Etikett: Norrland

Norrland och bärbranschen

Av Ola Nordebo, 7 augusti 2010 kl 06:26, Bli först att kommentera

Den skandalösa behandlingen av och situationen för de utländska bärplockarna är utgångspunkten för min lördagskrönika den här veckan, som också diskuterar Norrlands behov av arbetskraftsinvandring och globalisering.

—————————————————-

Ett välkomnande och anständigt Norrland

Det stinker om bärbranschen. Och arbetskraftsinvandring är framtiden för Norrland. Det är två insikter – den första akut och den andra långsiktig – som vi måste förena och dra konstruktiva slutsatser av.

Arbetskraftsinvandring är framtiden. Inte som något nödvändigt ont, utan som något nödvändigt gott. För Norrland är det på sikt en överlevnadsfråga, för att klara de demografiska utmaningarna. Men det är också något som kommer att göra bygderna mer attraktiva för etableringar och inflyttning även i övrigt. Det har flera kommuner redan insett. Sorsele, exempelvis, visar vägen och tänker helt rätt med sitt utökade vänortsprojekt i Ryssland. Må olyckskorparna kraxa. Sorsele har fattat vad som krävs. Buddisttemplet i Fredrika är ett annat framsynt projekt i samma anda.

Och de kommuner som ställer upp och tar emot ensamkommande flyktingbarn är föregångare, med de utmaningar, konflikter, lärdomar och svårigheter föregångarskapet alltid medför. Västerbotten har på flera håll fina traditioner av just solidaritet med utvisningshotade och hjälpsökande. Den lågmälda, pragmatiska och slitstarka vardagsglobalismen hör till regionens bästa kulturarv.

Öppnare gränser, större mångfald, rörlighet och internationell solidaritet på riktigt. Tillväxt här och där, tillsammans. Världen kommer hit, svenskar beger sig ut i världen. Ökad invandring och utvandring. Den processen, normalt kallad globaliseringen, var i tidig skepnad en av förklaringarna bakom det svenska välståndsundret från mitten av 1800-talet och fram till 1970-talet, när Sverige gick från djup fattigdom till rikt välfärdsland. Utvandringen av fattiga, förtryckta, initiativrika och modiga svenskar till Amerika berikade inte bara Amerika, utan också i hög grad hemlandet Sverige, genom impulser, kontakter, idéer och kapital som gick tillbaka samma väg. Ingvar Henricsson och Hans Lindblad visar hur det gick till i den mycket läsvärda studien ”Tur och retur Amerika”.

I dag är det andra fattiga regioner i världen som samma liberala process ger de största möjligheterna till välståndsutveckling och bättre ekonomiska förutsättningar på hemmaplan. Den navelskådande nationalismen, den historielösa antiglobaliseringen och den aggressiva go home-protektionismen är inte bara negativ för jobb och välfärd här, utan framför allt djupt osolidarisk, egoistisk och kontraproduktiv globalt.
Men arbetskraftsinvandring och öppnare gränser är inte något lätt, utan något svårt. Det ställer lagar, regelverk och offentliga och privata aktörer inför svåra avvägningar och en mängd nygamla problem.

Svårigheterna med att få regelverk att både harmonisera, upprätthålla socialt och ekonomiskt anständiga villkor, värna politiska rättigheter och fungera i praktiken, det vill säga inte bara bli ett svepskäl för nationalistiska särintressen att bomma igen gränser och stänga människor ute, är uppenbara för de flesta.
Men här har både protektionistiska fackföreningar och hejsan-hoppsan-nyliberaler haft svårt att föra debatten framåt när det kommit till kritan och blivit konkret.

Globalisering är något enastående positivt för fattigdomsbekämpning, demokrati, kulturell mångfald och fred. Men omvänt gäller också att globaliseringen har ett smutsigt och ruttet bakvatten som globaliseringsvänner inte får blunda för. Det är samma sak med den som det alltid varit med marknadsekonomin – kapitalismen och företagandets drivkrafter är ett formidabelt användbart verktyg för höjd levnadsstandard, men bara under vissa förutsättningar, inom vissa ramar och med ett antal spelregler. Politiken och demokratin får inte retirera från sitt ansvar.

För att skapa en tillväxt som bygger på förnyelsebara resurser och humanistiska värderingar, måste politiken skriva regelverken, skapa styrmedlen, stå som en trygghet och ange villkoren – sedan kommer fri forskning, konsumentmakt, granskande journalistik, entreprenörer, investerare, konkurrens och andra marknadsekonomiska mekanismer att vara suveräna på att hitta lösningarna. Så byggdes den demokratiska, kapitalistiska välfärdsstaten upp. Den socialliberala balansen är värd mycket.

Men retirerar politiken, och medborgarna och folkrörelserna, från sitt ansvar, eller stängs ute, går det snett. Det är en insikt som måste finnas med när vi värderar produktionsvillkoren bakom en ny Ipad, för att ta ett högteknologiskt exempel, likaväl som när vi får höra om förhållandena för utländska bärplockare i de norrländska skogarna.

Arbetskraftsinvandring får inte bli en ursäkt för att utnyttja värnlösa, utsatta människor, spekulera i deras desperation, gå lös på miljö och arbetskraft i regelverkens osthål eller utkanter.

Och varje år, när bärsäsongen drar igång och de utländska bärplockarna anländer till Norrland, blir det uppenbart att bärbranschen rymmer mycket av just en sådan rovdrift. Det är samma visa varje år. Det kan handla om bristfällig eller direkt falsk information till plockarna, riskfyllda skuldsättningar, orimliga rese- och anställningsvillkor, oacceptabla boendeförhållanden eller oanständiga löner. Det ser lite olika ut för olika plockare och bärföretag, men den övergripande bilden är återkommande en av usla villkor och ett cyniskt utnyttjande av människor. Var skulden ligger kan vara svårt att utreda, när olika aktörer i den utsträckta kedjan av bemanningsföretag och bärföretag skyller på varandra. Mycket tyder på att de utländska bemanningsföretagen är en källa till problemen. Men alla som är inblandade i processen har en skyldighet att se till att det fungerar och går rätt till i hela avtalskedjan. Och där ofärdiga eller otillräckliga regelverk tar slut måste den medmänskliga anständigheten ta vid.

Bemanningsföretag kan ha en stor betydelse för att säkra jobb på en modern, flexibel arbetsmarknad. Men de kan också utnyttjas för att kringgå avtal och skjuta bort ansvar någon annanstans. Och när de agerar på arbetskraftsinvandringens område, där regler, förväntningar och rättigheter kan skifta enormt från land till land, är det extra viktigt att lag och regelverken från svensk sida står pall. Här har arbetsmarknadens parter en central uppgift för de kommande åren, att tala sig samman kring hela bemanningsproblematiken.

Att utländska bärplockare kommer till Norrland för att plocka bär är utmärkt – om branschen kan bära sig med för de inblandade rimliga löner, rättsäkra avtal och seriöst uppträdande genom hela processen. Där är det upp till bevis fortare än kvickt för bärföretagen. Som det nu är, med återkommande skandaler och oacceptabla förhållanden, kan det inte fortsätta. Arbetskraftsinvandring är framtiden för Norrland, och måste bejakas oavsett hur nationalister ylar om stängda gränser.

Men värderingar måste alltid vara grundvalen.

Bärbranschen de senaste åren har varit ett avskräckande exempel på hur det absolut inte får gå till. Behandlingen av plockarna pekar inte hundra år framåt i tiden, utan hundra år bakåt.
Aldrig mer.

Norrlands inland och Sveriges välstånd

Av Ola Nordebo, 4 augusti 2010 kl 06:30, 2 kommentarer

Inlandet, naturresurserna och Norrlands betydelse för svenskt välstånd, historiskt och i dag, är utgångspunkten för min krönika på dagens ledarsida, som också resonerar kring centerpartiets förslag från tidigare i veckan om att delförsälja Vattenfall och för en del av pengarna skapa en statlig investeringsfond bland annat för satsningar på Norrlands inland.

