Trump, Löfven, Kinberg Batra och jag

De stora politiska snackisarna just nu är Trump och Anna Kinberg Batras utspel igår. Eventuellt är det så att den snackisen redan har börjat att rinna ut i sanden, när det blev ett så tydliga ställningstaganden från Liberalerna och Centerpartiet. Det är bra med tydlighet i politiken, det tycker jag inte att Kinberg Batra varit tidigare. Tiden för utspelet kan ifrågasättas, men ser att det har de flesta från ledarskribenter, statsvetare och politiker redan gjort så där är jag sent ute.

Jag har inte kommenterat varken Moderaterna eller Trump speciellt mycket tidigare, men idag gör jag ett undantag. Idag blir Donald Trump USAs president och säkerhetsbevakningen av eventet blir det dyraste någonsin. Han är impopulär bland många och de som tycker om honom har varit tystare på sistone. Jag läste att VKs krönikör Benny Karlsson efterlyste vänner på Facebook som kunde erkänna att de stödjer Trump. Vet inte om han har några sådana vänner, men kritikerna av Trump fanns där.

En annan kommentar på Facebook av en av mina släktingar i USA att han hoppades av hela sitt hjärta att trots att Trump inte var hans favorit skulle förvåna världen och göra ett ”great job” som president. För trots allt är vi inne i det alla tillsammans. Dvs en president ska leda landet och vara en ledare för alla som bor där. Om det går dåligt så går det dåligt för landet.

Det är annorlunda i USA, där det är vanligare att höra människor tala om presidenten som sin president även om de inte röstat för den personen. I Sverige talar vi inte om statsministern på samma sätt. Jag talar inte om Stefan Löfven som ledare eller min statsminister och det är knappt att jag hör erfarna socialdemokrater göra detsamma. En anledning för socialdemokrater är kanske att det inte ska vara klasskillnad mellan statsministern och arbetarna samt att det är så många politiska partier jämfört med USAs två?

Tydlighet är bra och det är självklart för mig att jag vill se en ny alliansregering i Sverige och om det var möjligt så snart som möjligt. Detta är ingenting konstigt och borde inte förvåna någon  Jag har dock inget förtroende för Sverigedemokraterna och vill heller inte se ett politiskt samarbete med dem. Betyder detta att önskan om att se en ny regering i Sverige är en omöjlighet och ska jag då bara ge upp? Självklart inte, jag önskar en ny regering, men vi väljer våra strider. Tills dess att det är aktuellt ska Kristdemokraterna vara med och arbeta hårt för att stoppa dåliga förslag från S, Mp och V på alla plan.