Etikett: Västerbotten

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Av Ola Nordebo, 2 mars 2011 kl 21:39, Bli först att kommentera

Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned – och det går inte ihop. Det är ämnet för den här krönikan med resonemang kring hur den regionala IT-utvecklingen och nedlagd lokal social service pekar i två motsatta riktningar där det senare fenomenet försämrare förutsättningarna även för den förra.

———————————————–

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Det både kopplas upp och läggs ned i Västerbotten – och det hänger inte alls ihop. I den ena ögonvrån kan vi ana en ny epok skriva in ett fräscht lösenord och logga in, i den andra en gammal, dyster epok fortsätta släcka lampor och dra ned jalusier. Lokal moderniseringsvilja och centralt avvecklingstänk bryter arm om Norrlands och landsbygdens framtid just nu och utgången är oviss. Ett spirande regionalt IT-under står i kontrast till de olika nedläggningsbeslut som samtidigt, regelbundet som november, fortsätter att riktas mot grundläggande lokal verksamhet i mindre kommuner.

Nu senast är det sparbeting på Försäkringskassan som enligt ett pressmeddelande hotar leda till "en mycket kraftig nedbantning av Försäkringskassans lokala närvaro för spontana besök". Framför allt små kommuner kan antas ligga pyrt till när Försäkringskassan avvecklar sina lokala kontor. Försäkringskassans problem – manifesterade av återkommande absurda behandlingar av enskilda ärenden och regeringsdirektiv som inte kommer rätt – är en större fråga än både kontor och resurser, men lär inte bli mindre av att den lokala närvaron försvinner. Och för små kommuner är det en nedläggning av precis den service som behövs fysiskt på plats för att ett samhälle ska bli attraktivt även för innovativa satsningar.

Ibland är tongångarna på landsbygden för konservativa; som om allt måste bliva vid det gamla även till priset att det gamla långsamt går under. Då kan äldre generationer förväxla sina egna preferenser, sin egen nostalgi och sina egna vanor med allmänintresset eller det "enda rätta", och sabba för nya generationers möjligheter att hålla liv i bygderna och i tid förberedda en moderniseringsprocess som är oundviklig (och varför inte till det bättre).

På det stora hela är nytänkande kring regionala IT-lösningar av alla möjliga slag världens chans för Norrland. IT-utvecklingens Västerbotten sträcker sig från spetsforskning, utbildning och smarta entreprenörer till hjälp i ett oglamoröst vardagspussel för de flesta, från framgångsrika dataspel till sociala medier. Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, skrev ett tänkvärt blogginlägg häromdagen på vk.se om nya medievanor i länet, med bland annat följande lägesrapport:

"Hela näringslivet kopplas upp. Livsmedelsaffärer prövar e-handel, företag beställer appar till kundernas smarta telefoner och handeln förbereder sig på att låta kunderna betala direkt med sina mobiltelefoner. Ute i länet ser vi hur Den Digitala Skogen och Den Digitala Gruvan blir till verkliga begrepp när datoriseringen av de traditionella basindustrierna går allt snabbare."

Mänskliga möten på 2000-talet är en spännande historia i brevets, telegrafens och telefonens efterföljd ställer vi åter om till nya former för kommunikation. Det kan finnas värme och närhet i dem och oändliga, opersonliga avstånd, precis som i ett fysiskt rum.

Ibland handlar det om artskillnader, ibland om gradskillnader. Vill man närma sig en filosofisk diskussion om mänsklig kommunikation går frågeställningarna igen från förr: kan en handstils egenheter ersätta den fysiska närvaron, kan en rösts skiftningar kompensera för frånvaron av kroppsspråkets nyanser, hur uppstår kontakt i digital form när den gemensamma atmosfären saknas? Människan är en fysisk varelse, vi är oslagbart receptiva, hur utvecklas den receptiviteten på nätet? För många medborgare är det en lärprocess med sund nyfikenhet och sund skepsis i armgång. Västerbotten gör klokt i att bejaka den här utvecklingen i de flesta servicesammanhang, som en chans.

Men det slags service som Försäkringskassan står för, hör till en annan kategori, där den konkreta, lokala, fysiska närvaron är viktig, för de enskilda och för orten. Neddragningarna av social service på landsbygden skadar förutsättningarna även för arbetet på lokala IT-lösningar genom att minska incitamenten för lokala satsningar överhuvudtaget. Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned. Det är en typ av orättvisa som frustrerat Norrland länge.

Att bli gammal i Västerbotten

Av Ola Nordebo, 23 februari 2011 kl 21:06, Bli först att kommentera

Den åldrande befolkningen, de demografiska utmaningarna och de äldres nya roll i det framtida samhället är ämnet för den här krönikan där jag argumenterar mot den utbredda pessimism som kretsar kring alla demografiska framtidsprognoser som spår en ökad andel äldre. Se det långa livets rikedom också, är budskapet. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

————————————————

Att bli gammal i Västerbotten

Hur ska det bli med alla gamlingar som bara lever längre och längre? Får man tro de demografiska spådomarna är vi på väg mot åldrandets decennier. Men gamla människor, de har väl gjort sitt, eller hur var det nu igen?
Jämmervalsen är bakgrundsmusik till många debatter. Men sällan skruvas den upp på så hög volym som när åldrandet i det moderna samhället ska diskuteras. Försörjningsbördan, hur ska det gå med försörjningsbördan? Äldreomsorgen, hur skall äldreomsorgen finansieras, finns det tillräckligt med personal? Kommer rullatorproduktionen att hänga med? Hur ofta sänds melodikrysset? De unga kommer hur som helst att få jobba häcken av sig för att det här ska gå ihop, har vi fått lära oss. Den ödesdigra strömbrytaren väntar där någonstans vid 65 – klick, föredetting, eftersnack, nu tillhör du det gåtfulla folket 2.0.

Kontrasten till vårt bejakande av unga generationer som resurser och löften kunde inte vara större. En åldrande befolkning ger dåliga vibbar, den instinkten sitter djupt. Och regioner där det är de många äldre, inte de många yngre, som präglar framtidsprognoserna, får lätt panikkänslor.
Demografin är förstås ett faktum. Framtidens Västerbotten kommer att ha en större andel äldre som lever vidare, som vore det den naturligaste sak i världen. Men när blev det med automatik ett problem?

Livslängden ökar, människor får fler hyfsat friska år för sig och sina kära efter avslutade arbetsliv, erfarenheter bevaras längre, mötena över generationsgränser blir fler, människor får chansen att bejaka intressen och kompetens bortom yrkesrollerna. När gick ett av de finaste bevisen för utveckling och välstånd från att vara en mänsklig triumf till att bli föremål för pessimism? Debatten om framtidens åldrande är ibland ett typexempel på en instrumentell och trång människosyn.

Åldrandet är på väg att förändras radikalt i Sverige de kommande decennierna. Omställningen kommer inte att vara enkel, kulturellt eller ekonomiskt. Ingrodda fördomar om ålderdom släpper inte. Och 2000-talets försörjningsbörda är en reell utmaning.

I veckan kom siffror från Statistiska Centralbyrån som bekräftade att den arbetande delen av befolkningen kommer att behöva försörja, som uttrycket lyder, en växande andel äldre de kommande 20 åren . I Västerbotten ser situationen minst problematisk ut i Umeå, som ligger bättre till än riksgenomsnittet. Tuffast ser det ut i Dorotea och Åsele. Men den övergripande bilden är gemensam.