——————————————————–

Norrlands inland lyfte Sverige

När bolaget kom till bygden, var det ingen lek. Stackare den godtrogne. Stackare, ibland, även den motsträvige. Minnen finns kvar runt om i Norrlands inland, upplevda av eller återberättade i flera generationsled, av hur exploateringen kunde ta sig uttryck i när mäktiga intressen kom till byarna för att ta hand om lokala naturresurser och lära lokalbefolkningen haja sitt eget bästa. Ska man, exempelvis, förklara utgången i folkomröstningen om Vojmån 2008, och intensiteten i Nej-sidans kampanj inför den, går det inte att bortse från sådana historiska erfarenheter.

VK:s Matts Balgård, under decennier djupt involverad i kampen för att fridlysa Vindelälven, beskrev en gång vad som fick honom att ”ilskna till” i mitten av 1900-talet:

”…de lågmälda berättelserna om hur representanterna för Vattenfall och andra kraftverksbyggare i beskäftig nit for fram mot fattiga och omisstänksamma markägare och andra motparter. Hur man utan att informera eller förklara gick fram med stakningar och förundersökningar över andras marker. Hur man begagnade sig av motparters okunnighet till rena skambud på markinlösen och fallrättigheter. Hur man utnyttjade sitt tekniska och juridiska övertag i vattenmålen. Hur man våldförde naturen vid regleringar och kraftverkbyggen.”

Själva exploateringen av de rika naturresurserna var, förstås, ofta välmotiverad, både ur ett lokalt och ett nationellt perspektiv. De var ett av Norrlands bidrag till det svenska tillväxt- och välfärdsundret. De gav förnyelsebar och billig energi, jobb och kapital, och var ibland räddningen åt en lokal ekonomi som inte hade mycket annat när strukturomvandlingen bröt upp gamla livsmönster.

Men jobb, kapital och lokal tillväxt skapades inte i den utsträckning och med den långvarighet som hade kunnat ske om Norrlandsorterna vetat då vad de vet i dag. Löftesrika, fagra investeringsfaser inledningsvis lämnade mindre efter sig för bygderna än som varit skäligt. Och det dröjde länge och krävde ihärdiga politiska processer för att få kraftbolagen att agera öppnare, med mer hut och högre kompensation. Mycket har sedan gått åter i form av utjämningssystem, bidrag och regionalpolitik. Men det har både psykologiskt och som tillväxtbas varit något annat, mer nedlåtande och mindre fruktbart än om kopplingen mellan resursinnehav, och lokala investeringar präglat exploateringen från början.

I en region med sådan nationell betydelse för energiförsörjning och export – och för Vattenfalls uppbyggnad till en av Europas stora energikoncerner och för Sveriges relativt goda förutsättningar att klara övergången till en förnyelsebar energiförsörjning de kommande decennierna – är det ett både sorgligt och häpnadsväckande faktum, att inte mer blev kvar ens i närtid efter den stora exploateringsfasen.

Den här bakgrunden måste man ha klar för sig, när man diskuterar Vattenfall, svensk energipolitik och investeringsprojekt i Norrlands inland. Och det är mot den bakgrunden jag tycker att man ska värdera centerpartiets förslag tidigare i veckan att delförsälja Vattenfall för att frigöra resurser åt en statlig investeringsfond, framför allt för riskkapitalsatsningar på förnyelsebar energi, men också för en fond ”med syfte att bidra till utveckling och omställning av ekonomin i Norrlands inland”. Betoningen ska ligga på små- och medelstora företag, villkoret vara marknadsmässighet, insatserna högst täcka halva investeringsbehovet och hanteringen gå via regionala placeringsbolag med näringsliv och kommuner representerade.

I sin DN-debatt-artikel tidigare i veckan skrev näringsminister Maud Olofsson att en del av det frigjorda kapitalet ”bör avsättas för lokal utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering och hundra år av vinster för Vattenfall”. Det sista är en korrekt historieskrivning. Att ett statsråd står för den är av betydelse.

De som av gammal vana och i helslö analys motsätter sig tanken på en delförsäljning av Vattenfall har många skadliga utsläpp och mycket smutsig energiproduktion i andra länder att förklara. Svenska statens uppträdande som ägare av Vattenfall – under tidigare regeringar såväl som under denna – är en uppvisning av hur snabbt principer kan glömmas bort när förorenade miljarder strömmar in i statskassan. En delförsäljning av Vattenfall för ett större fokus på det förnyelsebara och ett mindre inslag av hyckleri vore enbart att välkomna.

Centerpartiets förslag har däremot andra brister. Inga konkreta summor eller procentsatser nämns, den del av förslaget som handlar om en investeringsfond för Norrlands inland kommer centerpartiet inte att få med sig övriga alliansen på och statliga investeringsfonder bör normalt av principiella skäl inte ha några fixerade geografiska utgångspunkter, och kan överhuvudtaget låta bättre på papper än de blir i verkligheten. .

Så förslaget är för vagt för att kunna värderas, har inte några större utsikter att bli verklighet, innehåller en del konstruktionsfel och måste karaktäriseras som ett typiskt valrörelseutspel. Inget frivarv direkt. Men en valrörelse handlar inte enbart om det realiserbara, utan också om att markera vilja, visioner och prioriteringar. Centerpartiet utgår i investeringsfondsutspelet från en historieskrivning om, en verklighetsbild av och ett framtidsscenario för Norrlands inland som har rätt utgångspunkter. För det ska de ha en eloge. De är inte i stort sällskap. Fondidén torde därför stressa de partier som konkurrerar om ungefär samma landsbygdsröster.

I en lång, storstadscentrerad valrörelse, med självupptagna Stockholmsmedier, borde det även finnas plats för en seriös, historiemedveten debatt om inlandets framtid som inte bygger på varken nedlåtande medlidande eller otacksam arrogans. Centerpartiets bidrag till den debatten är inte perfekt, men det är ett försök, och ett bidrag med inlandsperspektiv. Både den övriga alliansen och oppositionspartierna borde anta utmaningen.

Både storskog och akademisk toppregion

Av Ola Nordebo, 31 juli 2010 kl 06:37, Bli först att kommentera

Etableringen och utvecklingen av högre utbildning i Norrland är en intressant historia som man bara hinner snudda på ytan av i en krönika. Det gör jag i min lördagskrönika den här veckan, utifrån Umeå universitets tillkomst, det legendariska femte exemplaret och kampen mellan Norrlandsstäderna om att bli den första universitetsorten. Jag resonerar lite kring självbild och självkänsla i Norrland och behovet av regionalt övergripande samarbete, men också av en regional medvetenhet om den egna historien, för att det ska bli någonting av. Här i en något längre nätversion.

—————————————————

Både storskog och akademisk toppregion

Att Umeå i dag är Norrlands största kommun, framgångsrik utbildnings- och forskningsstad och en europeiskt uppmärksammad tillväxtregion kan man tacka det legendariska ”femte exemplaret” för. Det är inte titeln på en psykodelisk avantgardefilm, utan syftar på något så träigt som de granskningsexemplar av allt tryck som enligt tryckfrihetsförordningen ska gå till justitiedepartementet.
Det var så det började, med att Umeås nyinrättade vetenskapliga bibliotek 1951 fick ta hand om det femte exemplaret av allt svenskt tryck, och därmed kunde bygga upp det tyngsta biblioteket i Norrland – förutsättningen för att senare vinna högskoleutbildningar till kommunen och så småningom 1965 få Norrlands första universitet.

Men ingenting kom av sig självt, eller utan hård konkurrens med andra städer i regionen.

Det hände sig på den tiden då Norrland av övriga landet ännu sågs som en renodlad landsända i ordets mest nedvärderande betydelse, att Umeå, Härnösand och Östersund råkade i luven på varandra. Det var i slutet av 1940-talet. Alla tre ville, på goda grunder, bli Norrlands första högskoleort.

Tänkte man på Norrland i samhällsdebatten söderöver på den tiden gick fortfarande associationer till en svårmodig utkant där det levande Sverige långsamt löstes upp i extrem glesbygd, fattigdom och brist på det mesta, förutom ett enormt skafferi av värdefulla naturresurser i mark, skog och vatten som väntade på att utvinnas och snabbt skyfflas söderut till den kompetenta civilisationen för förädling och inkomster.
Och det fanns på många håll och hos många människor i Norrland en motsvarande brist på självförtroende i synen på hur Norrland skulle utvecklas, utifrån vilka förebilder och mönster, ur vilken mylla, med vilka argument och drivkrafter.

‎"Fattigdomen fanns ännu bakom knuten. Självkänslan var ännu svag och vacklande. Benägenheten att lyssna söderut och avvakta huvudstadens makter var påtaglig. Att Västerbotten hade egen rikedom och egen kultur att hålla på och vara stolt över, var tankar som man inte riktigt vågade tänka." (VK:s mångårige politiske redaktör Matts Balgård minns i en återblick 1975 sin bild av Norrland som nyanländ till Umeå 1944)

Som ofta speglade kulturen och politiken varandra. Det var i ett skede när både konst och litteratur i Norrland ännu var outvecklade, landskap, erfarenheter och livsöden fortfarande väntade på sina berättare, återgivare och gestaltare, och där uppmärksammade skildringar av uppväxter i bygderna hade en riktning bort, undan från det trånga och fattiga, ut i världen, ner mot Stockholm och äventyret.

Det hände sig vid den tiden efter andra världskriget, med den stämningen fortfarande stark i sinnena, både söderöver och norröver, att högskolefrågan hamnade i centrum. Bristen på lärare, läkare och jurister i Norrland hade gång på gång, ända sedan början av 1900-talet, aktualiserat behovet av en ny, norrländska högskoleort. Men först mot slutet av 1940-talet, när det var uppenbart att en utbyggnad av den högre utbildningen i Sverige var nödvändig, började debatten bli konkret.

Socialdemokratiske riksdagsmannen Gösta Skoglunds motion 1946 om en norrländsk högskola avslogs, liksom andra initiativ i samma anda. Men saken var, som det heter, uppe på dagordningen för att stanna. Och vägen till att få ett universitet, det insåg alla hugade, gick via biblioteken.

När en kommitté i Umeå under ledning av Elon Dufvenberg i slutet av 1940-talet med stort buller och bång i media – genom en PR-kupp för att använda en modern term – lanserade den kontroversiella idén om att samla ihop medel för att driva en kommunal högskola i Umeå i väntan på att staten senare skulle kunna ta över finansieringen, var det också för att markera Umeås ställning som ledande kandidat för det femte exemplaret och en framtida högskola.

I Härnösand var de skitsura på Umeå för det senare tilltaget. I Sven Ingemar Olofssons ”Umeå stads historia 1888-1972” återges stämningarna 1949:

”Reaktionen från konkurrentstädernas sida blev närmast hysterisk. Vid ett protestmöte i Härnösand hette det om Umeå-projektet: ”Svensk offentligt liv kan inte tolerera sådana fasoner, vilka kan snedvrida diskussionerna och rentav leda till olyckliga lösningar, som generationer får lida av…” Alla norrlandsstäder hade varit inbjudna till mötet utom Umeå, men objudna infann sig umebor med Dufvenberg i spetsen och ställde till skandal – ur härnösandarnas synpunkt. Även i Östersund ”brännmärktes” offentligt Umeås omoraliska tilltag. Umeå hade formligen blivit en belägrad stad i Norrland”.

Det blev Umeå som 1951 fick det femte exemplaret – och med det var egentligen frågan om vilken ort som skulle få Norrlands första universitet avgjord.

”Men antingen utvecklingen går fort eller sakta, kan inte råda någon tvekan om att beslutet i biblioteksfrågan inleder en ny norrländsk epok. Det bryter sent omsider väg för uppfattningen, att även övre Norrland bör ha rätt till egna kulturinstitutioner. Det är på tiden.” (Matts Balgård i VK 26 maj 1951)

Och även om regeringen och en del centrala instanser länge framhärdade i åsikten att en utbyggnad av högskoleväsendet borde ske vid de etablerade universiteten, med fördomar om hur isolerat ett universitet uppe i storskogen skulle bli, var de rationella argumenten för ett norrländskt universitet starkare. 1965 invigdes det.

Umeå universitet har i dag omkring 30 000 studenter, och bedriver internationellt konkurrenskraftig utbildning och forskning på en rad områden. Det har blivit en succé, och under de senaste åren i flera avseenden en nationell förebild för hur framtidens lärosäten ska arbeta och ledas.

Tillkomsten över åren av Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, Härnösand och Östersund, samt fakulteten för skogsvetenskap i Umeå gör att Norrland i dag erbjuder studenter ett brett utbud av kvalificerad högre utbildning på ett antal campusorter med studentlivets speciella utbud och atmosfär. Universitetens framgångar har stärkt hela regionens självkänsla.

De norrländska lärosätena har synliggjort att Norrlands största tillgång inte är naturen, så viktig den än är, utan människorna som lever och verkar här. Den högre utbildningens utbredning har också, genom lokalt inriktad forskning inom naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, bidragit till öka Norrlands medvetenhet om sin egen historia och sina egna resurser. Det krävs ett ständigt och aktivt arbete för att hålla den medvetenheten levande.

(”Det är nämligen inte för turistnäringens skull jag tjatat om plaketter, kulturvård och offentlig utsmyckning under hela den gångna veckan. Skit i turisterna! Här är tal om att besjäla det redan befintliga. En tillgänglig och traditionsbunden kulturmiljö visar att man inte behöver springa med i ett maniskt konsumtionsflöde för att finna glädje i tillvaron, utan att det sedan länge bortgångna människor kämpat för har ett mervärde. Det hedrar mänskligheten när den beaktar sin historia. Vad man är och var man kommer ifrån är inte kattpiss. När man börjar höja blicken och se vad mer det finns att hämta från hembygden fordras att det faktiskt finns något där. Någon som brutit mark.”)
Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Erik Jonsson

Vad historien om Umeå universitets tillkomst visar är också hur värdefull kombinationen av gemensamma krav – universitet till Norrland! – och inbördes konkurrens är. För det var inte bara en norrländsk tävlan, det var också i hög grad norrländskt samarbete, gemensamt tryck mot centralmakten och en länge skeptisk regering, som föregick etableringen av universitetet. Initiativet var regionalt, övertygelsen var som starkast här. Man bröt genom kampanjen för högre utbildning ned nidbilder och slentriana föreställningar om Norrland.

I Cerum-studien ”Botnia. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region” från 1992 skrev Nils-Gunnar Lundgren, nu professor på Luleå tekniska universitet, apropå spänningen mellan Umeå och Luleå i början av 1990-talet, att det inte behöver vara så att Norrland bara kan ha en utvald centralort för högre utbildning:

”En snabbjärnväg Sundsvall-Haparanda, tillsammans med t. ex. en motorväg med en maximal hastighet på 130 kilometer i timmen, kan få andra långsiktiga effekter. Ett system av framgångsrika nätverksorter kanske snarare växer fram. Orter som på sina respektive och olika produktionsområden kan stärka sin konkurrenskraft genom den förbättrade inomregionala tillgängligheten. Det gäller inte minst tillgängligheten till högre utbildning och forskning. Härigenom kan måhända Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik på ett avgörande sätt stärka positionerna i de sinsemellan delvis olika interregionala nätverk där de ingår.”

Antalet studenter i Norrland kommer knappast att öka. Det är i höjd kvalitet, fler institutioner med internationellt högklassig spetsforskning och bättre fungerande, mer differentierade lokala arbetsmarknader där studenter kan få jobb efter avslutade studier, som utvecklingspotentialen ligger. Då handlar det om regionförstoring, också i form av politiskt samarbete.
Det är en slutsats för framtiden att Norrland, trots inbördes dragkamper, i slutändan står och faller som en helhet.

