I går eftermiddag ringde en journalist från Folkbladet och ville göra en intervju baserad på konflikten mellan fackligt och politiskt engagemang, närmare bestämt om hur SD:are har blivit uteslutna från facket på grund av deras engagemang i partiet. Han undrade ifall vi har haft liknande fall i länet, samt ifall det finns SD:are som i dag har “problem med facket”.

Som du som läsare förstår så finns det där en väsentlig risk för en märklig inramning av mina eventuella svar. Likväl finns det en viss risk med syftet bakom intervjun, exempelvis att inte problematisera fackens inställning till partiet.
Syftet kan eventuellt också vara att problematisera partimedlemmars åsikter och jag ser inga skäl att ge en journalist en intervju baserat på den premissen.

Dock vill jag understryka min mening i ämnet, som jag berört så många gånger förut:

Jag är för den svenska modellen och jag är för att arbetare ska organisera sig för att skapa en maktbalans gentemot arbetsgivare. Med det sagt skulle jag gärna nämna fackliga representanter, inte minst skyddsombud jag haft äran att lära känna genom åren. Det skulle emellertid kunna vara att göra dem en björntjänst, så jag lämnar skrivningen generell.

Grundpremissen för fackförbund är att representera arbetarklassens intressen gentemot arbetsgivare, det är den historiska anledningen till att bland annat LO grundades för över 120 år sedan. När facken i dag utesluter arbetare baserat på politisk uppfattning med motiveringen “fel värdegrund” representerar man inte arbetarklassen, för hade man gjort det hade man representerat arbetare oavsett deras politiska hemvist.

Det finns emellertid politiska fack som snarare representerar en klass av tjänstemän som är i direkt konflikt med arbetarnas intressen. En av dessa grundläggande konflikter är till exempel den mellan hög invandring och välfärdsstat – den som SD har talat om länge, en konflikt som LO historiskt har varit medveten om, vilket är anledningen till att LO har haft en extremt restriktiv hållning till hög invandring eftersom de har vetat att det leder till lönedumpning och en urholkning av välfärden.

Jag känner flera personer som har andra politiska åsikter som förstår denna konflikt, men dagens fackförbund gör inte det, och det beror på som jag nämnt ovan: facken representerar inte längre arbetarklassen. De representerar “värdegrunden” och “alla människors lika värde”. Det facken inte riktigt förstår eller reflekterar över är; tänk om det finns en motsättning mellan “värdegrunden” och arbetarklassens intressen?

Förutom problematiken jag har beskrivit har många fackanslutna som inte röstar på S väldiga problem med att LO i dag – de facto – är Socialdemokraterna. Varför skulle man vilja finansiera ett parti som avskyr allting man som sverigedemokrat står för?

Jag skriver detta nu på morgonen till svar till berörd journalist för att jag någonstans tycker det är schysst att försöka besvara frågor så pass öppet som möjligt, utan att riskera falla in i ett narrativ som väsentligen skiljer sig från mitt.

Ska väl lägga till att jag även försöker bemöta frågor som dyker upp på bloggen i mån av tid.

Jag uppskattar alltid onsdagar eftersom det är då veckan vänder och helgen närmar sig.
Nåväl. Hörni. Trevlig onsdag på er läsare. 🙂