Av det går att dra några slutsatser. Framtidens yrkesliv kommer att behöva vara längre och därför mer omväxlande och långsiktigt skonsammare. Fler byten av branscher och arbetsplatser, ett livslångt, flexibelt lärande, pålitliga socialförsäkringar och varsamma arbetsmiljöer kan ge människor kraft att orka längre och lust att prova nytt längs vägen. Ökad arbetskraftsinvandring kan rädda välfärdsservicen. Men arbetsmarknaden är bara ett perspektiv, det som är lätt att mäta. Det finns många andra aspekter på den nya, långa ålderdomen, som inte utgår från vad äldre kräver, utan hur de berikar ett samhälle.

Hur värdesätter vi erfarenhet? Hur ser vi på människors roller och möjligheter som medborgare genom hela livet? Förmår vi lyssna med tillräcklig uppmärksamhet på de äldre som lämnat in sina formella positioner? Definieras vi som medborgare, som demokratiska medgestaltare, enbart av vad vi jobbar med? Det vore futtigt. De många äldre som går in i ålderdomen med bättre hälsa och fler aktiva år framför sig än någon tidigare generation, kommer att ha en stor roll att spela även några avslutande år på arbetsmarknaden. Äldres deltidsföretagande är en underskattad potential. Men de äldre kommer framför allt att vara viktiga och ovärderliga som aktörer, ledande och stöttande, i civilsamhället, i föreningar och folkrörelser, i grannskap och i vänkretsar.

Den nya, långa ålderdomen kan bli en energikick för framtidens lokalsamhällen. Inte heller det blir konfliktfritt. Det kommer att bli en balansgång och skapa en del oklara rollfördelningar. På mindre orter där antalet uppdrag är begränsat måste de äldre vara generösa med att släppa fram yngre till inflytande. Men framför allt är de äldres ökade tid och kraft som medborgare en potential.

Det diskuteras hur framtidens kommuner ska gestaltas för unga. Lika viktigt är hur service, utbud och lokala miljöer kan bli attraktiva och aktiverande för gamla. Även där är mångfald nyckelordet, möjligheten att välja att bli gammal i den urbana staden eller den lantliga idyllen, med nya vanor eller trygga vanor på ålderns höst. De gamlas Umeå, de gamlas Vindeln, de gamlas Lycksele – var och hur? Äldres flyttvanor och uppbrott på 2000-talet, kanske närmare barn och barnbarn, kommer att prägla Västerbotten.

Demografin anger förutsättningar, inte vad man gör av dem. Se det långa livets rikedom.

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Av Ola Nordebo, 18 februari 2011 kl 22:01, Bli först att kommentera

Västerbotten, liksom Sverige, behöver fler småföretagare och fler lokalt förankrade kapitalister, det är i småföretagen framtidens jobb skapas. Det är en av slutsatserna i den här lördagskrönikan, som även diskuterar lite kring sambandet mellan småföretagarpolitik och social reformpolitik.

———————————————————-

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Det var småföretagen som lyfte Sverige ur finanskrisen. Småföretagens exportvärde ökade mellan 2008 och 2009 med 43 procent, medan storföretagens sjönk med 19 procent under samma period. Det är slutsatserna i en ny rapport från Företagarna. Att småföretagen tillsammans utgör ryggraden för den privata sysselsättningen i landet är varken en ny eller överraskande iakttagelse. Givet hur neurotisk och fixerad vid storbolag debatten om företagsklimat och arbetsmarknad fortfarande är i Sverige kan det dock vara matnyttigt med siffror som ger lite perspektiv: “2010 jobbade över 1,6 miljoner personer i småföretag med max 49 anställda, jämfört med knappt 1,4 miljoner i storföretag med 50 anställda eller fler.”

Det är i små och växande företag, framför allt inom de nya tjänstebranscherna, som 2000-talets jobbtillväxt måste äga rum. Även i gränslandet mellan privat och offentlig sektor, med Sveriges traditioner och kompetens inom exempelvis vård- och utbildningsområdet, finns stor potential.

De stora industriföretagen kommer fortsatt att vara en förutsättning och utgöra grunden för långsiktig ekonomisk tillväxt – inte minst i resursrika Norrlandslän. Men de kommer inte längre att spela samma direkta roll för sysselsättningen som tidigare.
Vill politiken bädda för fler jobb, stabila resurser till välfärden, lägre trösklar in på arbetsmarknaden för utsatta grupper, ökad jämställdhet i samhället och tryggare, smidigare rörlighet mellan jobb och branscher vid strukturomvandlingar lokalt, nationellt och globalt är småföretagandet nyckeln till det mesta.

Därför är det en gåta att både regeringen och oppositionen – av skilda skäl – tycks ha så innerligt svårt att vilja se hur illa lagstiftning, byråkrati, regelverk, trygghetssystem och lösningar utformade för de största företagen och de stora fackförbunden på gårdagens arbetsmarknad fungerar i kämpande småföretagares vardag på 2000-talet. Någonting verkar stå i vägen, som vill man inte riktigt se småföretagarnas situation med ofta omöjliga arbetstider, stor otrygghet, utsatthet för myndigheters godtycke, sårbarhet för brottslighet och mycket svag uppbackning och erkänsla från samhällets sida.

Det är inget små entreprenörer snyftar över. De sliter på som andra hårt slitande grupper i samhället, för sina idéer och verksamheter i vad som också ofta är ett frivilligt och eftertraktat livsstilsval med andra fördelar och friheter än rent materiella. Men att motarbetas och misstänkliggöras, att inte få sina villkor rationellt behandlade och uppmärksammade av beslutsfattare och debattörer, har de inte förtjänat. Och samhället borde i ren självbevarelsedrift söka underlätta deras slit där det går.

Delar av oppositionen sitter fast i socialistiska låsningar och marxistiska spökhistorier som gör att varje användning av ordet företagande tvångsmässigt måste bäddas in i tjocka lager av misstänkliggörande reservationer och indirekta avståndstaganden.
Regeringen – i första hand moderaternas ledning – har länge tenderat att i avgörande lägen avfärda småföretagarperspektivet som ett tjatigt särintresse. Lovtalen till entreprenörskap har inte följts upp av politiska prioriteringar. En del har gjorts när det gäller byråkratibördan och möjligheterna för privata entreprenörer inom tjänstesektorn, men fortfarande är det tydligt att exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter eller tankar kring flexicurity splittrar alliansen. När det gäller attityden i samhället och från myndigheternas sida till just småföretagares speciella problem, har alliansen inte förmått utmana gamla fördomar på alls det sätt man kunde ha förväntat sig.

Småföretagarperspektivet är relevant även för andra större reformer som inte har direkt beröring med småföretagarklimatet och som det inte finns något stort politisk tryck i, men som behövs för att helheten ska bli rätt och som borde vara liberala hjärteangelägenheter. Två av dem har på nytt väckts till liv i debatten senaste tiden.

1. Den skeva maktfördelningen på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor kan motverkas på flera olika sätt. Inget vore så effektivt som om föräldraförsäkringen individualiserades och utformades utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar. Ojämlika förutsättningar när det gäller löner, makt och inflytande mellan könen hämmar även kvinnors möjligheter till företagande. (I Företagarnas rapport finns en statistik över nyföretagandet fördelat efter län och kön för 2009. Västerbotten har efter Västernorrland det största könsgapet mellan män och kvinnor – 65,9 procent mot 34,1). När kvinnor ges sämre möjligheter att starta och driva företag på grund av orättvisor kopplade till arbetsmarknaden och innovationspolitiken, blir ojämlikheten en broms för framtidens företagande.

2. Taken i socialförsäkringarna måste höjas för att den generella välfärden inte ska urholkas genom politisk passivitet och glida över i ett grundtrygghetssystem som faktiskt vore ett systemskifte ingen bett om eller fått förtroende för. Den generella välfärden grundad på inkomstbortfallsprincipen är en god förutsättning för att ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, en bättre matchning mellan behov och kompetens i olika regioner, ett livslångt lärande i samhället och social anständighet ska hänga ihop.

I sådana frågor har alliansen alltför lätt att fastna i en konservativ attityd, influerad av krampaktiga föreställningar om “borgerlighet” som kombinerat med ointresset hos delar av alliansen för småföretagarperspektivet gör att man inte ser hur en politik för nytt privat företagande hör ihop med en progressiv social reformpolitik.

Skulle socialdemokraternas socialliberala nerver få liv igen, trots vänsterfalangernas motstånd, och skulle miljöpartiet göra allvar av ambitionen att ta över mitten i svensk politik, kan regeringen få ett svettigt uppvaknande senare under mandatperioden om man fortsätter att slumra när det gäller småföretagarklimatet. Skulle å andra sidan alliansen knyta an till sina mer progressiva idétraditioner kan de göra socialdemokraterna helt irrelevanta.

Risken finns att ingetdera händer. Klämd mellan socialistiska dystopier, invanda korporativistiska reflexer från 1900-talet och Reaganinspirerad nykonservativ fobi för staten, får småföretagarperspektivet aldrig riktigt djup och utrymme, trots trängseln, vilken inte är att beklaga, i den socialliberala mitten i så många andra frågor.

Men småföretagande har också med livsstil, mångfald och civilsamhälle att göra. Småföretagare har oftare konkretare förankring på orten, med jordnära måttfullhet, mod till nytänkande och långsiktigt ansvarstagande för det gemensamma, än både de största företagen och de offentliga jättarna. Västerbottens behov av fler små, lokalt förankrade kapitalister är stort.

Småföretagande är också att se och bejaka idéer, innovationer, risktagande, egenmakt och självförverkligande . Sådant stimulerar ett tillåtande, tolerant och initiativrikt samhällsklimat som gör upp med jantelagen. Småföretagande främjar småskaliga strukturer, bryter ner hierarkier, ökar delaktigheten på arbetsplatsen, håller uppe konkurrensen och motverkar monopol och oligopol. Och småföretagen skapar, som sagt, jobben. När hamnar de högst upp på en prioriteringslista?

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

Av Ola Nordebo, 11 februari 2011 kl 21:37, Bli först att kommentera

Ett citat ur den korta dokumentärfilmen ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” inleder den här krönikan om Västerbotten, Norrlandsbilden, regionfrågan och regionala identiteter:

————————————————-

Probleminsikt och skaparkraft i 2000-talets Norrland

”Långt i norr bortom blanka vatten och ändlösa skogar som mil efter mil tecknar mörka taggiga konturer mot fjällens fjärran grå siluetter, ligger Västerbotten, Norrlands till ytvidden andra län. Till sitt yttre kargt och främmande för sydlänningen, men med en kärv och säregen skönhet med dolda rika resurser och bebott av ett folk med en kraft, seghet och oförtruten energi som bara ett hårt liv i en hård och ovänlig natur kan skapa. På smala ödesmarksvägar har kulturen trängt fram här, nått längre och längre norrut.”

Surfar man in på filmarkivet.se kan man se den korta dokumentären ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” från 1943, i regi av Adrian Bjurman och med manus av John Sandén. Där visas bilder på hemmansägare Isak Nilsson i Norsjö, 84 år ”i en bygd där man talar föga, men där gärningen säger desto mer”, landshövding Gustav Rosén, Bolidens guldgruva, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, skulptören Rudolf Oskarsson i Torrböle, konstsmeden Seth Lindgren i Umeå och flugfisketillverkning i Vilhelmina.

Filminstitutet skriver i sin kommentar till filmen:

”Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen. Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia.”

Den regionala historien har många bottnar. Det finns en dubbelhet i Norrlands utveckling, i uppodlandet av jorden, moderniseringen, som aldrig går att komma ifrån och som fortfarande i dag ligger till grund för konflikter och spänningar.
Gradvis under 1900-talet kom en annan slags kolonisation, knuten till de ”dolda rika resurserna” i landskapet, en snabb exploatering där stora aktörer hämtade ut stora vinster.

Så har det gått i vågor. Forna nybyggare blir bygdens människor som söker värna sin rätt och sina resurser och balansera det mot behovet av investeringar utifrån. Perspektivet i den korta filmdokumentären från de sista krigsåren ligger starkt på utbildning och säkerställande av arbetskraft för regionens näringar. Filmen skildrar, som Bengt Bengtsson skriver i kapitlet ”Regionfilmen och konstruktionen av Folkhemmet” i antologin ”Medier och politik” (2007): ”en bygd fylld av yrkesskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor.”

Under efterkrigstiden förändrade strukturomvandlingar villkoren. Decennier av utflyttning, söderut och mot kuststäderna tog fart. Norrlands historia är ett ständigt växelspel mellan in- och utflyttning. Fortfarande är omsättningen av människor mycket högre än nidbilderna påstår.

Västerbotten är ett län positivt färgat av det mötet mellan inflyttade och uppväxta. Under perioder har flyttlassen varit en källa till ångest. Men för 2000-talet är rörligheten, sökandet efter individuella livsstilar, Norrlands hopp. När mönstret av växande storstäder nyanseras av många, små flyttströmmar och de tekniska möjligheterna till modernt företagande på landsbygden ökar, öppnas intressanta perspektiv. En tidigare önskan om att människor ska stanna ersätts av en mer dynamisk önskan om att människor ska bryta mönster, söka sig hit och dit.

I dag är det en allmän uppfattning att invandring är en förutsättning för Norrlands tillväxt i framtiden. Det är inget nytt. Liberale skriftställaren Anders Johnson pekade på intressanta historiska exempel i sin läsvärda artikel ”Invandrarna byggde Västerbotten” på VK-debatt i torsdags:

”Även i dag och för framtiden kan Sverige dra nytta av den kompetens, de internationella kontakter och den kreativitet som invandrare kan bidra med. Dessutom står Sverige – och då inte minst Norrlands inland – inför en stor brist på människor i yrkesverksamma åldrar. ”

En ny rapport från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) om rekryteringsbehovet i Västerbottens län fram till 2020 – som underlag för arbetet med kompetensförsörjning och utbildningsplanering – pekar på ett behov av 39 000 anställningar de kommande tio åren. Redan fram till 2015 kommer jobbtillväxt och pensionsavgångar att skapa behov av 22 763 anställningar i länet. Att matcha efterfrågan och utbud på den könssegregerade, regionala arbetsmarknaden blir inte lätt.

Behovet av arbetskraft med rätt kompetens kommer att kräva inflyttning från andra delar av landet och världen. Och då växer frågeställningen från att handla om efterfrågan på enskild arbetskraft till att handla om regionens sammantagna attraktionskraft för människor. Inte minst möjligheten för båda vuxna i en familj att hitta jobb och försörjning, blir avgörande.

För att ekvationen ska gå ihop måste Norrland erbjuda en mångfald av livsmiljöer – både småskalig landsbygd och urbana stadsmiljöer – goda kommunikationer och en regionförstoring som rejält vidgar arbets- och bostadsmarknaderna.
Och först som enad regional aktör kan Norrlandslänen tillsammans uppbåda en större tyngd när det gäller statliga investeringar. Men ska regionförstoringar lyckas krävs att fler bejakar just ett sådant ett helhetsperspektiv på Norrland som häver sig över gammal misstro och lokala skyttegravar i insikten att den regionala utvecklingen är en gemensam sak.

Det finns många myter om ”obygden” och dess människor som odlats i andra delar av landet. Grovhuggna klichéer som förtiger den regionala mångfalden och aldrig skildrar framgångshistorier som skulle bryta mot förutfattade meningar, har ibland passivt tagits över i den egna självbilden. Den negativa Norrlandsbilden hämmar även regionstanken. Ett problem är bristen på en norrländsk offentlighet där fler identiteter kan skapas än bara de lokala och den nationella. Det hänger ihop med medielandskapet. Redan 1992 skrev Dag Nordmark om ”Mediernas geografi” i en Cerum-antologi:

”Behovet av mötesplatser där det förenande samtalet kan föras är inte mindre nu än under lokalpressens pionjärtid. Fortfarande behövs upplysning om ”hvad och hurudant Norrland faktiskt är”, inte minst för norrlänningarna själva. Skall idén om Botnia-regionen realiseras behöver öviksborna veta mera om Ovako. Norrbottningarna skulle säkert förstå sin egen situation bättre om de visste mera om Nolaskogsområdets problem. Sannolikt bidrar de lokala medierna verksamt till utformandet av lokala identiteter, av samhörighet och vi-känsla. Som vi sett gör de emellertid det inom tämligen snäva gränser. Lokalpressens geografiska solidaritet är knuten till det område där läsarna och annonsörerna finns”.

Att den formella storregionprocessen verkar gå i stå behöver inte övertolkas, kanske är inte tiden mogen. Men debatten sedan ansvarskommitténs betänkande har visat att instinkten ofta är misstro mot regiongemenskap som sådan. Den misstron avslöjar ibland en paradoxal blandning av bristande krisinsikt och bristande självförtroende.

Men krisinsikt är nödvändig och för större optimism finns goda skäl. En djupare, mer framåtblickande och självmedveten Norrlandsbild för 2000-talet vore en början.

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Av Ola Nordebo, 21 januari 2011 kl 21:29, Bli först att kommentera

Bättre villkor för småföretagare och ökad jämställdhet inom näringslivspolitiken och innovationspolitiken som ödesfrågor för Västerbotten, och för Sverige, och möjligheten till fräschare sätt att ibland närma sig området närings- och tillväxtpolitik är ämnet för min lördagskrönika den här veckan.

Malin Lindbergs avhandling som jag refererar till när det gällen innovationspolitiken och jämställdheten kan läsas i sin helhet här.

—————————————————

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Det ska vara manligt, tekniskt, storskaligt och redan från början förankrat högt uppe i hierarkierna eller djupt inne i de bakre rummen, annars blir det inga stålar, inga kontakter och ingen uppmärksamhet.
Det är en av förklaringar till varför Norrlands inland haft det tufft, trots tung basindustri och stora naturresurser, att bredda sina näringsliv och arbetsmarknader. Och det är en av förklaringarna till varför Sverige haft sådana problem att få fart på småföretagandet överhuvudtaget.

Första problemet: Det har, grovt uttryckt, varit män och maskiner som gällt i den svenska innovationspolitiken. Idéer, nätverk och företagande med andra utgångspunkter, framför allt inom traditionellt kvinnodominerade branscher, har exkluderats och missgynnats.
I en avhandling som lades fram i höstas vid Luleå tekniska universitet – "Samverkansnätverk för innovation. En interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning" – visar Malin Lindberg på ett givande och inträngande sätt hur innovationspolitikten i sina prioriteringar nedärver gamla, normer och hierarkier.

Hennes studie, ett utmärkt exempel på hur relevant genusperspektivet i forskning är, konstaterar att av de innovationssystem som har prioriterats i politiken är det främst ”två grupper av näringar som dominerar: bas- och tillverkningsindustri respektive ny teknik, som båda främst består av mansdominerade branscher. En lägre prioritet har givits åt gruppen service- och upplevelsenäringar, som till största delen består av näringar som sysselsätter många kvinnor.”

Kvinnor som grupp och de näringar som sysselsätter många kvinnor, skriver Lindberg, ”har fått en betydligt mindre andel av de innovationspolitiska medlen än vad män och mansdominerade näringar har fått.”
Basindustri, teknikindustri och tillverkningsindustri får omkring 80 procent av pengarna, medan området service och upplevelser får omkring 20 procent.

Malin Lindberg beskriver också de samverkansnätverk för kvinnligt företagande hon har studerat:

”De vittnar om hur de har blivit avrådda att söka medel från policyprogram som riktar sig till innovationssystem och kluster; om hur de inte ansetts vara lämpliga att ta del av statlig service inom företags- och innovationsutveckling; om hur deras målgrupper med kvinnor och verksamhetsområden med många kvinnor givits undermåliga statliga utvecklingsmedel; samt om hur män och mansdominerade sektorer prioriterats i policyprogram och forskningsstudier.”

Så den redan från början djupa könsuppdelningen inom näringsliv och arbetsmarknad kan förstärkas av innovationspolitiken.

Problemet är inte de traditionella näringarna. För Norrland är de grunden för orternas överlevnad, och själva förutsättningen också för framväxten av lokalt tjänste- och serviceföretagande. Problemet är att nya perspektiv och aktörer – de som ska generera morgondagens jobb och tillväxt – inte får chansen att utvecklas på jämlika villkor. Ojämlika maktförhållanden, formella och informella, från gårdagens samhällsliv överförs till morgondagens via de medel och insatser som hade, eller borde ha, helt andra syften.

Politikens snäva spektrum, summerar Lindberg, ”hämmar den innovativa potentialen hos de aktörer och områden som tillskrivs en central roll i den framväxande kunskapsekonomin.”

Hemläxa nummer ett.

Andra problemet: Det har under lång tid varit de allra mäktigaste företagen och de stora, rika facken som styrt och ställt när lagar utformats och byråkrati skapats för näringsliv och arbetsmarknad i Sverige. De resursstarka jättarna har haft goda relationer till varandra och till regeringarna. Och det har varit de stora, starka aktörerna som stått i centrum för mediernas bevakning – ofta ljussatt med en förutbestämd mjukmarxistisk verklighetsuppfattning – av näringsliv och arbetsliv under decennier.

Även liberaler har tenderat att glömma idealen om konkurrens och konsumentmakt och fastna i ett slentrianmässigt försvar av privat näringsliv i sig, som en motsvarighet till socialismens ryggmärgsförsvar av allt offentligt. Oavsett utväxter av monopol, oligopol och korruption, fall där allt som oftast just mindre företag körs över.

Småföretagarnas villkor, hur de drabbas av myndighetsagerande, regler, skatter, administrationstvång, frånvaro av skyddsnät och orimliga arbetstider, har tämligen systematiskt ignorerats av beslutsfattare, intresseorganisationer och medier.

Att andelen nya och mindre företag i Sverige varit för låg, och att mindre företag haft svårt att expandera, att attityderna till entreprenörskap länge var reserverade, är inte ägnat att förvåna. Det är också en orsak till den höga arbetslösheten i utsatta grupper.

Globaliseringsrådets på flera områden matnyttiga slutrapport från 2009 slår fast:

”Dessutom förefaller sysselsättningsökningen uteslutande vara hänförlig till tjänstesektorerna och företrädesvis till de mindre och medelstora företagen. Det finns skäl att tro att förskjutningen mot tjänster och mindre företag kommer att fortsätta framgent. De större industriföretagen har sannolikt spelat ut sin roll som direkta sysselsättningsmotorer.”

Hemläxa nummer två.

Tillsammans är de här två missförhållanden ett underskattat hot mot framtida jobb och välfärd. Det gäller inte minst i en region som Västerbotten, där ett av problemen är för smala och entoniga arbetsmarknader och svårigheter att locka innovatörer att satsa utanför storstadsregionerna. Även Umeå, trots att det snarare är ett framgångsexempel i Norrland, har en del problem av liknande slag.

Här finns mycket att göra nationellt och regionalt. Tillväxt- och näringslivspolitik definieras ofta snävt. Ibland reduceras den till att handla om enbart ekonomiska frågor; eller missuppfattas handla om ett slags önskelista från storföretagen som politiken ska säga ja eller nej till; eller blir föremål för mossig marxism från 1800-talet som delar in världen i arbete och kapital och sedan stänger alla ögon och öron.

Att istället utgå från hur hierarkiska normer och förlegade attityder laddar begrepp som entreprenörskap, innovationer, hållbarhet, miljö, utveckling och kön på ett sätt som hämmar lokalt ny- och småföretagande i allmänhet och innovationssatsningar inom traditionellt kvinnodominerade områden i synnerhet, är ett mer konstruktivt sätt att börja formulera en modern näringslivspolitik.

Här kan radikal samhällskritik och klassiska tillväxtperspektiv, regionala strävanden och framtidsforskning mötas, lära av och inspirera varandra. För Norrland är ny- och småföretagande inte bara en fråga om jobben, utan en fråga om makt, jämlikhet och frihet, och inte minst i det avseendet en fråga om regional överlevnad på sikt.

Västerbotten som hemma

Av Ola Nordebo, 12 januari 2011 kl 22:01, 3 kommentarer

Hemlängtan och bortlängtan i Västerbotten är ämnet jag funderar lite kring i den här krönikan, med anledning av bland annat några nyhetsartiklar i VK senaste veckan.

——————————————-

Västerbotten som hemma

”Så är för oss den ort där vi föddes, liksom även den gemenskap vi fick bli en del av, vårt hem.”
Marcus Tullius Cicero

Hemlängtan har varit en mäktig kraftkälla och plåga i människans historia. I litteraturen och filmen hör vägen bort, och vägen hem – lycklig eller tragisk, fullföljd eller omöjlig – till de allra mest skildrade. Om det är Odysseus som irrar på den långa färden hem till Ithaka. Om det är Ovidius som skriver brev från exilen i Tomis och längtar tillbaka till Rom, där det händer. Om det är Kristina från Småland i Utvandrarna som i sitt nya land på andra sidan havet drömmer om sommarnätterna hemma. Om det är Dorothy i Trollkarlen från Oz som virvlas ut på äventyr i en kluven känsla av både ny frihet och hemlängtan.

Över hela Norrlands 1900-tal, politiskt och kulturellt, vilade frågan om hem, rätten till hem, längtan till nya hem, ödesmättad och lite spännande.

Hemlängtan kan vara konkret – man har en klar uppfattning om var hemma är, en väldefinierad plats, ett hus, en ort, ett landskap eller ett land, och längtar dit. Hemlängtan kan vara abstrakt – när man lider av att inget någonstans känns som hemma och längtar efter att hitta en sådan plats eller miljö.

Hemlängtan kan även helt sakna geografiska band och istället kretsa kring enskilda människor som utgör ens hem var de än råkar befinna sig. Hemlängtan kan även handla om språk, sedvänjor och politiska perspektiv, långt mer än något fysiskt. Man längtar till ett visst sätt att umgås, resonera och gestalta vardagen.

Hemlängtan kan även gälla något man upplevt gått förlorat med tiden och samhällsutvecklingen, fast man bott i samma bygd hela tiden.

Och så kan hemlängtan inverteras i bortlängtan. Man längtar till andra sammanhang och människor, inte så noga vilka, bara de är annorlunda än dem man vuxit upp med.

Som parallell till allt detta ligger förstås hemkänslan, hemlängtan uppfylld, lyckan av att vara hemma eller att höra hemma någonstans. Det behöver inte vara barndomens platser. Det kan lika gärna vara det nya man upptäckt, flyttat till, kanske tvingats fly till, på något sätt blivit en del av.

Hem kan upptäckas på nytt under ett helt liv, eller vara detsamma från vaggan till graven. Lika fint båda.

För diskussionen om Västerbottens framtid, glesbygdens överlevnad, landsbygdens utveckling och kuststädernas expansion, är det nödvändigt att ofta grunna kring hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan som kraft och komplex. För i uppfattningen om vem som bör känna sig hemma var – i synnerhet när mindre seriösa, navelskådande storstadsdebattörer närmar sig frågan – lurar många fallgropar.

Fallgrop 1: den mediala och populärkulturella stigmatiseringen av dem som inte följer strömmen, utan stannar på landsbygden. Redan det ofta använda uttrycket ”blir kvar” säger en del om vilka fördomar som styr riksdebatten, när det tvärtom ofta handlar om genomtänkta, medvetna livskvalitetsval.

Fallgrop 2: snålheten ibland på norrländska orter mot dem som flyttat in i vuxen ålder, stämpeln utböling, stereotypa uppfattningar om hur en norrlänning är skyldig att vara. Det är, när den förekommer, en inskränkt reaktion.

Fallgrop 3: nervositeten i Norrland när ungdomar flyttar bort, ut i världen. Det är inget nederlag, det är ett gott betyg att ungdomar blivit självständiga och gör fria val. Utvandring, även när någon inte återvänder, ger tillbaka mycket i form av impulser och idéer.

Vi ska inte vara nervösa över att flyttlass lämnar länet, inte ens stannar i Umeå, som VK rapporterat om i veckan, det är oundvikligt. Målet för både Umeåregionen och inlandet bör vara att locka människor från andra håll i landet och att ge dem som vill möjligheter att stanna och verka, med all den globala delaktighet som den nya tekniken möjliggör från minsta by i dag.

Men hur generös en ort är och kan vara med att få även nyinflyttade att känna sig som hemma blir då ännu viktigare. Det gäller både en stad som Umeå och inlandskommunerna. VK har på nyhetsplats senaste veckan även haft artiklar om service och livsförutsättningar på glesbygden som smulat sönder myter om att de små orterna ställer överdyra krav. I verkligheten rör det sig om måttfulla krav på basservice för orternas överlevnad, en önskan om att slippa motarbetas.

Det är i kombinationen av människor som känner orten eller staden utan och innan, och bär dess historia med sig, och människor som kommer utifrån med fräscha ögon och bryter mönstret, som saker börjar hända.

Genom att vägra någon stigmatisering av landsbygden, vägra bejaka riksdebattens fördomar, men också genom att generöst förstå dem som längtar bort, ökar vi möjligheten att fler som åker återvänder vad det lider, att färre tvångsmässigt börjar pratar illa och nedlåtande om orten man lämnat och att fler nya besökare känner sig lockade av miljöerna här.

Det är inget fel med att känna sig hemma redan från början, inget fel med att längta bort och inget fel med att bejaka en ny miljö senare i livet.
Västerbotten är fullt med människor som kämpar med hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan. Vi kan bli fler. Det är en salig, dynamisk röra.

Och det har bara börjat…

Av Ola Nordebo, 20 december 2010 kl 22:08, 1 kommentar

Besked om att pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs kan dras igång redan nästa år är ämnet för den här ledarkrönikan.

————————————————–

Och det har bara börjat…

Ibland är det en efterlängtad triumf i sig när en enskild pusselbit faller på plats. Men det hindrar inte att den större helheten – som pusselbiten är pusselbit i – fortfarande är lika viktig och måste uppmärksammas vidare, för att triumfen inte ska övergå i ny frustration.