Inga ska behöva längta bort på grund av intolerans

Av Ola Nordebo, 29 juli 2010 kl 06:10, 3 kommentarer

Att ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans är budskapet i en krönika av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Mångfaldens Norrland

Är toleransen inför mångfald och skiftande livsstilar mindre på landet än i storstan? Det är den gängse bilden. Men stämmer den?

Jag har levt i en liten glesbygdsby i Hälsingland, i huvudstäder som Stockholm och Berlin, och bor sedan några år tillbaka i universitetssmåstaden Umeå – tre ganska skiftande miljöer. Min erfarenhet är att det finns tolerans och intolerans, mångfald och sociala fördomar, överallt. I städerna såväl som på landet. Former och föremål skiftar, men människor är sig ganska lika. Intoleransen kan vara lika kvävande i metropolens innerstad som i den lilla småorten. De tar sig bara andra uttryck, alltid lika blinda för sina lokala bärare. Det går inte att generalisera för mycket. Redan i generaliseringen ligger en fördom på lut.

Men med det sagt råder inget tvivel om att frågan ovan är en ödesfråga inte minst för Norrland. Framtiden hör till miljöer som är inkluderande, accepterande och bejakar myllret. Några andra förtjänar inga tårar. I en tid av frivillig, livsstilsdriven urbanisering, får landsbygden därför inte blunda för, måste tvärtom tala högt om, vilka uttryck intolerans och fördomar tar sig just här. För att sedan med kraft, utan bortförklaringar, utmana dem.

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en fin, tänkvärd ledare i Expressen om tolerans och mångfald i metropolerna. Jag tycker att alla med hjärtat på landsbygden bör läsa den med eftertanke, förhålla sig till den, diskutera den på allvar.

På ett ställe skriver Marteus:

”Storstadens anonymitet innebär framför allt möjligheter. Minoriteter, som HBTQ-personer, har alltid graviterat ditåt; för att hitta gelikar, så att de slipper vara så förbaskat ensamma, men framförallt för att kunna leva som de vill, utan att det darras indignerat bakom spetsgardinerna. I den anonyma storstadsmiljön finns grogrund för tolerans.” I metropolen, avslutar hon, ”struntar man i varandra, på ett inkluderande vis”.

Den är en kärv tacksamhetsförklaring till storstaden, men berör indirekt – i spegelbild och som förebråelse mot mindre orter med starkare social kontroll – även en av Norrlands största utmaningar: att bli en miljö vidöppen för livsstilarnas mångfald, där de lokala nätverken, landsbygdens stolthet, är nyfikna och inkluderande.

Så, konkret, denna vecka när Pridefestivalen pågår i Stockholm: hur ser det ut på landsbygden och i mindre städer för HBTQ-personer? Hur ter sig toleransen och acceptansen i den norrländska vardagen 2010 ur ett HBTQ-perspektiv? Umeå har gott rykte, men är det berättigat, och hur ser det ut i övrigt? VK har i dag på nyhetsplats ett reportage som ger en hoppfull och nyanserad motbild till farhågorna. Där kan man ana framtidens älskade Norrland. Men vittnesmål om en annan verklighet finns, som vi vet, också.

Statistiken över vigslar mellan personer av samma kön, ger en ledtråd. De ingås framför allt i storstäderna. Västerbotten ligger långt ner på listan. Sånt är ingen slump. Norrlands städer och landsbygd är inte, generellt, vare sig mer toleranta eller intoleranta samhällen än storstäderna. Men mycket talar för att intoleransen, fördomarna och exkluderingen just här, i just den här regionen, i högre grad än i de större städerna riktar sig mot sexuella minoriteter. Det är oacceptabelt, och måste bekämpas aktivt.

Ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans riktad mot livsstil, ursprung eller läggning.

Landsbygdens finaste och svåraste helg

Av Ola Nordebo, 24 juni 2010 kl 21:23, Bli först att kommentera

Midsommarfirandet och ett Sverige som både minns och förändras är ämnet för min helgkrönika den här veckan.

—————————————————

Landsbygdens finaste och svåraste helg

Du kan aldrig återvända hem igen, lyder talesättet. Midsommar är helgen när Sverige försöker ändå. Det kan vara fint nog, och svårt nog.

Åtminstone har det varit så sedan urbaniseringen tog fart på allvar, nedärvda levnadsmönster bröts upp och ekonomiska och sociala förändringar fick flyttlassen att rulla mot städerna i större omfattning. (Vi barn av 70-talets gröna våg, som fick flytta med familjerna i motsatt riktning, från storstad till by, och blev lantisar, var trots allt få till antalet.)
Tradition, instinkter och landsbygdens förunderligt ljusa kvällar har fått städernas unga och medelålders invånare att just den här helgen åka tillbaka till uppväxtorter, föräldrar och barndomskamrater.

Midsommar har varit ett tillfälle för många att hålla kontakten med ursprungsmiljöer och minnen, dialekter och landskap, bruksorter och bondbyar, vanor och kunskap. Allt sånt som annars skulle försvinna in i fotoalbum, dagböcker, turistbroschyrer och tvetydiga k-märken utan att någon längre skulle känna i kroppen vad det handlar om, kunna hitta de rätta orden, vara förmögen att berätta om och blåsa ande i arvet.
Mönstret består fortfarande. Midsommar förblir den stora trafikhelgen. Och aldrig skrivs och sägs det så många idylliserande och från nedlåtenhet helt befriade saker om landsbygden som under denna helg.
Plötsligt är allt förlåtet. En nation av, i sitt förhållande till landsbygden och småorterna annars påtagligt neurotiska, utflyttare smälter i hjärtat; på bryggan, i trädgården, vid åkerkanten.

Men kanske håller något på att förändras. Allt fler föds och växer upp i storstadsregionerna, har större delen av släkt och vänner där, är urbant präglade från början. Det märks inte minst i den storstadsdominerade politiska debatten att många i medierna bara har mycket vaga föreställningar om exempelvis större delen av Norrland.
De är okunniga och ointresserade av det som för dem är främmande miljö, kanske också lite rädda för att göra bort sig, att avslöja inskränkta historiska perspektiv. Det är något nytt. Under ett antal decennier var storstadsmedierna snarare befolkade av utflyttade lantisar upptagna med att bearbeta problematiska erfarenheter från den egna uppväxten genom utbrott mot och hån av småstäder och landet. De skrev av sig. Men det var frustration och aversioner någonstans grundat i en dubbeltydig känsla av identitet och ursprung på landet. Det är inte sällan just de som blir tårögda över hembygden på midsommarafton.

Nu håller istället håller en slags förfrämligad välvilja och ett krampaktigt försök till förståelse av det exotiska på att ta över storstadsmedias sätt att närma sig övriga landet. Stad och land blir mer av skilda världar från början till slut. Rollfördelningen görs övertydlig. Klyftorna i den politiska opinionen mellan storstäderna och Norrland är intressant även ur det perspektivet.
Den utvecklingen, utmanande för ett land på många sätt, kommer sannolikt på sikt att börja förändra även midsommarfirandets geografiskt sammanbindande funktion i Sverige.
Också den befriande och frigörande invandringen av människor från hela världen och många olika kulturer bidrar till att lösa upp stereotyper, utveckla traditioner i nya riktningar, sätta den tidigare svenska urbana rotlösheten i perspektiv och kittla om på en tidigare ganska homogen landsbygd.

