Min lördagskrönika den här veckan filosoferar lite kring begreppet "inlandet":
———————————————————-
Borde vi sluta tala om "inlandet" helt och hållet?
Först måste vi vara överens om en sak, erkänna ett faktum: När vi talar om inlandet, eller Norrlands inland, handlar det inte enbart om en geografisk beteckning.
Inlandet är ett ord rikt på associationer. Det vill få någonting sagt utöver platsangivelsen i sig, det är aldrig helt neutralt.
Kopplar man sedan på Norrland, och med stuns säger “Norrlands inland”, ja då kan det stänka attityd och psykologiska komplex åt alla håll.
I begreppet inland har politiska, kulturella och ekonomiska betydelser, antydningar, fördomar och självbilder lagrats, förädlats, möglat och gett smak genom åren.
Inlandet säger vi som av olika skäl har hjärtat där; och känner att vi menar någonting så viktigt och kärt att vi inte behöver förklara närmare vad vi talar om.
Inlandet säger de som inte har någon riktig uppfattning om vad det syftar på, men ändå respektfullt vill uttrycka intresse, utan att avslöja brist på detaljkännedom.
Inlandet säger de som – kanske också med egna erfarenheter i botten – ser hela glesbygdslivet i Norrland som en osentimental historisk parentes att vinka adjö till; och njuter av att få generalisera så mycket det bara går.
Inlandet är ett mycket flitigt använt begrepp. Särskilt i de delar av samhällsdebatten som handlar om landsbygd, glesbygd, basindustri, turism, infrastruktur, demografi, regionalpolitik, statsbidrag, hela Sverige ska leva och stad kontra land, förekommer det ständigt.
Men vad det betyder är inte lätt att bli klok på. Det kan syfta på lite vad som helst.
Släng en blick på närmaste Sverigekarta och försök peka ut var “Norrlands inland” ligger. Blicken får svepa över halva landet, ränna upp och ned, kommer inte till ro.
Inlandet syftar på ett i geografiskt hänseende ofantligt område. Det går inte att fånga med pekfingerspetsen.
En mäktig Jan Troellsk kamerasvepning som i slutet på Här har du ditt liv, där mil efter mil av järnväg försvinner långt bort i horisonten, fångar på sin höjd en försvinnande liten pixel av en sammansatt, nordlig värld.
Hur skulle detta någonsin kunna ses som en enhet? Det går förstås inte. Mångfalden under ytan av städer, tätorter, bygder, skogar, landskap och byar – när det gäller historisk tillkomst, natur, näringar, befolkningar och traditioner – är myllrande.
Att tvinga ett och samma begrepp att hålla stadigt tag om, låt säga, nordvästra Hälsing-land i söder och samtidigt krampaktigt nypa fast i nordvästra Lappland i norr, är att jämföra med en språkbrukets tortyrbänk. Till slut går det sönder.
…tyvärr är vanan att ständigt och jämt ge ordet “inlandet” negativ laddning, lika mycket ett inlandsfenomen som ett storstadsfenomen.
Risken finns ibland att ordet ”inlandet”, liksom beteckningen “Norrland”, blir en skyttegrav både för uppgivna klagomål över marginalisering, glupska kuststäder och elaka centralmakter, och för okunniga fördomar om tärande landsändar och bidragstörstande ödebygder. Dit flyr man, de beteckningarna använder man, när något känns fel, eller när man manipulativt vill svartmåla.
Här gäller det för de mindre Norrlandskommunerna att se upp, så att man inte faller in i ett förutsägbart mönster.
I veckan hade jag förmånen att få göra en stimulerande rundfart i Lycksele och samtala med satsande företagare i gruvindustrin, IT-branschen och turistnäringen, och med den politiska ledningen i kommunen.
Alla fördjupade inblickar i inlandskommunernas näringsliv bekräftar det initierade redan vet: inlandskommunernas problem är inte att det saknas idéer, mod och briljanta entreprenörer med nationella och globala utblickar; tillväxtmotorer av världsklass finns där. Och det är – ännu så länge, även om det börjar bli en kamp mot klockan – inte att det saknas fungerande, god kommunal service för ung som gammal. Hotet är inte heller långsiktig arbetslöshet för de som stannar kvar eller söker sig dit. Livskvalitet, fina boendemiljöer, frihet till naturen och tekniska förutsättningar för modern kommunikation är en kombination som till och med landsbygdens kritiker erkänner är landsbygdens bästa gren.
Ett antal av Norrlands mindre kommuner har precis de många fördelar man skryter om i marknadsföringen.
Nej, inlandets största problem är det som Svenskt Näringsliv gav ut en läsvärd rapport om tidigare i år med titeln: ”Vad händer med utvecklingen av befolkningen i Västerbottens län?”, med en analys av den demografiska utvecklingen i länets kommuner de kommande decennierna.
Västerbottens stora problem är att andelen människor i arbetsförålder riskerar att minska kraftigt i alla kommuner utom Umeå, med de negativa följdeffekter det får på skattebas, företags möjligheter att rekrytera personal och kommunernas möjligheter att upprätthålla service.
Det stora hotet är alltså inte brist på jobb eller ekonomiska grundförutsättningar – tillväxtfaktorerna finns ju där – utan brist på villig arbetskraft; att människor, ofta familjer, inte vill flytta till orten trots jobbutsikter och goda livsförutsättningar.
Det är ett problem som ofta är utom den enskilda kommunens räckvidd att ensamt lösa.
Frågan om vad som gör orter och städer i Norrland attraktiva för människor att flytta till hellre än storstadsregionerna i söder måste betraktas ur ett större, regionalt perspektiv.
I en rapport från tidigare Glesbygdsverket förra året om “Landsbygdsdefinitioner i Sverige och andra länder” räknas ett stort antal olika sätt att dela in ett land i olika områdestyper och regioner. Men Glesbygdsverkets egen enkla indelning var så god som någon: de skiljde helt enkelt mellan tätorter, tätortsnära landsbygder och glesbygder, med en indelning därtill av landet i fyra övergripande regioner: skogslänens inland, skogslänen övrigt, storstadsregionerna, övriga Sverige.
Den framgångsrika regionen måste erbjuda alla de tre områdestyperna i en helhet. Tätorter, landsbygden däromkring och glesbygden i en region behöver varandra, ökar varandras attraktivitet. Framgång föder framgång. Då gäller det i vårt fall att behålla den nordliga dimensionen i sikte.
En del av samtalet med kommunledningen i Lycksele handlade om just begreppet “inlandet”, som politikerna rakt över blockgränsen ansåg var missvisande. De ville hellre tala om Lyckseleregionen, än ett abstrakt inland.
Jag lyfter på kepsen direkt för den attityden.
Men samtidigt, tror jag, kommer varken Norrlands mindre inlandskommuner eller större kuststäder att klara demografiska utmaningar och urbana konkurrens söderifrån om man inte ser hur beroende man är av varandras ömsesidiga överlevnad, framgångar och tillväxt.
Ett regionstänkande i någon form behövs. Vad det sedan kläs i för ord är kanske i första skedet mindre viktigt.