Beskedet i går att nu även den rödgröna majoriteten i landstinget, efter en del tvekan, vill prioritera en tidigare start för pendeltågtrafiken mellan Umeå och Vännäs är riktigt goda nyheter. Finansieringen ska enligt gårdagens uppgifter lösas genom att Vännäs kommun går in med en förskottering till driften med ca 1 miljoner kronor för 2011 och ca 2,5 mkr för 2012. Trafiken ska därmed kunna inledas redan 12 december nästa år, inte 2013 som tidigare varit målet.

Man kan alltid ha synpunkter på frampressade, dubbla finansieringslösningar av det slaget, och definitivt i ett större perspektiv diskutera hela den landstingskommunala nivåns roll och funktion. Men det är, i sammanhanget, mer ett teoretiskt spörsmål, som vad gäller landstingens begränsningar och oklarheter när det gäller utvecklingsfrågor till fullo belysts i regionbildningsdiskussionerna.
Spårbunden pendeltrafik Umeå-Vännäs är en angelägen satsning av flera skäl. Att den tidigareläggs är utmärkt.

För Vännäs, som genom Botniabanan förlorar sin gamla funktion som knutpunkt för järnvägstrafiken, är tidsperspektivet särskilt relevant. Vännäs-Umeå och Umeå-Vännäs är redan i dag utpräglade pendlingssträckor, med många människor som åker mellan kommunerna i jobb- och utbildningssyften.

Att föra över delar av den pendlingen till miljövänliga, kollektiva tågkommunikationer – förutsatt givetvis att turtäthet och priser gör det till ett praktiskt alternativ – är inte bara klimatsmart, utan också en viktig del av arbetet med så kallad regionförstoring.

Botniabanan främjar regionförstoring av mer omfattande slag, genom bättre att knyta ihop Norrlandskustens större och rätt isolerade tätorter. Pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs bidrar till en lokal variant av regionförstoring som binder ihop den växande universitetsstaden med en stadsnära landsbygdskommun.

Men mer krävs. När jublet lagt sig är det viktigt att se hur Umeå-Vännäs-trafiken bara är en pusselbit i en större utveckling av de tillväxtorienterade, hållbara, gröna transporterna i Västerbotten och Norrland, för människor och gods, som knyter orter samman. Pendeltrafik till Holmsund borde bara vara en tidsfråga. Spårtrafiken Umeå-Lycksele är en satsning av stor betydelse för inlandet.

Stambanan finns kvar, vilket ofta glöms bort, och värdet av en upprustning och nysatsning av Inlandsbanan påtalas klokt från näringslivshåll. Norrut väntar Norrbotniabanan på klartecken. Och vill man vidga perspektiven ytterligare är även trafiken över Kvarken till Finland en pusselbit av betydelse.

Västerbotten moderniseras, krymper och vidgas på samma gång. Det är tillåtet med optimism.

Västerbotten, energin och de svåra valen

Av Ola Nordebo, 17 december 2010 kl 22:31, 2 kommentarer

Västerbottens och Norrlandslänens rika energiresurser och de svåra vägval som hela regionen kommer att ställas inför under 2000-talet är ämnet för funderingar i min lördagskrönika den här veckan. Den kan ses som en uppföljare till den här reflektionen kring skogen i Västerbotten i en tidigare lördagskrönika.

—————————————————-

Västerbotten, energin och de svåra valen

2000-talet kan bli ett stressigt århundrade med beslutsångest för Västerbotten, som jobbiga tonår när man bara vill låsa in sig på toaletten, stänga ute världen en stund, stirra in i spegeln och försöka komma på vem man egentligen är.
Men det behöver inte enbart vara dåliga nyheter. Det kan också bli en räddning. För hur en region ser ut efter en guldrusch beror mycket på hur den planerade och prioriterade, vad den tillät och inte tillät.

Det handlar, förstås, om energi, natur och miljö.

Trots att deltagarna och förhandlarna vid klimattoppmötet i Cancún i Mexico för en dryg vecka sedan bemödade sig om att presentera slutresultatet som en framgång, var ljuspunkterna marginella. Det samlade intrycket var av ett dystert stillastående där det mesta som var svårt och bindande, men nödvändigt, sköts upp, och där det globala perspektivet tappades bort.

Men även om myten att det finns en motsättning mellan tillväxt och hållbar utveckling – odlad både av vänstersocialister och ärkekonservativa i en udda, destruktiv koalition – påverkar inrikesdebatterna i flera av de största utsläppsländerna, så gäller fortfarande att strategier och innovationer för energieffektivitet, förnyelsebar energiförsörjning och klimatsmarta lösningar inte bara är av nöden för miljön, utan också en chans till jobb, företagande och ekonomiska lyft för de länder som går före.

Klimatpolitik får inte utmålas som något riskfyllt och kostsamt, utan bör ses som något rationellt där ekonomiska styrmedel bort från olja, kol och gas går hand i hand med och är nödvändiga för teknisk utveckling, entreprenörskap och jobb för 2000-talet.

Martin Ådahl från Fores skrev klokt i förra veckans Fokus om en aspekt av förhandlingarna: “Skuldkrisen efter finanskrisen gör det ju guld värt med intäkter som inte snedvrider ekonomin. Utsläppsrätter eller koldioxidskatt är likt tobaksskatt en av få intäkter som istället vrider rätt. Skuldkrisen och klimatkrisen hade kunnat lösas ihop – istället för höjd skatt på arbete.”

Norrland har två saker som hela världens stater och energiföretag (och indirekt alla konsumenter) redan i dag dreglar hämningslöst, i fattiga regioner brutalt, över, och som de/vi kommer att spana efter med blodröda ögon i framtiden: klimatsmarta energikällor och, sett ur energiproduktionssynpunkt, enormt gott om plats i glesbefolkat land.

Det senare hänger förstås ihop med det förra. Ska framtidens rena och förnyelsebara energiproduktion kunna ersätta dagens ändliga och smutsiga kommer vi sannolikt att tvingas ta mark och tillgångar i anspråk på ett annat sätt än tidigare, och använda mer av våra naturresurser för just energiförsörjningen. Men vilken mark, vilka resurser, till vilket pris och under vilka villkor? För Norrland är frågeställningen både kittlande och hotfull.

Finns det hjärterum, finns det stjärterum, lyder det gamla ordstävet. Men när det gäller försök att ställa om energipolitiken i hållbar riktning – att skapa den gröna och hållbara men ändå innovativa och välståndsalstrande tillväxten – är problemet att ordstävet alltför sällan stämmer, oavsett hur man vrider det.
Man kan vara varmt för ett energislag i teorin, utan att ha plats för eller vilja se det utbyggt i sin egen närhet. (Det som på engelska kallas Nimby: ”Not in My Backyard” – ”Inte på min tomt”).

Gärna vindkraft, men någonstans där jag slipper se den, där inga fåglar flyger, där försvaret inte övar, är väl urtypen för en sådan vardagsnära reaktion i Sverige. Det finns knappt ett enda förnyelsebart energislag som inte är kontroversiellt när det blir konkret och lokalt.

Man kan också ha gott om plats för eller gott om resurser till en viss typ av energiproduktion, och erkänna att så är fallet, men vara kraftfull principiell motståndare till den ändå. Debatten om brytning av uran i Västerbotten rymmer den hållningen. Varianterna är otaliga. Man kan vara överens om värdet av att exploatera en råvara, men oense om hur och till vilket syfte – i Västerbotten är skogen det tydligaste exemplet.

Egentligen allt tyder på att Västerbotten är på väg in i en epok där just energifrågan på nytt ställer hela regionen inför grundläggande och uppslitande motsättningar om vad den vill vara, hur den ser på sina resurser, vad den vill prioritera och hur den ska kunna få någonting tillbaka av det man bidrar med nationellt och globalt. Under 1900-talet var det vattenkraften som ställde några av de allra jobbigaste frågorna. Under 2000-talet kommer det att handla om skogen, vinden, marken (igen, i ett nytt kapitel), kusten och berggrunden.

I en kartläggning gjord av Norrstyrelsens arbetsgrupp för miljö och energi i Region Norrland (rapport 2009: 6) sammanfattas problemet:

”Hållbar tillväxt och omställning av energisystemet är en svår process och det finns många motstående intressen. Det är viktigt att vara medveten om vilka målkonflikter som finns och att ha en strategi för hur konflikterna ska hanteras. I omställningen av energisystemet till förnybar energi är storskalig etablering av vindkraft och nyttjandet av skogsråvaran de områden som är förknippade med störst konflikter för Region Norrland. (…) Framgångsrika regioner utgår från lokala och regionala tillgångar. De har en förmåga att bygga team och att synliggöra processen inåt och utåt. Det måste finnas en vilja och förmåga att förankra processen för att möjliggöra prioriteringar och att vid behov kunna fatta obekväma beslut.”

Hur ska skogen användas, var ska vindkraften byggas? Vill man studera framtidens energiutmaningar bör man besöka Västerbotten och övriga Norrlandslän. Nästan varenda knivig avvägning, vartenda svårt vägval, gällande framtidens energiförsörjning går att lokalisera och konkretisera här. Till vindkraft och skog bör också uranet fogas, som en potentiell framtida konfliktkälla. Kanske även vågkraft?

Det finns inga perfekta lösningar, dogmatikernas tid är definitivt över, liksom deras som hittar skäl att säga nej till allt, men saknar ryggrad nog att erkänna konsekvenserna. Förr eller senare måste vi bestämma oss för vad vi vill i energifrågan, som är både chans och huvudvärk för Västerbotten. Den debatten har bara börjat.

Mest i linje med Västerbottens tänkta framtid som råvaru-, förädlings-, utbildnings- och upplevelseregion i en helhet och de krav på klimatsmart, ren och säker tillväxt som blir en av seklets stora utmaningar, lokalt som globalt, ligger de förnyelsebara energikällorna – som vinden och skogen. Att prioritera även storskaliga utbyggnader och högre nyttjandegrad där vore en ansvarstagande och långsiktig kompromiss för hållbarhet och ekonomisk utveckling. Krav på svensk uranbrytning i Västerbotten – en kortsiktig exploatering på grund av en onödig kärnkraftspolitik av en dyr, ändlig, smutsig och osäker källa med långverkande negativa effekter för landskapsupplevelsen – bör enligt min mening mötas med ett omisskännligt nej.

Men bara ett är säkert: frågorna kommer att ställas.

Spelar det någon roll vilka som sitter från Västerbotten?

Av Ola Nordebo, 17 juli 2010 kl 06:00, 1 kommentar

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen från de olika partierna? Det är den inledande frågan i min lördagskrönika den här veckan. Jag har varit inne på ämnet tidigare, i den här krönikan: "För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen". Dagens krönika är lite som en utvidgning av ämnet.

——————————————-

Västebotten bör bidra till en starkare riksdag

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen?
Mandatfördelningen mellan partierna och regeringsalternativen har naturligtvis största betydelse. Men är det viktigt vilka personer som sitter från en valkrets?

Gör det, för att bli konkret, någon större skillnad om det är Ibrahim Baylan, Katarina Köhler, Isak Frohm, Helén Pettersson, Lars Lilja eller några andra som sitter för socialdemokraterna från Västerbotten?

Om det är Edward Riedl, Elisabeth Björndsotter Rahm, Ulf Grape, Katja Isacsson, Jan Nilsson eller andra som får mandat för moderaterna i länet?

Om det är Maud Olofsson, Helena Lindahl,Tomas Mörtsell, Johan Kling, Sven-Olov Edvinsson eller andra som tar centerpartiets platser härifrån?

Om det är Maria Lundqvist-Brömster, Håkan Lindh, Sabina Ausfelt, Nicke Grahn, Britt-Marie Lövgren eller andra som representerar folkpartiets väljare?

Om det är Jonas Sjöstedt, LiseLotte Olsson, Tamara Spiric, Agneta Hansson, Lennart Gustavsson eller andra som företräder vänsterpartiet?

Om det är Jabar Amin, Ann-Louise Hansson, Nils Seye, Ellika Nordström, Thomas Nihlen eller andra som får förtroendet av miljöpartiets anhängare?

Om det är Anders Sellström, Maria Wiksten, Erik Sedig, Birgitta Nordvall, Jonny Kärkkäinen eller andra som får mandat för kristdemokraterna?

Redan den här stela uppräkningen av de fem första namnen på riksdagspartiernas listor i länet visar att det är ett stort antal kandidater i Västerbotten som från höga placeringar ber om väljarnas förtroende för vad som i grunden är ett personliga mandat.
Men är väljarens val av kandidat – efter valet av parti eller som avgörande faktor för valet av parti – betydelsefullt i slutändan? Eller är balansen mellan regeringsmakt och riksdagsmakt, mellan partiledningar och enskilda ledamöter, i dag sådan, att det inte längre får några större konsekvenser om ett namn byts ut mot ett annat?
Debatten om riksdagens ställning blossade med rätta upp på nytt under FRA-hanteringen för ett par år sedan, och har hållit i sig sedan dess. Relativ enighet råder om att riksdagen är på dekis, att de enskilda ledamöterna inte betyder lika mycket längre och att partiledningar går hårt åt avvikare.

I en ny bok från SNS – ”Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism 1917-2009” (red Jörgen Hermansson) – beskrivs ingående och nyanserat en tilltagande presidentialisering av parlamentarismen i Sverige. Jörgen Hermansson och Thomas Persson summerar slutsatserna så här:

”Det har skett en tydlig förskjutning inom ramen för det parlamentariska styressättet. Regeringsmakten har påtagligt stärkt sin ställning gentemot riksdagen och statsministern har fått en alltmer dominerande position inom sin regering.”

Den debatten och den farhågan är långt ifrån ny. I en vänbok till liberale oppositionsledaren Bertil Ohlin i samband med dennes sextioårsdag 1959 skriver Elis Håstad, professor i statsvetenskap och landshövding, i ett kapitel om ”tvång och tolerans i partilivet” bland annat:

”Vid 1920-talets mitt var de enskilda riksdagsmännens självständighet evident större än nu. Främst härskade ännu mycket av den långvariga traditionen från de tider då partiväsendet ej hade nått någon högre grad av organisation och ej sällan ansågs lite suspekt. Just vid den tiden förekom dessutom i vida högre grad än nu schismatiska riktningar inom nästan alla partier och framför allt inom partierna i mitten. Ytterligare hängde det då inte som nu på en enda röst, var majoriteten i kammaren låg. Individuella, oorganiserade avvikelser och extraturer kunde därför merendels göras utan större risker för att de skulle avgörande påverka besluten.”

Redan på 1950-talet talade man alltså om svaga riksdagsledamöter och stark partipiska som ett problem, med nostalgisk blick på 20-talets parlamentariska liv. Det som förändrats sedan dess är alltså att regeringsmakten blivit ännu starkare på riksdagens bekostnad, men också att partiernas försvagade medlemsbaser och den gamla folkrörelsemodellens långsamma marginalisering gjort partiorganisationerna mer toppstyrda och kampanjinriktade än tidigare.

Riksdagens veka ställning, och ledamöternas anonymitet, kan bli ett hot mot den regionala förankringen, mot det breda demokratiska samtalet, mot partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar och kandidater, mot partiernas chanser att behålla fritänkande och självständiga personer i ledande ställning, men också mot hela det svenska proportionella valsystemets legitimitet på sikt.

För att hitta rätt lösning på problemet gäller att diagnosen blir korrekt. Ibland försöker man fånga ledamöters aktivitet med mätningar av närvaro och utspel – och utifrån det bedöma deras jobb. Resultaten av sådana mätningar leder lätt till att ledamöternas insatser faktiskt underskattas.
En riksdagsledamots inflytande mäts inte i antalet motioner vederbörande skrivit. Inte heller i antalet anföranden han eller hon har hållit från plenisalens talarstol. Definitivt inte i antalet timmar någon suttit fysiskt på sin riksdagsbänk. Inte heller – det smärtar – mäts en ledamots betydelse i antalet utspel och artiklar någon åstadkommit i regionaltidningen, även om opinionsbildning inte ska underskattas.

Med få undantag, gör istället riksdagsledamöterna sina mest betydelsefulla insatser inför och i de olika riksdagsutskotten. Där, i utskottsarbetet och vid partigruppernas tidiga diskussioner, har en driftig, skicklig och inflytelserik ledamot chansen att verkligen göra skillnad. Eftersom partidisciplinen är stor och riksdagens ställning svag gentemot regeringen är det bara i sådana tidiga skeden som frågor normalt går att påverka för enskilda ledamöter. Tungviktarna internt i de sammanhangen kan vara de som syns mest utåt, men det är mer sällan än man tror.

Problemet är därför inte att riksdagsledamöterna inte jobbar hårt (det gör de, hårdare än de flesta) eller att de inte vore kompetenta nog att driva egna linjer i konflikt med sina partigrupper (det är de vanligtvis i åtminstone ett par hjärtefrågor) eller att de inte försöker sätta personlig prägel på sina insatser i riksdagen (det vill alla).

Problemet är att ledamöternas verkliga insatser sällan syns utåt, och att vid konflikter mellan partilinje och personlig övertygelse partipiskan nästan alltid vinner. För få ledamöter vågar hänvisa till sina personliga mandat, besvara ondögonen från partiledningarna och markera riksdagens ställning gentemot regeringen. Problemet är också att riksdagsdebatterna inte betyder ett jota för besluten som fattas, utan är relativt tomma ritualer.

Ska det proportionella valsystemet – inom vilket partiapparaterna har större makt än vid majoritetsval i enmansvalkretsar – kunna värnas, och jag tycker att det bör värnas, krävs riktiga personval utan spärrar. Det skulle ge enskilda ledamöter råg i ryggen och, efter tydliga personvalsdeklarationer, en direkt relation till väljarna.

Ett visst mått av ökad oförutsägbarhet för sittande regeringar är ett pris värt att betala för en starkare riksdag, där även debatter i kammaren kan påverka ett beslut och där ledamöterna är regionala profiler med kraftfulla personliga mandat. Det måste spela stor roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen. Annars är vi illa ute.

En inskränkande Stockholmsfixering

Av Ola Nordebo, 1 juli 2010 kl 07:53, Bli först att kommentera

Om Stockholmsfixeringen i svensk debatt och ett litet svep över länet:

————————————————

Bryt Stockholmsfixeringen

Stockholmsfixeringen i den svenska politiska debatten är svårartad, trist och fördummande. Till det är både partierna och medierna skuld.

Den som vill förstå amerikanska val åker inte till New York eller Washington, åtminstone inte enbart, och stannar i så fall inte där för länge.
Den som vill förstå fransk politik i alla dess skiftningar gör klokt i att bara ha Paris som ett av flera studieobjekt.
Den som vill lära känna kanadensisk politik får inte fastna med blicken på Ottawa eller Toronto.
Den som vill veta vad som rör sig under ytan i tysk politik, förändringar och tendenser, har bara begränsad nytta av vittnesmål från Berlin.
Den som försöker bena ut varför de italienska valresultaten ser ut som de gör kan inte tänka bort de regionala skillnaderna mellan söder och norr, eller söka svaren enbart i Rom.
Den som vill sätta fingret på pulsen och andhämtningen i brittisk politik inför ett parlamentsval har bara lagom nyttig information att hämta i London.

Samma sak gäller i nästan alla demokratier. Huvudstäder och metropoler är viktiga, men det är ofta på regional nivå det händer. Framför allt går det inte att tänka bort mångfalden av lokala stämningar, trender, frågeställningar och traditioner, den ständigt skiftande politiska kartan från söder till norr, från väster till öster, om man vill pejla läget inför ett nationellt val.

Mönstret går givetvis igen även i svensk läns- och kommunalpolitik. Den som vill förstå Västerbottens politiska liv, exempelvis inom landstinget eller under de olika partiernas nomineringsprocesser till ordförandeposter och inför riksdagsval, kan inte stå och uggla på trappan till stadshuset i Umeå, eller tro att om man följer kommunfullmäktige i Vilhelmina så har man automatiskt koll på stämningarna i resten av länet.

Har man lyssnat till Lennart Holmlund i Umeå har man inte på köpet lyssnat till Bert Öhlund i Skellefteå. Har man hört Lilly Bäcklund i Lycksele prata om inlandsflyg har man inte automatiskt hört Gunilla Lundgren i Storuman. Det är inte säkert att man gör slut med Jantelagen på samma sätt i Åsele som i Nordmaling.
Den ena orten är inte den andra lik. Det är inte givet att man har koll på vad ett parti i Umeå tycker bara för att man träffat företrädare för en stadsdel. Tonfall och prioriteringar kan skilja sig starkt åt mellan Sävar och Holmsund, mellan Teg och Ersboda.

Den intensiva debatten i Lycksele om Öregården och Örträsks framtid har varit ett lokalt exempel senaste året på stundom djupt emotionella skillnader från ort till ort även i mindre kommuner. Spänningen i Storumans kommun mellan Storuman och Tärnaby är ett annat.

I de flesta demokratier finns en självklar medvetenhet om att regionala distrikt och ledare är maktfaktorer. Ofta är det just i de regionala strömningarna som ideologiska skillnader och idédebatter kring klassiska begrepp som socialism, liberalism och konservatism, med spindelnätet av underavdelningar och korsreferenser, har allra lättast att bryta ut. Sånt är långt intressantare än den tomma, oanvändbara vänster-höger-skalan.

De geografiska mönstren i valresultat och opinionsmätningar visar att Sverige är ett politiskt mångfacetterat land. Och mönstren går inte att enbart förstå i partipolitiska termer. Man kan försöka, men det blir ytligt.
Konservatism i Norrbotten är inte detsamma som konservatism i Skåne. Liberalism i Västerbotten är inte detsamma som liberalism i Blekinge. Socialism i Jämtland är inte detsamma som socialism i Göteborg.

Väljares och politikers bevekelsegrunder skiftar från ort till ort. Partinamnet kan vara detsamma, men i övrigt nästan ingenting. Skillnader och nyanser finns där redan, de utövas i kommunerna varje dag, men de präglar inte den nationella debatten.
Vilket lyft det skulle bli om denna regionala mångfald gavs utrymme även i riksmedia, och om partierna vågade släppa lite av ledningskontrollen.

För i den svenska rikspolitiken är det även 2010 i alldeles för hög grad Stockholmsperspektivet som sätter dagordningen. Det gör debatten intellektuellt fattigare och likriktad. I Sverige uppmärksammas regioner nationellt först när mönstret med stark organisatorisk och dramaturgisk samordning av rikspolitiken bryts genom något enstaka avvikande uttalande. Undantagen snarast bekräftar regeln.

Så ger Stockholmsfixering hos medier och partier en inskränkt bild av det politiska Sverige. Vi borde bryta den.