Väntetider och landstingens roll

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge säger ordspråket. Eller kan man vänta för länge? Och hur är det när man inte vet om det är något gott eller någonting fullständigt vidrigt man tillslut får?

Ordspråket används nog oftast när det gäller att äta något speciellt och inte när det gäller besked i cancervården. Artikeln i dagens VK berörde mig mycket starkt om hur Anna har fått vänta sju veckor (än så länge) om hon har cancer eller inte. Ett löfte om tre veckors väntetid har brutits med råge! Jag har personlig erfarenhet av cancervården i Västerbotten som anhörig och det var inte cellgiftsbehandlingar eller strålningen som var värst utan det var ovissheten innan behandling kom igång. Är det cancer eller något annat? Har cancern spridits? Skulle tumörerna varit mindre om behandlingen satts igång tidigare? Vad om?

Det finns så mycket som vi utanför vården inte förstår hur det fungerar eller varför det inte är möjligt att få besked tidigare. En sak är dock säker att ju tidigare något upptäcks desto bättre chanser. Jag är tacksam för att regeringen med Kristdemokraterna satsar 2 miljarder kronor för att förbättra cancersjukvården. Satsningen ska ge snabbare vårdförlopp mellan remiss och behandlingsstart. Satsningen ska även bidra till snabb diagnos. Det finns stora skillnader i landet när det gäller väntetider och överlevnadsgrad för olika cancerformer och det är inte rätt. Jag som kristdemokrat och canceranhörig välkomnar den översyn som Göran Hägglund vill göra. Jämlik vård främst och då är det naturligt att man ser över landstingens roll som vårdgivare.