Midsommarfirandet är därför i flera avseenden en iscensättning av ett Sverige som är sig föränderligt likt och bestående föränderligt. Det är en kväll på året när vi ser landet både minnas och förändras. Men framför allt är det ännu den svenska landsbygdens stund på året.
Det blir lätt så i debatten att samtal och diskussioner om landsbygden enbart kretsar kring jobb, välfärd, ekonomi, demografi och infrastruktur – klassiska politiska spörsmål. Och då gärna med ett probleminriktat anslag.
Men det som håller landsbygden levande, och det man alltid bör framhålla om Norrland för dem som inte känner till livet häruppe, diskuteras inte så ofta i dagsdebatten. Det är det vitala civila samhället. Där kan storstäderna lära av landsbygden.
Den frisinnade folkrörelseandan, det självständiga kultur- och föreningslivet, fixar- och problemlösartraditionen – där man klarar sig själv, tolererar andra och tar hand om varandra på samma gång – håller landsbygden levande mer än något annat.

På sommaren går det norrländska civila samhället i kortärmat och utomhus, synligt för omgivningen på ett helt annat sätt än under det bistra vinterhalvåret. Vid byadagar och helger, arrangemang och festivaler, marknader och loppis, karavaner och utställningar, poesikvällar och debatter, höskördar och föreningsfester, idrottstävlingar och studiecirklar – och vid organiseringen av midsommarfirandet.
Det engagemang och medborgerliga ansvarstagande som kommer till uttryck i landsbygdens civila samhälle lär oss något om Sveriges väg till demokrati, folkstyre och välstånd. När den mentala klyftan mellan stad och land växer, och viktiga aspekter av Sveriges historia riskerar att glömmas bort i storstadens självcentrering och förtigas i mediernas historielösa rojalistförljugenhet, kan hemvändandets midsommaraftnar vara nyttiga påminnelser om hur och var det började.

…men talesättet ska inte underskattas. Det är inte lätt att återvända hem, och ofta är föreställningen om ett bevarat hem en fiktion för rotlösa. Det är inte heller lätt för alla att hantera vackra, ljusa sommarkvällar, när det borde kännas bra, men svaghet, sorg, vånda, rädsla och ångest finns kvar ändå, som de stackars satar vi ibland är och måste få vara i ett mänskligt samhälle. Det är en av missbrukets svåraste ögonblick.
Sverige har en mångsekel lång historia av djupa alkoholproblem. Och midsommar är inte bara en fin och tänkvärd tradition, landsbygdens lyckligaste kväll. Den är också, tyvärr, en av våra värsta suparhelger, landsbygdens värsta helg, när den svenska alkoholkulturen tar några av sina mest destruktiva uttryck och skördar många offer. Det finns en flabb- och hö-hö-tradition av att före, under och efter midsommarfirandet sätta alkoholen helt i centrum, oreflekterat och vulgärt. Det är att svika dem som inte kan hantera alkoholen – och det är att svika missbrukarnas omgivning.

Det svenska folkrörelsesamhället – och därmed en av de viktigaste förutsättningarna för den svenska demokratin – föddes i inte ringa grad ur ett socialt nykterhetsengagemang, mot alkoholkulturens värsta avarter. På den stolta traditionen vilar den restriktiva alkoholpolitiken.
Även i helgen kommer många alkoholfria insatser att göras, inte minst för ungdomar. Det behövs. Midsommar är en av det civila samhällets högtidsstunder, men också en av dess svåraste utmaningar.
Håll liv i landsbygdens allra finaste tradition, och ta hand om varandra i helgen.
Glad midsommar, till er alla.

Norrland borde skälva oftare

Av Ola Nordebo, 19 juni 2010 kl 06:32, 2 kommentarer

Om ett skalv i marken och ett på nätet, handlar min lördagskrönika den här veckan:

—————————————————-

Norrland borde skälva så där oftare

Vid halv elva-tiden i tisdags kväll skakade rummet till. Sedan mullrade det i marken som av en långtradare utanför fönstret. Men när jag lutade mig fram och tittade ut, fanns inget där. Även lätta, harmlösa jordbävningar kan ge en tänkvärd upplevelse av naturens krafter.
Men sedan, omedelbart efteråt, hände något annat, kom ett annat slags skalv, som nog fascinerade mig mer. Och jag tror att när någon b- eller c-student på Umeå universitet ger sig på att söka mäta det i en uppsats, kommer han eller hon att dra slutsatsen att det andra skalvet nådde högre på en lokal, social Richterskala än det första skalvet gjorde på den globala, geologiska.

Många som upplevde mullret kände nog som mig, att man inte var riktigt säker på vad som hänt. Kan det ha varit…? Var det bara hos oss…?
Och så gjorde vi som människor gjort i alla tider när märkliga saker sker: vi sökte oss till vår närmaste sociala omgivning för att få höra om någon annat sett eller hört något.
Att söka sin närmaste sociala omgivning betyder i Norrland år 2010 för allt fler av oss att vi rusar till datorn, mobilen eller närmaste bredbandsuppkoppling.

Inomloppet av några minuter fullkomligt skälvde de sociala medierna – Facebook, Twitter, bloggar – av frågor, vittnesmål och rapporter om det inträffade. Från olika orter längs Norrlandskusten, längre in i landet och på andra sidan vattnet i Österbotten kom utrop och bekräftelser.
Så befolkades de nya internetverandorna och internetbalkongerna i jordbävningens utbredningsområde en ljus tisdagskväll.
Så växte en första bild och känsla av händelseförloppet fram i ett snabbt, socialt förlopp.
Och efter stund kändes det som om en tillfällig, men ändå påtaglig regional gemenskap, en liten norrländsk samhörighet, av ovanligt slag uppstått över bredbanden.
Reaktionerna var inte stort annorlunda än dem som i långliga tider präglat städernas betongförorter; när fönster slås upp, balkongdörrar öppnas och lampor tänds runt om en innegård och alla tycks samtala med alla, och man kanske rentav känner lite lycka och trygghet i gemenskapen oavsett vad som frammanat den; eller i den lilla byn när människor lyfter telefonluren eller strömmar ut på tomter, grusvägar och åkrar för kolla med grannar och släktingar i en lokal nyhetsförmedling som skulle göra även moderna medier gröna av avund.

Men de nya sociala mediernas möjligheter att skapa interaktiva gemenskaper mellan många människor, på kort tid och över långa avstånd samtidigt är något helt nytt. Det går bortom förortens innergårdar och byns telefonledningar.
Och när man ser vad redan en obetydlig jordbävning utan några egentliga konsekvenser i övrigt kan stimulera fram i den vägen, så förstår man vad det kan betyda för information, öppenhet, debatt och samhörighet i situationer när mer står på spel och det verkligen inträffat något märkvärdigt, allvarligt eller farligt.
Det ger helt nya perspektiv åt diskussionen om medborgaransvar, civila gemenskaper och rotlöshet i det postmoderna samhället. Vill vi få en aning om hur det måste ha känts för folkrörelsernas pionjärer – drivna av en tro på självständiga, myndiga, nyfika, fria människors förmåga att ta tag i sina egna situationer – när de såg en föreningslokal fyllas för första gången, så kan vi kolla in de sociala medierna i dag. De är, bland tusen andra saker, på väg att bli även vår tids ordenshus. Jordbävningen i tisdags kväll var ett litet skalv längs marken. Skalvet längs de norrländska bredbanden gav oss en skymt av en framtid som det finns gott hopp om.

En annan reflektion kring tisdagskvällens tillfälliga norrländska gemenskap, i hög grad präglad av jordbävningens geografiska utbredning, är att ett sådant gemensamt norrländskt samtal så sällan uppstår i den politiska debatten.
Min känsla är att exempelvis kulturdebatten oftare lyckas medvetandegöra en regional dimension. Den politiska debatten följer de beslutande församlingarnas sammansättning och hoppar vanligtvis direkt från de kommunala nivåerna upp till riksnivå. Alltför sällan kompletteras den Stockholmsdominerade riksoffentligheten med en regionalt övergripande, norrländsk offentlighet, trots att det finns ett antal sakområden där en sådan vore befogad.

Det finns otaliga möten där Norrlandsfrågor diskuteras, och ett antal sakområden och ett antal institutioner där en norrländsk storregion på sätt och vis redan är ett faktum. Men deras offentliga genomslag är ofta begränsat.
Det märks i debatten om storregioner, i debatten om Botniaregionen och i debatten om Kvarkenregionen. Det märks ofta på de norrländska medierna, som i hög grad är uppdelade även mentalt i noga åtskiljda spridningsområden.
Det märks, för att bara titta på Västerbotten, i ridån som tycks gå på alla möjliga sätt någonstans mellan Umeå och Skellefteå; städerna som lever parallella liv, som på ett Ekelöfskt sätt aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser, så som Norrlandsstäder måste i hat och i kärlek.

Det finns inte riktigt någon norrländsk politisk offentlighet. Och de få gånger den uppstår handlar det gärna om gräl mellan kommuner och navelskådande lokalpatriotism. Men bristen på ett gemensamt, gränsöverskridande politiskt samtal är negativt för alla de kommuner och län som finns inom det vi brukar kalla Norrland.
Jag tror att det vore givande, och tycker att det borde bli vanligare, med fler regionala diskussioner om specifikt norrländska politiska angelägenheter och utmaningar där varken riksnivån eller de kommunala nivåerna är särskilt givande.
De sociala medierna, som suddar ut gamla gränser men också skapar nya, gemensamma samtalsrum, kan kanske visa beslutsfattare, makthavare och oss i medierna vägen även där? Norrland borde skälva oftare.

Driv landsbygdens riktiga ödesfrågor istället

Av Ola Nordebo, 30 april 2010 kl 06:06, 2 kommentarer

Det kommer ingen lördagstidning den här veckan, så därför kom min "lördagskrönika" redan i dagens tidning. Den handlar om landsbygden, alliansen, de rödgröna, bensinskatter och de stora framtidsutmaningarna. Grundpoängen är att det är inte de rödgrönas förslag till bensinskattehöjning – det är rätt tänkt – som gör oppositionens politik kortsiktigt och långsiktigt negativ för landsbygden och Norrland, utan helt andra inslag i deras program. Alliansen borde kritisera de inslagen istället för att ägna sig åt bensinskattepopulism.

———————————————————

Driv landsbygdens ödesfrågor istället

Komedin Groundhog Day (Måndag hela veckan) från 1993 är en film jag ofta ser om. Den handlar om väderpresentatören Phil som tvingas uppleva exakt samma dag gång på gång under motsvarande tiotals, kanske hundratals år. Varje dag börjar allt om. Oavsett vad han gör ringer väckarklockan nästa morgon och allt är precis som dagen innan. Han är fast i en tröstlös repris av en oföränderligt grå måndag, till synes för evigt.

I valrörelsetider är det ibland lätt att känna sig försatt till den filmen. Mycket går igen. Nu verkar valrörelsen vara framme vid scener som den där Phil ständigt trampar i samma vattenpöl eller aldrig förstår varför allt han gör av gammal, arrogant vana bara ger kontraproduktiva resultat.

De rödgröna sviker för tillfället raskt hoppet om liberalt nytänkande kring arbetsmarknad, företagsklimat, utbildning och välfärd. Deras förslag är, så här långt, bedrövliga i sin brist på visioner och brist på intresse för de stora utmaningar välfärdssamhället står inför. Olika former av marginalskattehöjningar, sämre utkomst av jobb och utbildning, misstro mot enskildas valfrihet och begränsningar av framtidens företagande – blicken är i huvudsak riktad bakåt. Värst blir det för landsbygden.

Men alliansen väljer av något skäl att koncentrera sin kritik på annat. Samtidigt som de rödgröna börjat avslöja sitt program, ägnade sig alliansen i veckan åt en trist, inkonsekvent bensinskattepopulism.

Under förra mandatperioden gjorde delar av alliansen stor sak av bensinfrågan, krävde sänkt bensinskatt och uppträdde som vore miljöhänsyn och miljöomställningar något perifert och flummigt. Sen bröt den stora klimatdebatten ut, Fredrik Reinfeldt gjorde klimatpolitiken till chefsfråga och statsråd började tala om behovet av högre bensinpris i framtiden.
Nu är det valrörelse igen, klimatfrågan har svalnat – och vips är bensinskattefrågan het i alliansen igen. På fel sätt. Plötsligt utmålar man oppositionens förslag på en höjning med 49 öre som horribel. Debatten är tillbaka där den började, och delar av alliansen står med foten i vattenpölen, igen.

Förra året presenterade den gröna liberala tankesmedjan Fores en utmärkt och tänkvärd skrift – ”Köra bil på landet och rädda klimatet” av Jenny von Bahr som visar att en bensinskattehöjning mycket väl går att förena med bättre villkor för landsbygden. Det är precis som Martin Ådahl skrev i förordet att landsbygden blivit en olycklig gisslan i den här debatten:

”Dels därför att landsbygden verkligen är drabbad. (…) Men landsbygden används också i debatten som ett slagträ. Landsbygdsbor får spela den otacksamma rollen som bakåtsträvande motståndare till miljöanpassning, som alibi för att blockera nödvändiga förändringar.”

Det är en gisslansituation som är helt onödig.

Regeringens högljudda kritik av de rödgrönas bensinskatteförslag är populism mot bättre vetande precis som de rödgrönas högljudda kritik av regeringens arbetslinje och sjukförsäkringsreformer varit populism mot bättre vetande. Att höja bensinskatten vore rätt. Det stimulerar en omställning till andra färdmedel i storstadsområden, till en bränslesnålare fordonspark och till mer miljövänliga och långsiktigt rationella drivmedel – omställningar som kommer att bli nödvändiga ändå.

Bilen kommer att spela samma viktiga roll även i framtiden. Den är med rätta en frihetssymbol. Men den bensindrivna bilen är ett övergående fenomen. Framtiden hör andra drivmedel till. Att hoppas på sänkt bensinpris är miljöpolitiskt, energipolitiskt och nationalekonomiskt naivt.

Ju förr vi inser att ett sådant teknikskifte är på väg och tar oss an det, desto bättre rustade kommer vi att stå när det inte längre går att undvika. Gröna omställningar genom ny teknik och förutseende entreprenörskap är förnuftiga investeringar. Det land som är tidigt ute blir en vinnare.

Men förutsättningen för att det ska fungera utan regionala klyftor är rejäla, generösa avdragsregler, omställningsstöd och andra skattekompensationer riktade till de områden av landet där alternativ till bilen saknas. Fores pekade i sin rapport ut etanolkonverteringsbidrag, sänkt fordonsskatt och förlängd miljöbilspremie för landsbygden som tre tänkbara kompensationsåtgärder. Här kommer fler att behöva spånas fram. Men poängen är att det går. Den konstruktiva attityden borde alliansen ta fasta på, istället för att sticka huvudet i sanden.

Bilen är en förutsättning för att människor ska ha möjlighet att bo kvar, jobba och verka på Sveriges fantastiska landsbygd. Men att höja bensinskatten med en halv krona vore inget hot mot landsbygden. Alliansen vet och borde erkänna det, och istället kritisera de rödgröna på punkter där oppositionens politik faktiskt hotar landsbygden. Sådana saknas med förlov sagt inte.

Att döma av det som framkommit från oppositionspartiernas interna förhandlingar på olika områden hittills skulle nämligen en rödgrön regering från och med i höst få en rad negativa konsekvenser för landsbygden och Norrland. Men inte på grund av bensinskatten, utan av helt andra skäl.

För om alliansen i bensinfrågan står med foten i vattenpölen, har de rödgröna nått fram till scenen där Phil är oförmögen att förstå varför hans kontraproduktiva uppträdande hela tiden straffar sig, varför den eländiga dagen ständigt går i repris.
Vad vill de rödgröna gå till val på?

Minskade incitament för utbildning och entreprenörskap genom höjda marginalskatter, en virrigt motiverad och för investeringar skadlig förmögenhetsskatt, en mer negativ syn på tjänstesektorn och alternativa driftsformer i offentlig sektor och risken för skolpolitiska återställare till regeringen Perssons dagar kan bli mycket kännbart för landsbygden. Hur många gånger ska väckarklockan behöva ringa innan de rödgröna förstår?

Dessutom är det talande att den rödgröna oppositionen ägnat ofantligt mycket energi den gånga mandatperioden åt att kräva miljardstöd åt enstaka utvalda storbolag, men i jämförelse nästan inte haft något att säga om framtidens småföretagande utanför storstadsregionerna. Debatten om transportstödet som fördes här i Västerbotten gav samma bild. De rödgröna tycks ha väldigt svårt att sätta sig in i de små- och medelstora företagens verklighet och villkor.

Man sitter fast i det gamla, patriarkala storindustriella samhällets världsbild och instinkter. För en landsbygd i skriande behov av nyföretagande och jobb i framtidsbranscher har den världsbilden inte annat att erbjuda än vilseledande, passiviserande nostalgi. Sammantaget har oppositionen lanserat förslag som försämrar de strukturella förutsättningarna för nya jobb, tillväxt, forskning och företagande, och som just därför bådar illa för landsbygdens långsiktiga välfärd.

Så ser det ut. Alternativen lever inte i valrörelsen upp till det som står på spel. Gamla ovanor tar överhanden.

Det man inte ska glömma med Groundhog Day är att den slutar lyckligt. Phil hajar till slut vad det handlar om, vågar blotta sig för framtiden, bryta dåliga vanor och ta emotionella risker och ansvar, fast det är svårt. Plötsligt en morgon ringer väckarklockan till en ny, oviss och spännande dag.

Norrland är inte ett slutet kärl

Av Ola Nordebo, 29 april 2010 kl 07:41, 1 kommentar

I en ledarkrönika i dag skriver jag om att Umeå och inlandskommunerna har ömsesidiga, inte motstridiga, intressen. I ett blogginlägg som finns att läsa här utvecklar jag även ett par resonemang kring utsikterna för Umeås framtida tillväxt.

———————————-

Norrland är inte ett slutet kärl

En insändarskribent undrar i dagens tidning hur jag i min lördagskrönika 17:e april kunde påstå att Umeås tillväxt är bra för hela Norrland, även för inlandskommunerna. Jag vill söka besvara frågan i tre steg.

För det första gäller det att komma bort från den ingrodda föreställningen att om bara Umeå slutade växa så skulle kommunerna i Västerbottens inland få det lättare, om bara Umeå minskade eller stagnerade befolkningsmässigt så skulle sedan länge demografiskt ansatta orter plötsligt börja återhämta sig igen. Den föreställningen felaktig. Umeås tillväxt hotar inte inlandet.

Synen på Norrland som ett slutet kärl, den fixa idén att vad den ena Norrlandskommunen vinner måste någon annan förlora, leder tankarna snett. Verkligheten ser annorlunda ut och världen är större än så.

Det är något stort och fint i ett samhälle när människor har lyckan att kunna välja själva var de vill bosätta sig och leva sina liv. Alla har inte det privilegiet – mycket spelar in och sätter gränser, för många i det glömda Sverige och på samhällets baksidor existerar inga sådana valmöjligheter överhuvudtaget, för att inte tala om hur det ser ut runt om i världen – men att fler ska få den chansen är eftersträvansvärt.

Det är korrekt att säga att städerna växer på landsbygdens bekostnad. Till det finns många förklaringar – och långt ifrån alla har med individuell frivillighet att göra. Men den viktigaste, och den som vi landsbygdsentusiaster måste erkänna för att inte fastna i destruktiva tankebanor, är att vi lever i en epok där människor om de har ett fritt val tenderar att söka sig till mer urbana områden och större städer. Den utvecklingen kan inte enbart förklaras med städernas bredare arbetsmarknad och högre lärosäten, utan beror även på en dragningskraft stadslivet i sig utövar kulturellt, ekonomiskt och socialt på många människor.

Om inte Umeå även fortsättningsvis och i ännu högre grad erbjuder en sådan utpräglat urban miljö i Norrland, kommer den befolkningstillväxt Umeå nu har tack vare sin ställning som Norrlands ledande ort för kultur och högre utbildning, att flytta söderut – till andra städer.

De flyttströmmar som medvetet söker sig till det urbana kommer inte att stanna i Norrland och vända åter till inlandet om Umeå stagnerar, utan söka sig ännu längre bort.

Därför, för det andra, är det mycket bättre för Norrlands landbygdskommuner att det inte bara är städer i södra halvan av Sverige som drar till sig flyttlassen, utan även städer i Norrland. För närvaron av en större stad höjer även attraktionskraften hos den omgivande lands- och glesbygden i regionen.

I dragkampen om de flyttlass som trots allt går i motsatt riktning, från ansträngda centrum och förorter till modern landsbygd – och som jag skrev i min krönika är jag helt övertygad om att tiden, samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen talar till landsbygdens fördel och att de flyttlassen kommer att öka i antal – är en sådan urban miljö i rimlig närhet av avgörande betydelse för mindre orter. Att Umeå växer och blir en större stad med ännu bredare utbud gör det därför lättare även för inlandskommunerna att locka till sig människor, investeringar och företag.

För, min tredje poäng, sambandet gäller givetvis även omvänt: en levande landsbygd i Norrlands inland är viktigt även för kuststädernas attraktionskraft. Om landsbygden har en positiv utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan hålla liv i service och lokalutbud som krävs även för modern turismverksamhet, kan bära upp tunga naturresursorienterade investeringar och i dess kölvatten bredda arbetsmarknad genom nyföretagande, får det positiva effekter även för Umeå.

Därför ligger det även i Umeås intresse att inte inlandskommunerna dräneras på grundläggande service, att byskolor och lanthandlar överlever och att den demografiska utvecklingen inte knäcker stora geografiska områden i inlandet på sikt.

Därför är klassisk regionförstoring genom exempelvis Botniabanan och pendeltågtrafik till inlandet i ännu högre en chans för de mindre kommunerna än för de större.

Att Umeå växer är avgörande för inlandets överlevnad och att inlandet återhämtar sig är viktigt för Umeås långsiktiga tillväxt.

Norrland är och ska vara en öppen helhet, inte ett slutet kärl.

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Av Ola Nordebo, 17 april 2010 kl 06:10, 3 kommentarer

Min lördagskrönika den här veckan, här i något längre nätversion:

—————————————————-

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

”Vad har min bygd och mitt län för nytta av det norrländska samarbetet? Umeå och Västerbotten står ju nu i blickpunkten, både vad högskolefrågan och andra institutioner beträffar. Därpå kan man svara, att utan ett norrländskt samarbete och en samlad opinion får landsdelen ingenting. Umeå har varit framsynt och vidtagit åtgärder som ej kunnat förbigås obemärkt. Detta i och för sig sporrar andra, och för utvecklingen framåt. Om nu en högre humanistisk utbildning förlägges till Umeå, ha vi andra norrlänningar ingen anledning att rikta avundsjuka blickar på Västerbotten och Norrbotten. Vi bör ha klart för oss, att en utveckling där i norr blir till nytta även för sydligare län.”

Ordföranden i Norrlandsförbundet Nils Ramqvist i ett tal i Sundsvall 1954. (Ur Harry Forsells kapitel ”Det svåra samarbetet” i boken ”Botniaregionen. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region.” Red Janerik Gidlund och Sverker Sörlin. 1992)

Umeås tillväxt har alltid varit kontroversiell och ifrågasatt. Redan när staden grundlades för fyra sekel sedan sjöd omgivningen av misstro. Bönderna och handlarna anade oråd, på goda grunder. Det handlade, som plägas, om makt och stålar – om vem som skulle ha kontroll över den regionala handeln, om lokalt självstyre vs kronans överhetsanspråk.

Johan III:s försök att grundlägga staden 1588 möttes av berättigat oförstående hos de tilltänkta invånarna, och gick i stå.

Kronan – systematiskt ute efter insyn och nya inkomster – fick ta sats två gånger innan det lyckades. 34 år efter första försöket, 1622, delade Gustav II Adolf ut nya stadsprivilegier. Tiden var mogen, och Umeå fick gradvis fäste både på kartan och i verkligheten.

Därför står Lützen-kungen och inte hans onkel staty framför Rådhuset.

Även om den ändrat karaktär och i dag riktar sig mot andra aspekter av stadens tillväxt än för 400 år sedan, har den där misstron mot Umeå som stadsbildning under tillväxt dröjt kvar in i modern tid.

Skillnaden är att då, i begynnelsen, var skepsisen i flera hänseenden radikal och frihetlig. I dag är den snarare, om jag får spetsa till det, grundad i en konservatism och kortsiktighet som missar att Umeås urbana tillväxt under 2000-talet är avgörande för hela Norrlands framtid, inte minst landsbygdens och glesbygdens.

När Umeås utveckling och tillväxt kommer på tal är de reserverade reaktionerna många.

Inom staden själv: en oro kommer ofta till uttryck över vad en befolkningstillväxt ska betyda för kommunens service, arbetsmarknad och allmänna trivsel när den gamla småstaden kanske är på väg att förvandlas till en liten storstad.

Inom den närmare Umeåregionen: kommundelar och närliggande kommuner känner sig hotade när allt fler röster höjs för att städer av både sociala skäl och miljöskäl ska byggas tätt och på höjden, inte sträckas ut i onödan med nya förorter och ytterområden. Vad händer om den dominerande centralorten börjar skilja ut sig ännu mer?

I övriga Norrland: Umeå bara tar och får allt – universitet, flygplats, sjukhus, jobb, människor – medan andra Norrlandsstäder och inlandet kämpar i motvind, så lyder den gamla nollsummespelsvisan med ackord i moll.

Dragkamperna mellan kuststäderna har växlat – ibland har det handlat om Umeå vs Luleå, ibland om Umeå vs Skellefteå, ibland om Umeå vs Härnösand, ibland om Umeå vs Sundsvall, osv. Men sedan mer än ett halvt sekel – på sätt och visa ända sedan branden 1888 – förekommer just Umeå ofta i sådana diskussioner, och enligt omgivningen ofta i rollen som den stora, stygga och glupska.

Sådana stämningar har funnits med hela tiden i debatten om en norrländsk storregion. Det har talats om Umeåfobi som ett av skälen till motståndet i Sundsvall mot en storregion. Även en del Umeåpolitiker har spelat på liknande, fast omvända – och i de flesta fall inbillade – farhågor om att Umeå i en sådan region skulle avlövas.
Det är den gamla, ömsesidiga misstänksamheten mellan Norrlandsstäder, och mellan kust och inland, som borde ha lämnats kvar i 1900-talet.

Nästan alla de här frågorna och invändningarna är begripliga och jordnära. Inte minst i den problematiska situation, framför allt demografiskt, som stora delar av Norrland befinner sig i. Jag vill ändå påstå att oron för det växande Umeå är ogrundad, rentav destruktiv, för hela regionen.

Vi lever i en rörlig tid. Avstånden krymper. Människor väljer inte alltid, men i hög grad, själva var de vill bo. Jobb, utbildning, familj och trivsel är avgörande faktorer. Att vissa städer växer så det knakar beror på att det finns jobb där, att det finns kvalificerade utbildningar där, men framför allt på att människor av olika anledningar längtar och lockas dit.

Att vissa kommuner stagnerar beror på att det saknas jobb, att det inte finns tillräckliga möjligheter i övrigt, och – inte minst – att unga flyttar därifrån med en negativ syn på uppväxtorten som framtida boplats för dem själva. Och att andra inte har någon lust att slå sig ned där.

Ju större valfrihet som finns för människor att under egenmakt och självansvar välja var de vill bo desto bättre. Det är en sanning som varje landsbygdsvän – och för mig ligger Norrlands långsiktigt unika värde i boendemöjligheterna och livskvaliteten på landsbygden – måste se i vitögat.

Ibland förs debatten om Umeås befolkningssiffror som om det vore en politisk fråga att ovanifrån besluta var i landet människor ska bo. Så är det förstås inte. När människor flyttar som de vill går en uppenbar rörelse mot urbana miljöer bland framför allt unga personer. I andra hand finns en dragning mot storstadsnära landsbygd. Att större städer växer beror inte på att människor tvingas dit, utan att de vill till dem eller deras närområde.

Ska den norrländska landsbygden ha någon chans att locka de flyttlass som fortfarande går åt motsatt håll, från stad till land, måste Norrland erbjuda minst en sådan jätteattraktiv urban miljö.

Jag är övertygad om att flyttströmmar från städer ut på landsbygden kommer att bli vanligare framöver i takt med att teknikutvecklingen och en flexiblare arbetsmarknad tillåter människor att kombinera landsbygdens kvaliteter med drömjobb och hyfsad närhet till en större stad.

Men utan en utpräglat urban miljö med utbildningar, kulturutbud, nöjesliv, levande restaurang- och caféscen, shoppingmöjligheter och icke kommersiella mötesplatser – och centrala boendemöjligheter till rimliga kostnader och i stimulerande stadsmiljöer – skulle även den norrländska landsbygdens attraktionskraft minska radikalt.

Bäst till för att spela den rollen som urbant draglok i Norrland ligger Umeå. Trots att kommunen inte lever upp till sin fulla potential, fortfarande inte fått tillräckligt lyft i företagsklimatet, kunde ha en mer dynamisk arbetsmarknad, brottas med långbänkar i planeringspolitiken, har sociala baksidor och inte ens med god tillväxt i enlighet med senaste prognosen om 123 000 invånare till 2019 kommer i närheten av 200 000 invånare till 2050, så hör Umeå ändå till landets framgångsrika städer.

På det vinner hela Norrland.

Det är dags att sluta se Norrland som ett slutet kärl ekonomiskt och befolkningsmässigt. Det är dags att bejaka Norrland som en sammanhållen region som har allt att vinna på mer samarbete på fler områden. Det är dags att inse – både i Umeå och i inlandet – att just kombinationen av och kontrasten mellan starkt urbana miljöer och naturnära, levande landsbygd höjer hela regionens samlade dragningskraft.

Den stora staden och den lilla byn – när Norrland erbjuder båda samtidigt står det som starkast.

Mycket pengar, men storstäderna i centrum

Av Ola Nordebo, 1 april 2010 kl 13:51, 1 kommentar

Regeringens infrastruktursatsningar är inte överdådiga sett till den tidsperiod de gäller, men ändå mycket omfattande och räcker trots tydlig storstadsprofil också till en hel del projekt i Norrland. Så långt blir betyget klart godkänt. Att oppositionen kräver sammantaget större belopp hör till den politiska ritualen, men är inte särskilt trovärdigt.

Att det är väl mycket väg i jämförelse med järnväg är annars en helt berättigad kritik. Och för Norrbotniabanan lämnar regeringen alltså bara en dörrspringa öppen, med nyckelordet ”medfinansiering”. Det sistnämnda är inte orimligt som princip, men det vore fel att påstå att Norrbotniabanan är något regeringen prioriterar eller lyfter fram i de här satsningarna. Tvärtom, Norrbotniabanan prioriteras inte, vilket är beklagligt och irrationellt. Det är storstadsregionerna som står i centrum.

Trots det måste givetvis regionens aktörer utifrån de nu givna förutsättningarna samlas för att utnyttja och vidga den givna dörrspringan under den utredning av medfinansieringsmöjligheterna som ska göras av Trafikverket. Allt annat vore kontraproduktivt värre.

Etikett: Norrland

Norrland och bärbranschen

Norrlands inland och Sveriges välstånd

Både storskog och akademisk toppregion

Inga ska behöva längta bort på grund av intolerans

Landsbygdens finaste och svåraste helg

Norrland borde skälva oftare

Driv landsbygdens riktiga ödesfrågor istället

Norrland är inte ett slutet kärl

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Mycket pengar, men storstäderna i centrum

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv