är som får livet på dessa breddgrader att fungera även en surjävlig, fullständigt charmlös senhöstkväll.

Stannar man upp en sekund och spanar in i det svarta viker det undan. Strax, med lite tur, ser man hur ett annat slags ljus växer fram, hur det skimrar i landskapet och staden från andra källor.

Det är skimret som kännetecknar en kulturbygd, där människor själva utgör facklorna, individuellt och tillsammans. Där, i mörkret, omgivna av ett breddgradshelvete, möts människor för att skapa och uppleva teknik, musik, teater, konst, idrott, litteratur, politik, hantverk; där möts människor för att samtala över en kopp kaffe om det djupa och det banala; där fördjupar sig människor i sina innersta intressen, i triviala eller livsviktiga hobbys, hemma i enslighet, hos andra i den lilla kretsen eller i offentliga miljöer.

Det är inte unikt för Västerbotten, men hjärtat i det här länets historiska utveckling, förutsättningen för allt annat som vuxit fram, har varit det där inre skimret i yttre mörker.

Men det svåra finns där: mörkret har på allvar börjat sin ockupation nu. Och människan, det är min övertygelse, mår inte bra av det. Det här är veckorna när vi tvingas kippa efter ljus några korta timmar mitt på dagen, kanske bara på en snabb lunch. Strålar solen är det timmar av nåd för den som hinner ta en promenad. Men vaknar och somnar gör vi i mörker.

Människor med depressionsproblem, och det är ett långt vanligare fenomen än seglivade tabun vill höra talas om, har det ofta som svårast just nu, när ett inre mörker får bekräftelse av ett yttre. Och sedan blir det svårt till våren igen, när ljuset återvänder men de svarta tankarna stannar kvar, och allt som var fel innan är fel ännu, fast det spirar runt omkring.

Det nordiska ljuset ska vara ett tema i Umeås kulturhuvudstadssatsning, men det är en bild som leder tankarna till vita sommarnätter och vita marsdagar, inte till de här veckorna när mörkret är som svårast, varje kilo väger minst 1,2, och väldigt få ler bakom uppfällda kragar i det som mer är en skog av bistra anletsdrag. Man ser det, känner det, anar det i ansikten, minspel, kroppsspråk, att så där riktigt bra mår vi inte av den här årstidens yttre villkor.

Och i det ögonblicket, just då, händer det märkliga, när facklorna tänds, inifrån.

Kontrasten mellan den kulturella och samhälleliga kreativitet som tar fart i de tända lampornas sken och det oförsonliga kalla mörker som står vakt utanför hör till det mest fascinerande med vår region.

Det nordiska ljuset är ett året runt-fenomen. Men de här veckorna kommer det enbart inifrån oss själva, i en episk drabbning med jantelag, missunnsamhet, fördomar och tungsinne. Kan vi värna den nyfikenhet, den tolerans, det samtalsklimat, den mångfald, den initiativkraft och det mod som det ljuset förutsätter, har vi inget att frukta av lite mörker.

Kom igen, svinnovember, med ditt mörker, bring it on, du lär få ge dig den här gången också.

Lyckas någon bli en Västerbottensprofil 2010?

Av Ola Nordebo, 27 oktober 2009 kl 09:02, Bli först att kommentera

Gårdagens lilla blogginlägg om Västerbotten som utmanande län för personvalskampanjer blev en längre ledarkrönika i dagens papperstidning:

————————————————

Lyckas någon bli en Västerbottensprofil 2010?

Nu börjar de partipolitiska laguppställningarna, om man får använda en idrottsterm, inför nästa års val bli synliga i Västerbotten.

Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar för sina personvalskampanjer.

Det är en spännande fas i den politiska processen; en av de viktigaste vid sidan av själva de demokratiska valen.

För riksdagskandidater är Västerbotten, på grund av geografi och historia, ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland.

Att bli en Västerbottensprofil, i ordets sanna bemärkelse, måste höra till den svenska politikens allra svåraste uppgifter. Kommer någon att lyckas 2010?

När man får den västerbottniska politiken, inte minst landstingspolitiken, förklarad för sig första gången brukar det ofta inledningsvis handla om en grov tredelning: Umeå, Skellefteå och inlandskommunerna. Ibland med betoning på kusten vs inlandet. Ibland med betoning på Umeå mot resten. Ibland med betoning på alla mot alla.

Sammanklumpningen av inlandskommunerna är förstås tveksam, men som en övergripande introduktion i Västerbottens politiska karta fungerar triangelteorin. Hur de tre formerat sig, hur allianser och konflikter – tillfälliga eller långlivad – uppstått mellan dem, har färgat Västerbottens politiska liv under många decennier.

Ska man förstå skeenden som vid första anblicken verkar märkliga – i beslutande församlingar eller inom de olika politiska partierna – kan spänningsfälten mellan Umeå, Skellefteå och inlandskommunerna, så förenklad bilden än må vara, ofta ge viss vägledning. Det gäller inte minst när partierna nominerar till och fastställer listor inför riksdagsvalen.

Västerbotten är inte det enda län i Sverige som är vidsträckt, skiftande och heterogent, med stora avstånd, traditionell misstro och djupt skilda förutsättningar mellan orter, kommuner och verksamheter.

Men det finns nog inget län som bjuder så starka kontraster och samtidigt sådana geografiska utmaningar under en valrörelse.

För en politiker att i ett program, en kampanj, en person famna hela detta fascinerande län, är en uppgift som få går i land med.

Att slå an, stå i centrum, erbjuda relevanta svar och vinna brett stöd samtidigt i Umeå, i Skellefteå, i Bjurholm, Lycksele, i Vilhelmina, i Robertfors, i Malå, i Nordmaling, i Norsjö, i Dorotea, i Sorsele, Storuman, i Vindeln, i Åsele och i Vindeln – sånt skapar legender.

Jag hoppas att ett antal kandidater från de olika partierna för det första satsar på personliga kampanjer och för det andra satsar på att bli Västerbottensprofiler. Det senare, att inte satsa på en eller två huvudbaser och lämna den tredje lite därhän, utan satsa överallt, är ett strategiskt risktagande som kan straffa sig för en kandidat, inte minst om det är jämnt mellan två namn på en och samma partilista.

Men Västerbotten är en helhet, och att lyfta fram det regionala helhetstänkandet, att utifrån olika ideologiska utgångspunkter tänka Västerbotten, rentav tänka Norrland, är en utmaning som bör antas av länets riksdagskandidater.

Västerbotten ett utmanande län för personvalskampanjer

Av Ola Nordebo, 26 oktober 2009 kl 09:54, Bli först att kommentera

Nu börjar laguppställningarna, om man får använda en sådan idrottsterm, inför nästa års val bli synliga här i Västerbotten. Processen går att följa bra inte minst bland bloggarna på vk.se.

Det är en spännande fas i den politiska processen.

För riksdagskandidater är Västerbotten på grund av geografi och historia ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. Men det gör också personvalskampanjerna ännu viktigare.

Om det ska jag skriva lite mer i en kommande ledarkrönika.

Etikett: Västerbotten

Norrland är inte ett slutet kärl

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

Norrlands stora utmaning

Byarna inom oss avgör valet

Riksdagsvalet 2010 avgörs i Västerbotten

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Vågade knappt dricka vatten

Ett yttre mörker möter en inre fackla

Lyckas någon bli en Västerbottensprofil 2010?

Västerbotten ett utmanande län för personvalskampanjer

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv