Etikett: Västerbotten

En västerbottning blir landshövding i Stockholm

Av Ola Nordebo, 1 december 2011 kl 15:14, 2 kommentarer

Jag hörde Chris Heister hålla ett tal häromåret, när hon i en bisats tvekade om huruvida hon som relativt nyinflyttad i länet hade rätt att riktigt kalla sig västerbottning. I en paus efteråt argumenterade jag för att hon inte bara har rätt, utan i sin roll också en plikt, att kalla sig västerbottning.
Det är viktigt att markera den principen i en region som ska präglas av en öppen, välkomnande attityd: alla som lever och verkar här, infödda eller inflyttade, är västerbottningar.

När Chris Heister blev utnämnd till ny landshövding för fyra år sedan, en moderat från Stockholm med inte enbart nyanserade eller positiva uppfattningar om norra Sverige med i bagaget, var det nog en och annan som förhöll sig skeptisk. Säkert grymtades det bland dem som hellre hade sett en politiker i slutskedet av sin karriär med djupa partirötter i länet, brett regionalt kontaktnät och en syn på Västerbotten formad sedan decennier, som landshövding. Någon som hade kunnat fördjupa gamla hjulspår.

Tvivlarna har fått fel. Det är ibland bättre när landshövdingar hämtas lite utifrån och inte har alltför starka bindningar i det aktuella länet. Chris Heister har utvecklats till en av Västerbottens främsta och mest uppskattade landshövdingar någonsin. En förklaring är att hon kom hit med öppna ögon och skaffade sig intryck av länet i dag, inte gick in i rollen med alla svar redan formulerade. Hon har lyckats tillföra nya perspektiv, optimism och effektiva kontakter utanför länet, samtidigt som hon ödmjukt satt sig in i regionens egna förutsättningar.
Hon har bidragit till att vidga Västerbottens självbild, och åren i Västerbotten har vidgat hennes egen syn på Sverige och det svenska samhället – perspektiv hon givetvis tar med sig till det nya uppdraget.

Det var en stockholmare som utsågs till landshövding i Västerbotten för fyra år sedan. Det är en västerbottning som nu utsetts till landshövding i Stockholm.

Är du en riktig västerbottning – eller är du lite eljest?

Av Ola Nordebo, 16 november 2011 kl 19:08, 2 kommentarer

Varumärket Västerbotten var ämnet för en temadag arrangerad av Region Västerbotten i tisdags, där jag medverkade i ett panelsamtal. Om Västerbotten och regionala identiteter, om gemenskap, öppenhet, mångfald, jantelag och rätten att vara lite eljest, handlar den här krönikan. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som vanligt på torsdagarna.

————————————————–

Är du en riktig västerbottning – eller är du lite eljest?

Jag är så trött på uttrycken ”en riktig norrlänning” och ”en typisk norrlänning” att jag kan spy. Och det beror inte på ”norrlänning” utan på ”riktig” och ”typisk”. Normerade, kollektivistiska föreställningar om att du måste vara på ett särskilt vis, för att du bor på en viss ort, bygger på intolerans och misstänksamhet. Genom dem blänger en uppfattning om världen som stillastående och människor som kuvade och osjälvständiga. Sådan likriktning har aldrig varit särskilt charmig. Den har plågat sina offer genom åren. Stereotyper är tvångströjor.

Samtidigt bygger själva iden om geografisk mångfald på insikten om att den ena platsen inte är den andra lik, men att det finns olika former av lokala identiteter som förenar människor. Kultur- och näringstraditioner, geografiska förutsättningar och det lokala civila samhället, ger varje region en speciell karaktär.

Du märker ganska snabbt – inte bara på de dominerande dialekterna – om du befinner dig i Skåne eller Västerbotten. Faktum är att du tämligen fort känner även när du lämnat Västerbotten för Norrbotten. För den som bott länge i länet, är skillnaderna mellan Lycksele och Vilhelmina, för att inte tala om skillnaderna mellan Umeå och Skellefteå, påtagliga.

Fördomarna mot sådana regionala identiteter – i en hierarki där eliten i storstäder formulerar vad som är modernt respektive omodernt, utifrån motsättningen urbant-landsbygd – kan vara lika mycket tvångströja som det lokala kravet på att man måste vara på ett visst sätt. Det finns stereotyper vi riktar mot oss själva, och stereotyper andra riktar mot oss. Vi måste befria oss från båda.

Något finns det där alltså, som berättigar begrepp som umebo, västerbottning eller norrlänning och som går utöver postnumret. Men vad är det som kan ligga till grund för en regions identitet, som inte blir likriktning, men som ändå skapar något slags tillhörighet och självkänsla?

I tisdags anordnade Region Västerbotten en temadag om varumärket Västerbotten i Umeå. Det är en fråga med tusen infallsvinklar. En region måste å ena sidan vara tillräckligt öppen, ödmjuk och odefinierad för att vara välkomnande. Å andra sidan måste den ha en tillräckligt stark identitet, ett socialt och kulturellt kapital, som står för något, för att upplevas som attraktiv. Det är en svår balansgång.

En del vill, som bekant, inte vara medlemmar i en klubb som accepterar människor som dem själva som medlemmar. Andra vill bara vara med i klubbar som kysser just deras fötter.

När människor väljer fritt var de vill bo ligger attityden vanligtvis någonstans däremellan. Att flytta till en ort där alla normer och regler redan är skrivna, där enda sättet att få en plats är att acceptera ett färdigt paket, är stendött. Men en ort som inte har en aning om vad den vill, som helt saknar identitet, är inte heller lockande.

Det är en förklaring till urbaniseringen. De största städerna har starka identiteter på ytan, men stort, fritt, myller under ytan. Så ser myten ut.

För mindre orter, som inte får något gratis, är det inte lika lätt. De kan inte erbjuda automatiskt socialt och kulturellt kapital i samma utsträckning, och måste arbeta hårdare på att stå för något, utan att bli navelskådande.

Och så det där med Jante. Storstäderna har sina jantelagar också, smygande kring i kvarteren. Men den mindre regionen är mycket mer utsatt och sårbar när Jante försöker koppla greppet.

Hur är det i Västerbotten – är det bara om du blir framgångsrik på sport (eller lyckas inom kultur och nöje, eller vinner på lotto) som du kan räkna med att slippa Jante? Hur är attityden till framgångsrika företagare och politiker, eller forskare för den delen, när de vågar satsa på något som går bortom det gängse, när de bryter mot det förväntade och oskrivna lagar? Och hur är det med jämställdheten i praktiken, när branscher jämförs, investeringar görs och politikers insatser utvärderas?

Det sades när Maud Olofsson avgick – och koppla ur den partipolitiska autopiloten nu och tänk efter – att hon ägnat sig för mycket åt företagarfrågor och därför svikit landsbygden. Vad återger en sådan anklagelse – alldeles oavsett om man tror på Maud Olofssons politiska recept eller inte – om synen på landsbygden?

Västerbotten är i grunden en öppen- och frisinnad region. Men även här finns problem med avundsjuka, missunnsamhet och mossiga hierarkier. Att vara avvikande på olika sätt är inte så tillåtet överallt som det borde.

Inte minst för inlandskommunerna kommer invandring och ökad geografisk rörlighet i samhället – att människor flyttar till olika miljöer i olika faser av livet – att bli en överlevnadsfråga. Hela system och tänkesätt måste ställas om från ”vi flytt int” till ”människor flyttar hela tiden, fram och tillbaka, de kommer och går, och här är de välkomna”. Det har Sorsele förstått.

Västerbotten är ett län av glänsande skärvor från vasen någon tappade i golvet efter att Oxenstierna lämnat rummet. Att sorgfälligt limma ihop ett enhetligt, tvättat ”varumärke” av de kontrasterna är en omöjlighet, och inte eftersträvansvärt.

Men ändå har det ett värde att Västerbotten står för något som är större än de enskilda orterna, erbjuder någon form av identitet, för att kunna hävda sig i konkurrensen om flyttlass, investeringar och innovatörer. Att diskutera vad det kan vara är viktigt, också för att människor ska trivas här, i balansgången mellan att vilja få vara en del av ”något” och samtidigt ha friheten att gestalta det där ”något” utan tvingande stereotyper.

Ska det arbetet börja någonstans, är det nog i mångfalden av livsstilar här. Västerbotten ska vara en region dit det är lätt att flytta, där det går snabbt att känna sig hemma, är uppskattat att vara annorlunda, är tillåtet att vara framgångsrik och där det inte är ett tvång att bo hela livet för att bli accepterad, men inte heller ett tvång att flytta bort för att visa att man duger.

Ett av de finaste orden på svenska språket är eljest. I dess norrländska variant. I ett riktigt Västerbotten, får man vara lite eljest. Jantelagen, den är skickad på slutförvaring långt ned i berggrunden.

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

Av Ola Nordebo, 5 oktober 2011 kl 20:00, 1 kommentar

Maud Olofsson och Lennart Holmlund hade som bekant en ordväxling i veckan, efter en intervju med tidigare näringsministern i SVT:s Västerbottensnytt. Om den skriver jag lite i den här krönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Och så ett ”för övrigt” på slutet om Kristdemokraternas grundläggande problem.

———————————————————-

Maud Olofsson vs Lennart Holmlund – de måste inte gilla varandra

De kunde knappt bärga sig en dag med att säga rakt ut vad de anser om varandra insatser. Det bara måste ut, det som legat och pyst länge. Inte för att deras kärvänliga syn på varandra varit någon hemlighet tidigare, men deras senaste ordväxling säger en del om stämningen som rått de senaste fem åren mellan nyss avgångna näringsministern Maud Olofsson och Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, och mellan deras två partier här i Västerbotten.

I en intervju med Västerbottensnytt i tisdags yttrade Maud Olofsson skarp kritik mot de ledande kommunalpolitikerna i länet för att ha varit för passiva i kontakterna med regeringen. Hon kallade det konstigt och inte okej, att de ledande lokala politiska företrädarna inte legat på lika hårt som politiker på andra håll i landet för att driva frågor av intresse för hemregionen.

Min erfarenhet från de här åren har varit att man i liten utsträckning har använt sig av mina kontakter. Och det är lite skrämmande tycker jag, sade Olofsson bland annat, och fortsatte: Ta infrastrukturpaketen och det här, ta Umeåpaketet det har vi drivit själva för att få igenom det i regeringen. Det är inte så att politikerna i Umeå varit särskilt engagerade i det.

Hårda ord. Att hon i nästa andetag uttryckligen undantar sina egna partikamrater i länet från ansvar avslöjar vad det i grunden handlar om: en partipolitiskt driven konflikt som nu går in i ytterligare en rond, inte någon djupare analys eller samlad beskrivning av länets kontakter med regeringen.

Lennart Holmlund svarade snabbt på kritiken och sa att det ibland varit som att prata med en vägg att ta kontakt med näringsministern, att det inte gått att få något stort gehör i de frågor som diskuterats och att det är Olofsson som svikit Västerbotten. En gammal, välkänd träta alltså, inte mer.

Om Olofsson och Holmlund hade haft rätt om varandras inkompetens och ointresse för länet hade Västerbottens infrastruktur dominerats av hästdroskor och sparkstöttingar (inget ont om dem) i dag. Om båda däremot varit precis så stenhårt inriktade på att få investeringar just hit som deras respektive största fans gör gällande hade både Kvarkenbro och rymdfärja (tur och retur Månen, som ett led i den viktiga vertikala transportkorridoren) varit på plats.

I själva verket överdrivs ofta betydelsen av både enkla personkontakter och ministrars hemtillhörighet. Det faktum att mer hänt med Umeås infrastruktur de senaste fem åren än åren dessförinnan, men också att Norrbotniabanan inte fått ja, pekar på det.
Och invävt i grälet säger Holmlund och Olofsson intressanta saker, som visar just hur långt mindre dramatiskt sådant här fungerar i praktiken, men som också påminner om att regionernas lobbyarbete har betydelse.

Lennart Holmlund medger i SVT-intervjun att han knappast skulle ha haft mer frekventa kontakter med en socialdemokratisk näringsminister, och skriver på sin blogg att man haft bra kontakter med tidigare infrastrukturminister Åsa Torstensson och statssekreteraren Leif Zetterberg. Holmlund skriver också att man använt sig av lokale centerpartisten Sven-Olov Edvinssons kontakter som en ingång till regeringen och att representanter för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna deltagit för att få in projekt i budgeten.

Självklart. Konstigare än så är det inte. En kommun med en strategi värd namnet använder förstås hela sin lednings styrka och kontakter i relationerna till regeringen när det verkligen gäller. Det vore inte någon given mirakelmedicin om ett kommunalråd skulle råka ha utmärkta kontakter till en enskild ledande regeringsföreträdare. För Norrlands del vore också ett sådant samband olyckligt, med tanke på hur makten på olika områden hela tiden förskjuts mot storstadsområdena.

Å andra sidan, går det förstås inte att ligga på latsidan för en kommun eller en region i kampen om uppmärksamhet och resurser nationellt. Maud Olofsson erkänner i intervjun med SVT att det har betydelse för vilka projekt som till slut får klartecken eller avslag, hur engagerade och skickliga de lokala företrädarna är i sitt lobbyarbete. Och då saknar det inte heller betydelse om inte en enda minister längre kommer från norra Sverige.

Jag tror att en slutsats, om man lyfter blicken lite, är att Norrlandslänen måste bli bättre framöver på att samordna sig och utöva gemensam kraft i sina kontakter gentemot regeringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen om medel. Regionbildning hit eller dit, är man i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten mer bekymrade om att slå vakt om det egna regionalt och misstro grannarna, än att försöka motverka den växande, övergripande storstadsdominansen nationellt, spelar det ingen större roll om enskilda kommunalråd och ministrar uppskattar varandra eller inte.

För övrigt…
Alliansen vill: (1) att dess största parti ska vara större än största oppositionspartiet, (2) samtidigt förbli fyra separata partier, och (3) att alla de fyra partierna ska ha god marginal till fyraprocentspärren. I en åttapartiriksdag är det nästan omöjligt att förena de önskemålen. Det är bakgrunden till Kd:s problem, oavsett partiledare.

För många ledamöter i Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Av Ola Nordebo, 16 september 2011 kl 18:38, Bli först att kommentera

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter och har alliansregeringen frusit fast i polarisen? Det är frågeställningarna i veckans lördagskrönika.

——————————————————————

För många ledamöter från Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Utan att googla nu: hur många av Västerbottens riksdagsledamöter kan ni räkna upp namnen på? Och om ni kan namnen, vilka frågor brukar de driva? I vilka utskott sitter de? Om det var svårare än väntat behöver inte ledamöterna från länet deppa ihop. Problemet med okända folkvalda ser inte bättre ut någon annanstans. Det gäller alla delar av landet och alla partier. Och doldisskapet är ibland större än vad de i de flesta fall hårt arbetande politikerna förtjänar (ibland även helt förtjänt, dessvärre).

Alliansregeringen påminner allt mer om ett polarskepp som ramats in av och frusit fast i packisen, och nu förlorat makten att styra över sitt eget öde.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring vid riksmötets öppnande i veckan förstärkte intrycket: nu driver man långsamt i väderstreck som större meteorologiska och geologiska förlopp i världspolitiken och världsfinansen, och minoritetsregerandets utmaningar, bestämmer, i väntan på att skeppet ska brytas sönder av trycket från isen och sjunka så att slädarna måste packas och expeditionen splittras upp i mindre grupper, eller att skeppet ska räddas av någon plötslig ränna öppet vatten och få ny styrfart.

Just Västerbotten har på senare år snarare haft en överrepresentation av nationellt ledande politiker med regional förankring, så problemet har inte varit lika påtagligt här. Men nu har debatten på nytt dragit igång om det inte vore dags att radikalt minska på antalet ledamöter i Sveriges riksdag.

I veckan gick ett antal ganska tunga företrädare för moderaterna och socialdemokraterna ut med krav att riksdagen borde bantas. Man motiverar det med att många ledamöter är anonyma och mest fungerar som röstboskap utan inflytande eller initiativförmåga. Problemet är av naturliga skäl mest påtagligt i de största partigrupperna, men debatten återkommer regelbundet.

Men hoppet om rännan minskar, det ter sig som en tidsfråga innan skeppet måste överges för nya färdmedel och kanske delvis nya färdkamrater. Moralen verkar sisådär på sina håll, när frostskadorna gör sig påminda hos dem med tunnast och mest slitna kläder, och hierarkierna inom expeditionen blir uppenbara. Några vintrar till, sedan är det 2014 och senast då ställs frågor på sin spets. Polarexpeditioner har sin karga charm, men också tydliga bäst före datum.

Ibland kopplas liknande krav ihop med funderingar om Sverige borde gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar för att stärka de folkvaldas mandat och relation till väljarna, på partiapparaternas bekostnad. Tankegångarna är inte utan substans. Det ligger mycket i kritiken av de anonyma ledamöterna, deras oklara mandat och den låga nivån på debatterna i riksdagen. Ändå vore det olyckligt med en radikalt bantad riksdag, framför allt för Norrlands del.

Att alliansens ledning trots det har kvar väljarnas förtroende är ingen paradox. Även fastfrusna expeditioner behöver ledarskap och kan föda sina hjältar. Ett internationellt svep med blicken visar vad dåligt ledarskap kan ställa till med. Tendenserna har funnits länge, men sedan valet har alliansregeringen helt gått över till att förvalta och reagera på händelsernas gång, utan större ambitioner att bryta loss och försöka utmana väder och vind i något stort, dramatiskt risktagande.

Regeringen driver i packisen, sköter vardagssysslorna och bidar sin tid – och långsamt blir det allt mer oklart vad man bidar tiden för. Men som förtroendemätningar visar finns det inga andra politiker eller partier som väljarna tycker vore mer lämpade för just bidandet och avvaktandet.

Reinfeldt och Borg är som klippta och skurna för rollerna som allvarliga, sammanbitna ledare för den lilla tappra expeditionen Sverige, omgiven av den globala finanskrisens isiga vindar och mörka polarnatt. Deras retorik blir alltmer frostbiten, men går hem i ett läge när en osäker omvärld sänker förväntningarna på mer.

En riksdagsledamot som reducerar sig själv till lobbyist för det egna länet, eller tror att antalet skrivna motioner är ett mått på inflytande, gör varken nytta för länet (eftersom det inte är så man uppnår konkreta resultat) eller kommer ifråga som seriös kandidat för tyngre nationella uppdrag (vilket på sikt är betydligt viktigare även för hemlänet).

Men att det finns makthavare med en annan regional och lokal förankring – även om den inte dominerar varje uttalande – än bara i storstäderna är viktigt för hela landet, då perspektiven blir fler och landsbygdens erfarenheter skapar insikter som berikar den nationella politiken.

Och liksom det proportionella systemet i bästa fall håller fler frågor och infallsvinklar levande i debatten, så skapar den regionala förankringen fler ingångar för människor med olika bakgrund till politiken, än fallet skulle vara om makten helt försköts till en effektiv, tajt, resursstark elit i Stockholm.

Expeditionsledarna Reinfeldt och Borg läser av mätinstrumenten, säger något allmänt om väderläget, besiktigar matförråden, manar till återhållsamhet, men utan asketism, doserar lite om andra expeditioners misstag och vädjar om lugn, ansvar och sammanhållning. Inga experiment, inte utmana ödet, acceptera läget som det är och göra det bästa av situationen, men utan riskfyllda försök att trotsa ödet eller vrida det i annan riktning.

Storstadsdominansen kommer att öka, av demografiska och mediala skäl, år för år. Erfarenheter från andra håll i landet kommer att få ännu sämre genomslag än i dag. Skulle antalet riksdagsledamöter halveras är det många delar av landet som får långt till närmaste, inflytelserika rikspolitiker.

Alliansregeringen vill inte längre vara händelsen i sig i svensk politik, inte vara den som tar initiativ och gestaltar, utan bara ett pålitligt tickande i bakgrunden, som farfarsuret på väggen man tar en eftermiddagslur till. Några områden präglas fortfarande av reformgrepp – skolpolitiken är ett sådant – men i övrigt är det tunt.

Och oppositionen vill vara göken som regelbundet hoppar fram, gal och hindrar alla från att gå ner i djupsömn, utan att särskilt många ser galandet som ett regeringsalternativ. Det väntar en förvaltarbudget nästa vecka som kommer att kritiseras av en opposition utan något eget alternativ.

I ett sådant läge, mellan tickandet och galandet, borde mycket av initiativet förskjutas från regering och partiledningar till enskilda ledamöter. Nu har de utskåpade chansen att sätta agendan, väcka nya perspektiv, färga debatten, rycka åt sig uppmärksamheten, bygga upp egna plattformar, stärka riksdagsledamotskapets betydelse i svensk politik. Det kräver individuellt kurage, mod och kompetens, och det kräver att partiapparaterna vågar släppa kontrollen lite, bortom tomma partifloskler och intern kollektivism. Men det är också ett rimligt krav om inte kritikerna ska ges rätt.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter? Svaret är nej. Den regionala förankringen har ett stort värde, skulle man krympa riksdagen skulle det framför allt vara landsbygdens insikter som tystnade i riksdebatten. Men det är upp till, och hög tid att, de ifrågasatta ledamöterna visar att de existerar, att de kan, att de vill något själva och att de inte är överflödiga.

Tåg i hela vida Västerbotten – visioner och farhågor

Av Ola Nordebo, 17 augusti 2011 kl 22:01, Bli först att kommentera

Tågsatsningarna inom Västerbotten och i Norrland – visioner och farhågor – är ämnet för den här krönikan. I papperstidningen som vanligt med teckning av Niklas Eriksson.

————————————–

Tåg i hela vida Västerbotten

Så här ser visionen ut, för hur den miljövänliga tågtrafiken ska återerövra, förändra och vitalisera de lokala och regionala kommunikationerna till, från och inom Västerbotten.
I måndags inleddes den nya tågtrafiken mellan Lycksele och Umeå, som när allt är färdigt ska ha stopp i Vännäs, Vindeln och Hällnäs – och förhoppningsvis även i Tvärålund.

Utbyggd pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs ska inledas i december, med många dagliga turer, och förutsättningarna finns för en naturlig fortsättning ut till Holmsund.

Möjligheten finns också, om trafiken Umeå-Lycksele får respons och upprustning av den gamla tvärbanan sker, till fortsatt trafik från Lycksele upp till Storuman, med anslutning till inlandsbanan, som det finns skäl att ge nytt liv, vilket ger helt nya utsikter för kommunikationerna mellan Norrlandskusten och Norge.
För ett år sedan invigdes Botniabanan, och när flaskhalsarna byggs bort söderöver och Norrbotniabanan äntligen förverkligas norrut, finns rationella förutsättningar för miljövänliga nord-sydliga transporter i ett dubbelspårssystem tillsammans med den gamla stambanan.

Spana och dröm ett antal decennier framåt och lägg järnvägstrafik över en ny Kvarkenbro till ekvationen, och ingenting är sig riktigt likt längre, i positiv mening. Regionförstoringstanken blir en realitet inte bara för kusten utan också för inlandet. Möjligheterna ökar att bo i mindre landsbygdskommuner, men arbeta, studera eller shoppa på annan ort, utan ett alltför tungt och – när bensinpriserna går upp – dyrt bilberoende i varje läge.

Men det ger även, något jag ofta tycker glöms bort när umeperspektivet får dominera, kustborna, inte minst studenter som kanske inte ens har tillgång till bil eller rötter i inlandet, att lättare och mer regelbundet ta del av hela länet och upptäcka vad andra kommuner har att erbjuda. Lycksele en solig lördag, är inget dumt utflyktsmål för en umebo, men upplevs av många som för krångligt. Tågtrafiken, där cykeln kan tas med och där åktiden kan utnyttjas aktivt exempelvis via internet, gör att Umeå och inlandet kommer närmare varandra.

Tåg inom och genom Västerbotten kors och tvärs, för gods och människor, åt söder och norr, åt väster och öster, internationellt, nationellt och framför allt regionalt. Låter det för bra för att vara sant? Många menar att det är precis vad det är.

Så här kraxar olyckskorparna om den nya pendeltågstrafiken inom länet, och entusiaster gör klokt i att lyssna på dem också, för att undvika misstag som gör att de får rätt:

Tågen kommer, förutspår de, att rulla halvtomma och svindyra, eftersom det för de flesta ändå är mindre krångligt och riskfyllt att ta den bil man hur som helst behöver äga och kör nästan av princip.Samtidigt dras den ordinarie busstrafiken mellan stationerna ner och tvingar dem som faktiskt hade velat fortsätta åka kollektivt till arbete och skola att åka ännu mer bil.

Den stora tågsatsningen skulle alltså – krax, krax – få till följd att bilåkandet ökar och kollektivtrafikservicen försämras längs sträckorna. Det vore onekligen – krax, krax – ett dyrt sätt att öka utsläppen, fördjupa bilberoendet och minska landsbygdens attraktionskraft på. Attityder, praktiska realiteter och ett glesbefolkats läns geografi gör drömmen om pendeltågstrafik på storstadsvis ohjälpligt fåfäng.

Något facit finns inte, kristallkulan lämnar öppet för både sydnäktergalar och olyckskorpar. Jag tror att vi tågentusiaster gör klokt i att lyssna noga på farhågorna också, framför allt dem som rör busstrafiken – denna alltid lite underskattade kollektivtrafikform– genom orterna mellan tågstationerna. Pendeltågssatsningen i länet är en riktig prioritering både ur utvecklings- och miljösynpunkt, och den bör – för att bli en framgång – fullföljas med nya sträckor och fler lokala stopp som ännu inte är beslutade eller enbart är avlägsna förhoppningar. Den regionala tågtrafiken hör hemma i varje vision värd namnet om den moderna landsbygden. Men det betyder inte att succén är given.

Den kollektiva lokaltrafiken till, från och mellan stationerna är viktiga faktorer. Attityden till kollektivtrafik i en av goda livskvalitetsskäl bilälskande del av landet är en annan. Det är lätt att, fri från budgetansvar, rita ut visionära tåglinjer på kartan som skulle ge Västerbotten ypperliga förutsättningar. Men beslutsfattare och resenärer – som måste få vardagen att gå ihop, som måste hålla sig till det uppnåeliga, inte det perfekta – kommer att få kämpa sig igenom många målkonflikter och svåra balansgångar det kommande decenniet.

Visionen är dock onekligen tilltalande.

Ett decennium som Norrland inte får slarva bort

Av Ola Nordebo, 20 juli 2011 kl 20:22, 1 kommentar

Stora investeringar planeras i tunga branscher i både Västerbotten och Norrbotten den kommande decenniet. Det är utgångspunkten för den här lite kortare torsdagskrönikan, som vanligt med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

————————————————

Ett decennium som inte får slarvas bort

Dagens Industri skrev i tisdags om en kartläggning från Gällivare kommun som visar att investeringar för närmare 220 miljarder kronor planeras runt om i Norrbotten fram till 2020. Det är onekligen svindlande summor – som påminner om både stora möjligheter och en bitter paradox.

I första hand handlar det om satsningar inom energisektorn, på infrastruktur och i gruvindustrin. Gällivares utvecklingschef Ulf Hansson säger till DI i en kommentar: ”Bara de närmaste två åren räknar vi med att det skapas runt 2 000 nya jobb och tittar man tio år framåt talar vi om kanske 3 500 fler jobb bara i Gällivare.”

Prognoserna känns igen från Västerbotten. Tidigare i år rapporterade VK om beräkningar som Storumans kommun gjort om tänkbara investeringar fram till 2020 inom turism, vindkraft, gruvindustri och transportsektor. Skulle allt bli av kan det handla om investeringar på över 20 miljarder i bara Storuman. Och även om inte varje projekt förverkligas, handlar det om omfattande investeringar, med intäkter och nya arbetstillfällen som följd.

Allt det som är på gång i Norrlands inland har stor betydelse för hela Sveriges tillväxt och välstånd. Ändå är det ingen som nynnar på härliga tider, strålande tider lokalt. Det beror på insikten om hur det gått förr.
När Svenskt Näringsliv i veckan presenterade sin rapport om ekonomin och arbetsmarknaden i Västerbotten konstaterades som vanligt att det är Umeå som står för tillväxten.

De grundläggande problemen med problematisk demografioch sårbar service i inlandskommunerna finns kvar. Urbaniseringen fortsätter. Storskaliga investeringar i de klassiska näringarna, så välkomna de än är, vänder inte i sig negativa trender.
Intäkter från naturresurser har genererats och snabbt slussats ut ur inlandet förr.

Satsningarna som planeras de kommande tio åren ger både inlandet och resten av landet en chans att lära av historien, att undvika gamla misstag, att utnyttja boomen för att lägga grund till en långsiktig, lokal utveckling bortom de största projekten.

För ökad inflyttning och bredare arbetsmarknader krävs lokalt förankrade ny- och småföretagare i fler branscher än bara de traditionella, och att även mindre aktörer utanför storstadsregionerna får tillgång till riskkapital för innovationer. Tradition och nytänkande, storskaligt och småskaligt, kan ta varandra i hand.

De kommande tio åren får inte slarvas bort. Men det är lättare än på länge att vara optimist.

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Av Ola Nordebo, 22 juni 2011 kl 22:32, Bli först att kommentera

Baylan, Eriksson, Olofsson – en rad nationellt ledande politiker med något slags Norrlandsförankring har lämnat eller beslutat lämna sina uppdrag det senaste året. Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan? Kring det resonerar jag ur några olika aspekter i den här krönikan, i papperstidningen med talande teckning av Niklas Eriksson.

————————————————-

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Ligger Norrland pyrt till nu, när den ena ledande politikern med något slags Norrlandsförankring efter den andra lämnar eller tvingas lämna sina uppdrag? Skiften sker alltid efter ett val, men när Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Peter Eriksson och Maud Olofsson går samtidigt på kort tid från sina olika uppdrag är det onekligen markant färre av landets absoluta toppolitiker som har egna, djupare erfarenheter från de nordliga länen.

Visserligen har en del ryckt fram efter valet. Stefan Attefall (Kd), ursprungligen från Lycksele har blivit civil- och bostadsminister och hans brorsa Andes Sellström (också Kd) har blivit sitt partis ekonomisk-politiske talesman. Och Jonas Sjöstedt har förstås fortfarande utsikter att bli ny partiledare för vänsterpartiet. Men sammantaget har Norrlandsförankrade politiker tappat i inflytande under det senaste året.

Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan?

Det är överhuvudtaget tämligen omöjligt att mer i detalj definiera vad som utgör en regional tillhörighet och vad den betyder i enskilda fall, avgränsningsproblematiken är egentligen hopplös. En diskussion på temat är dömd att bli lite grovkornig och generaliserande. Intressant kan den vara lika fullt.

Svensk politisk historia bjuder många exempel på Norrlandspolitiker som nått ledande positioner nationellt – en lista över bara de viktigaste skulle redan den uppta hela sidan och bland annat rymma tre statsministrar sedan demokratisering – utan att det haft vare sig positiv eller negativ betydelse specifikt för regionerna här.

Samtidigt är det otvetydigt så att politiker Som Gustav Rosén (född i Sävsjö, Jönköpings län) och Gösta Skoglund (född i Hudiksvall, Gävleborgs län), och flera andra, genom sina dubbla roller som lokalt starkt förankrade och nationellt inflytelserika politiker genom vad man i dag skulle kalla intern lobbyverksamhet haft en avgörande betydelse för Västerbottens utveckling. De drev på för etableringar, investeringar och satsningar som gjordes här men inte på samma sätt och lika tidigt i andra Norrlandslän.

Men de politiska förutsättningarna och utmaningarna har förändrats under de senaste femtio åren. Under 1900-talet handlade det för Norrlandskommuner mycket om just etableringar, allra helst stora, enskilda statliga etableringar och satsningar, om lobbying för konkreta projekt.

Självklart finns den dimensionen kvar även i dag – när det gäller motstånd mot neddragningar av den service som finns kvar på landsbygden, när det gäller en del statliga lokaliseringar och när det gäller exempelvis förståelsen för det nationella behovet av färdigbyggd järnväg längs Norrlandskusten.

Men jämfört med mitten av 1900-talet är det i dag helt andra typer av frågor som borde uppta landsbygdsförkämpar till vardags: generellt goda förutsättningar för småföretagande och näringar, utrymme för lokalt självstyre, flexibla servicelösningar, kvalitet i skolan och modern infrastruktur, i en tro på Norrlands inneboende konkurrenskraft.

Lobbydimensionen är inte lika viktig längre, och kan vara direkt skadlig om den bygger på en förlegad och uppgiven Norrlandsbild, med för företagande, jobb, social service och miljö destruktiva utgångspunkter.

(Det knyter an till varför försök att mäta riksdagsledamöters aktivitet i riksdagen genom att räkna antalet motioner de skrivit och anföranden de hållit är så missvisande. Ett rimligt antagande är att om en riksdagsledamot skriver ovanligt många motioner är det snarast ett tecken på att vederbörande har svagt inflytande i övrigt och när det gäller.)

En politiker med övergripande nationellt ansvar ska inte representera sin region som lobbyist. Det har varit ett av de mest korkade inslagen i kritiken mot Maud Olofsson, att hon borde kämpa för just Västerbotten i regeringen, eftersom hon är härifrån.

Om det blev norm i politiken, att nationellt ledande politiker agerade på det sättet utifrån sina regionala hemhörigheter skulle Norrland givetvis bli ännu mer marginaliserat än det är, och politiker med tydlig Norrlandsprofil skulle få ännu svårare att nå ledande uppdrag. Den typen av lokalpatriotism – allra vanligast i Stockholm för övrigt – i kraven på rikspolitiken är kanske begriplig, men kontraproduktiv och osympatisk. Så håller man inte ihop ett land.

Men det betyder inte att den regionala förankringen genom erfarenheter från en ny ort dit man flyttat som vuxen eller genom erfarenheter från uppväxten på en ort man lämnat – både invandraren och utvandraren bär viktiga erfarenheter med sig, de inflyttade har inget att be om ursäkt för – är betydelselös. Erfarenheter och vad man ser omkring sig färgar och ger nyanser åt ens världsbild och samhällsanalys. Det är därför mångfald av alla möjliga olika slag i politiken är så värdefull.

När Chris Heister, från Stockholm med blott vaga kunskaper och säkert en och annan fördom om länet, utsågs till ny landshövding för Västerbotten rynkade en del på näsan. Säkert fanns många som hellre hade sett någon sedan barnsben regionalt förankrad politiker med sin uppfattning om länet färdigformulerad sedan decennier.
Med Heister kom en helt annan attityd in i matchen.

Hon har lärt och lyssnat, men också blåst värdefullt liv och mod i den gängse dystervalsen. I dag är det mitt intryck att Heister, med den inflyttades dubbla erfarenheter, bidrar till att fördjupa och modernisera bilden av Västerbotten och är på god väg att bli en av de i alla läger mest uppskattade landshövdingar Västerbotten haft. Och det hon tillfört Västerbotten, kan Norrlandspolitiker tillföra den nationella debatten, som en insiktsfull del av en nyanserad helhet.

Så är det ett problem för Norrland att politiker med förankring här tappar i inflytande som nu sker? Ja, men inte för att Norrland får färre interna lobbyister i maktens korridorer, utan för att erfarenheter och insikter – om norra Sveriges betydelse för hela samhällsekonomin, om landsbygden, om entreprenörskap, miljö och industri i olika situationer, om folkrörelseliv, lokalt ansvarstagande och uthålligt civilsamhälle, om regionalt samarbete över nationsgränser – riskerar att gå förlorade; erfarenheter som är till nytta för hela landet när de i en mångfald av perspektiv präglar debatt och beslut.

Norrlands marginalisering skulle vara hela landets förlust.

Samma gamla avstånd på landet – men nya perspektiv

Av Ola Nordebo, 27 maj 2011 kl 21:55, 1 kommentar

En av landsbygdens ödesfrågor är framtidens service. Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade en konferens i Lycksele och Vindeln i veckan i arrangemang av Region Västerbotten, där jag var med som moderator en av dagarna. Om den, landsbygdens utmaningar på serviceområdet och skillnaden mellan planering i städer och i mindre kommuner handlar den här krönikan.

———————————————————

Samma gamla avstånd – men nya perspektiv

”Jag fann att Sverige var mycket större än jag hade tänkt mig men att mänskorna var både färre och fattigare. En gång, tänkte jag, ville jag lära känna hela det stora, stämningsskiftande landet. Som jag nu for hade jag ingen överblick. Jag färdades så nära marken att jag upplevde det bara i små, från varann avskärmade händelserutor. Men jag tänkte att jag en gång skulle få råd att resa. Då skulle jag också se landet i stort. Då skulle jag lägga tillsammans rutorna och få en hel bild av dem.”
(Ur Gårdfarihandlaren, av Ivar Lo-Johansson)

Service är alltid en blandning av fakta och känsla, av objektiva mått och subjektiv upplevelse. Tur är väl det, i landet Sverige. Aldrig blir det så tydligt som när avstånd, i kilometer eller minuter, till offentlig och kommersiell service jämförs mellan olika delar av landet. Några hundra meter i Stockholm kan mentalt motsvara några kilometer i Skåne och flera mil i Västerbotten.

Nere i huvudstadens tunnelbanestationer rusar folk som galningar för att inte missa tåget på perrongen, trots att det kommer ett nytt om fem minuter. Har man flyttat dit från landet och bott där några år, slutar man så småningom att skaka på huvudet åt noshörningarna med de vilda blickarna, och börjar rusa själv.

I Norrlands inland går kanske bussen bara en gång och man ständigt anekdoter – från förr och från nyss – om hur folk satt sig i bilen och gjort, ur ett Stockholmsperspektiv makabra, dagsutflykter över många mil för ett till synes litet ärende.

De som för första gången flyttar ut på landet och gapar över anekdoterna behöver inte många månader förrän de själva sitter där och rullar tålmodigt längs vägarna genom skog och landskap. (“Ska vi dra till Ö-vik och köpa glass?”)

Man vänjer sig, och anpassar sig, lättare än man skulle tro och vilja, till normer som gäller tid och upplevelse av service på orter där man bor.

Det är lätt som lantis att göra sig lustig över storstadsbornas upphetsning inför vad som ur ett landsbygdsperspektiv framstår som obetydliga avstånd och överkomlig tidsåtgång. Men att krav, vanor och förväntningar skiljer sig åt mellan en storstads centrala delar och en glesbefolkad landsbygd är självklart, och något de allra flesta tar med i beräkningen när de väljer boendeort och livsmiljö.

Flyttar man ut på landet är man mer måttfull i sina krav, och ser den mer begränsade servicen som ett pris värt att betala för landsbygdens många andra livskvaliteter. Avstånd är inte en lika viktigt fråga, och mängden människor som berörs inte så stor ur exempelvis ett transport- och miljöperspektiv.

Att städer i tillväxt däremot bör förtätas hellre än att smetas ut, och erbjuda mer service och fler boendeformer och boendemöjligheter centralt hellre än att tvinga ut människor i otillgängliga lägen och därmed tvinga fram ännu fler och längre lokaltransporter och större avstånd, säger sig själv både ur ekologiska och sociala perspektiv.

Där får inte stadsplanerarna upprepa misstag från förr. Förtätning av städer, av service och boende är bra både ur miljö- och rättviseperspektiv, om – och det är ett viktigt om att alltid framhålla – planeringen sker med social medvetenhet om vikten av blandat boende. En annan strategi än en socialt och ekologiskt medveten förtätning i en tillväxtstad vore ett historiskt misstag.

Skillnaderna i serviceperspektiv måste alltså finnas även inom ett län som Västerbotten, mellan kuststäderna och inlandskommunerna. När exempelvis det knappa utbudet av kommersiell service på Tomtebo i Umeå på goda grunder väcker planeringsfrågor utgår den kritiken från andra referensramar än både när utbudet på Södermalm diskuteras i Stockholm och när Sorsele kommun arbetar med sin egen modell för hållbar service och transporter på landsbygden. Tavelsjö oroas över andra saker än Tärnaby. Vindeln diskuterar service med andra utgångspunkter än Dorotea.

Alla perspektiv är lika berättigade. Men alla är inte lika dramatiska, lika kopplade till lokalsamhälles överlevnad.

Serviceutmaningarna för landsbygdskommuner, i synnerhet dem som inte ligger i direkt anslutning till en någorlunda stor stad, är större och mer ödesmättade än dem för och i en växande stad.

För när den grundläggande servicen, kommersiell och offentlig – allt från lanthandlar och mackar till byskolor och servicekontor, allt från post och IT-möjligheter till affärsmöteslokaler och kulturverksamhet – blir för dålig, har ingen bygd någon chans längre. På landsbygden finns därför ingen tid att förlora i arbetet med moderna lösningar för 2000-talets servicebehov. Det handlar både om att rädda det som finns och om att utveckla nytt.

Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade också en konferens i Lycksele och Vindeln onsdag-torsdag denna vecka i arrangemang av Region Västerbotten, där representanter för kommuner och projekt från runt om i landet var inbjudna för att berätta och utbyta erfarenheter. Jag hade förmånen att få moderera torsdagens program, när representanter – politiker, tjänstemän och företagare – från näringsdepartementet, Tillväxtverket, Region Västra Götaland, Dalsland, Örebro och Skåne och Västerbotten gav exempel på hur arbetet med nya, lokala serviceupplägg bedrivs. Det tilltalande i presentationerna var det genomgående framåtblickande, realistiska och konstruktiva anslaget; lösningsorienterat och prestigelöst, inte uppgivet eller gnälligt.

Betoningen låg på behovet av tålamod, kontinuitet och innovativt tänkande i det lokala arbetet, och i värdet av att berätta om både framgångar och motgångar för varandra. Flera talare lyfte fram vikten av att alltid ha ett lönsamhetsperspektiv och söka kostnadseffektiviseringar i arbetet för bevarad kommersiell service på orten. Lösningarna måste bära sig på sikt.

Ofta räcker det med praktiskt förnuft och prestigelöst samarbete, stimulerat av ny teknik, mellan lokala aktörer, för att komma framåt – en punkt där det ofta brister med revirpink och konservatism. Och initiativen måste vara just lokala. Staten har ett ansvar att stötta med resurser, och kompetens – och ge tusan i idiotiska neddragningar – men kan inte trolla.

Tvärtemot gängse mytbildning, är landsbygdens krav på service vanligtvis återhållsamma. Men det finns – i ett läge när både teknik- och samhällsutveckling ger mindre kommuner bättre förutsättningar än på länge – inga skäl att acceptera ytterligare indragningar och inte någon anledning att deppa ihop eller be om ursäkt.

Landsbygdskommuner måste av självbevarelsedrift hitta egna, pragmatiska servicelösningar som på ett hållbart sätt överbryggar avstånd storstäderna skulle få panik inför. Men tar det arbetet fart ytterligare, får lokala aktörer, politiker, företagare och föreningar, utrymme att hitta de lösningarna, kan landsbygden inte bara rädda sin framtid, utan visa vägen även för storstädernas planeringsutmaningar – och bli vinnare på kuppen.

Att stirra rakt in i solen

Av Ola Nordebo, 18 maj 2011 kl 21:17, Bli först att kommentera

En lätt tudelad krönika om globala utopier, tolerans, demokrati och lokala skyttegravar, med bland annat ett citat ur andra delen av Joschka Fischers memoarer "I am not convinced": Der Irak-Krieg und die rot-grünen Jahre" som jag för övrigt rekommenderar, liksom första delen som kom för några år sedan, för den som kan läsa tyska.

I papperstidningen står krönikan med en teckning av Niklas Eriksson på Nordmalingtema.

——————————————————

Farliga utopier och lokala skyttegravar

Stirrar man rakt in i solen har man svårt att urskilja något efteråt, när man sänker blicken igen. De som anser sig ha sett ljuset – i form av någon ideologisk utopi som ger alla svar, någon fiendebild som får ursäkta alla ogärningar mot “de andra”, något i detalj uträknat översystem som gör individernas mångfald onödig eller någon berusande revolutionslära som ska rensa världen, göra den klar och genomskinlig som kranvatten – blir de intolerantaste och obarmhärtigaste.

De som stirrar in i solen, läser av sina ögonlock och sedan börjar dela in människor i bättre och sämre, vänner och fiender, önskade och oönskade, blir de skonings- och urskillningslösa.

Joschka Fischer – tidigare tysk utrikesminister och ledare för de gröna, med ett ungdomsförflutet som vänsterrevolutionär – gör en intressant iakttagelse i sina läsvärda memoarer. När han i Washington, under upptakten till Irakkriget, träffade de neokonservativa hökarna kring George W Bush kände han igen deras trosvissa utopism, deras inställning till våld, deras sätt att dela in världen i goda och onda och deras tro på ideologins makt över verkligheten, från sin egen ungdoms vänsterrevolutionära miljöer.

”Sedan mitt uppbrott”, skriver Fischer, “från vänsterradikalismen i slutet av sjuttiotalet hade jag utvecklat en sensibilitet för och en avsmak mot varje form av politisk och intellektuell radikalism. Denna erfarenhet var också den personliga orsaken till min djupa politiska aversion gentemot de amerikanska neokonservativa och den utrikespolitik under regeringen Bush som de påverkat. Jag visste av egen erfarenhet var en sådan radikalism och den därmed förknippade ideologitrosvissheten skulle sluta, nämligen i en katastrof, och till det ville jag inte bidra en gång till i mitt politiska liv.”

Fischer beskriver det väl. Så möts utopistiska ytterlighetsläror förr eller senare där den ideologiska cirkeln sluts, på motsatt sida demokrati, tolerans, nyanser och medmänsklighet.

Det var liberalismens och socialdemokratismens ära under 1900-talet att de inte lät sig berusas av oförsonliga, grymma utopier, utan vågade sysselsätta sig med den krångliga verklighetens med bevarad humanism. Inget tyder på annat än att den uppgiften blir lika angelägen under 2000-talet; förhoppningsvis känner sig fler kallade.

Men det finns också, i skuggan av de stora globala konflikterna, en motsvarande problematik i den lokalpolitiska vardagen; mindre dramatisk, mer harmlös, men ändå oroande. Svårigheter att locka medborgare till debatt och medverkan i lokaldemokratin har många orsaker. Men en av dem är säkerligen debattens ofta tröttsamt låga nivå, de ständiga fördömandena av motståndare som illvilliga, försöken att ta heder och ära av andra (och politikerförakt i media) trots att skillnaderna i sak ofta är svåra att upptäcka.

Smutsen blir nog också mer påtaglig på mindre orter än på en nationell nivå eller i en storstad. Låga kampanjer, dålig stil och förbittrad stämning sägs ha präglat omvalskampanjerna i Västra Götaland och Örebro, samtidigt som skillnaderna i sak var begränsade. Förvånad över det låga valdeltagandet behöver man inte vara.

I Nordmaling fortsätter problemen, i går med ännu ett avhopp från en socialdemokratisk fullmäktigeledamot som fått nog. I Vilhelmina har under flera år den politiska stämningen varit infekterad och lett till pinsamma scener. Det har haft föga med frisk sakdebatt att göra, utan bottnar bland annat i partiernas tendenser att vilja diskvalificera varandra som folkefiender, istället för att föra en intellektuellt hederlig lokaldebatt. Det får eftertänksamma människor att börja distansera sig, hoppa av eller redan från början hålla sig långt borta från politiken – så småningom kommer det bara att vara de som trivs i gyttjan som lockas dit.

För mindre kommuner där lokaldemokratin vilar på bräcklig personell bas, får det förr eller senare förödande konsekvenser; idéer kommer inte fram, potentiella initiativtagare som inte vill kasta skit söker sig någon annanstans, kompetens tas inte till vara och upptäcks inte, missförhållanden och surdegar får gro alltför länge och år går förlorade. För den som tror att lokala politiska beslut faktiskt har, och tycker att de bör ha, betydelse för orternas utveckling i ett län som Västerbotten är det en utveckling att oroas över.

Och om någon har lust att kasta första stenen, är det nog hur som helst fel instinkt. Ansvaret vilar på alla.

apropå att stirra in i solen. Den åldrande Herbert Tingsten, med egen erfarenhet av teser och oförsonlighet, formulerade varningen bäst:

”Att i detta läge unga och ivriga människor måste längta efter att slå spelet i stycken, måste falla för tillspetsade och lättbegripliga frälsningsteser är inte svårt att förstå. Jag kommer väl ihåg hur jag njöt av två små ideologiska mästerverk: Rydbergs Grottesången och Marx kommunistiska manifest; efter läsningen av den sistnämnda lilla broschyren syntes ytterligare studier egentligen onödiga. Denna tendens att finna formuleringar på några rader eller sidor, som kan användas som lösenord i alla väder, är den enda räddningen för den ärligt förbittrade okunnigheten, och den leder lätt till att den följande läsningen blott blir ett medel att finna bekräftelser. Det är festligt att vara besatt av en tanke eller en trossats, men orden tolerans och demokrati vädjar till motstånd mot denna lyckliga galenskap.”
(Ur “När skymningen faller på”, 1970)

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

Av Ola Nordebo, 20 april 2011 kl 21:31, 2 kommentarer

Påsken, vårsolen och dubbla känslor hos många människor är ämnet för den här torsdagskrönikan, som vanligt med briljant teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

————————————-

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

”Här är jag människa, här får jag vara det.”

Goethes Faust, utanför stadsporten, betraktar vårens ankomst – ”dalen grönskar av nyfött hopp. Den gamle vintern, vars makt han krossat, drog sig i skrovliga bergen opp” – och bybornas påskfirande. Det är en vacker skildring av ett ögonblicks harmoni; gripande eftersom stämningen är flyktig och inte alla given. Inför påsk kan det vara värt en tanke; att våren kan vara både befrielse och kval. Är det tabu att må taskigt, när påskäggen glänser i vårsolen? Och när hotar stressen att ordna harmoni att gå över styr?

Vårsolen ger energi. Det märks på människorna, ung som gammal, infödd som inflyttad, glad som sur, här uppe i norr där vintern är grymmast av årstiderna.

Det känns så i byarna, det känns så på stan, att människorna förändras lite, i stämning och steg, i ord och blick, när gruset ersätter snön, när skoveln byts mot krattan, när rädslan för brutna lårbenshalsar konkurreras ut av suckar över polleneländet i småpratet utanför livsmedelsaffären.

Det känns så när overall-och-var- i-…-är-den-andra-vanten-stressen på dagis övergår i måste-hitta-gummistövlarna-och-regnbyxorna-oj-plask-stänk-struntsamma-för-sent-tålamod.

Det känns så när kvällspromenaden sker i uttrycksfull solnedgång istället för uttryckslöst mörker, när det knastrar vackert under cykeldäcken som morsekod om bättre tider, när korkade dubbdäcksregler avslöjar precis vilket avlångt land vi lever i.
Det känns så när rapporter om björnspår i gläntan inte längre möts med skepsis utan ändrade planer, när semesterresor till varmare land inte längre sker i bort till varje pris-flykt utan under ordnade former, när rökarna dröjer en stund extra framför universitetssjukhuset för första gången sedan svinnovembers ankomst med mörker och svårmod, när killen eller tjejen nere på bollplan kan drömma sig bortom förortens tak, med vindens sus som publikjubel i öronen.

Det känns så när färgerna, slitna och ovana, återvänder till de bleka, tappra färgernas Västerbotten, när isen bryter upp och kanotisterna tar över där skotrarna regerade, när det inte längre känns som en livslögn att äta glass på Rådhustorget.

Det känns så när statusraderna på Facebook och Twitter lämnar skrivbordsdunklet, blir mobila, spralliga och börjar susa från utomhus, när läsarkommentarerna på landets webbsidor hittar metaforer för en ny årstid.

Men att ljuset och värmen förstärker effekter, är på gott och ont. Med vårsolen tar bortförklaringarna slut. Är det sorgset, kaotiskt eller ensamt inombords, kan även det negativa och svåra förstärkas av årstiden. Och precis som julhelgen, kan även påskhelgen – laddad med förväntningar och normer om hur det ska vara, hur det ska ordnas, hur det ska s ut och kännas – vara en långt större börda än arbetslivets normer och krav.

Att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm, sjunger Robert Broberg. Är något fel innan hjälper ingen vårsol och ingen storhelg i världen.

”Det är något som inte är som det ska härinne. / Det är något skräckslaget som inte kan ta sig ut härifrån. / Det är någonting som har givit vika under mina fötter. / Det är någonting som har rämnat över mitt huvud. / Det är någonting som sitter vid min huvudgärd och hyperventilerar.”
Kristina Lugn, ur Hundstunden

Ensamheten – i skolan, på jobbet, i grannskapet eller på nätet, den nya digitala ensamhet som Anders Mildner skrev fint om i gårdagens Svenska Dagblad – kan bli starkare när det inte finns yttre kyla och mörker att kura i. För många fler än vi talar om är våren som för Knyttet: Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

Och helger som kombinerar religiös klangbotten – påsken med sitt intressanta skifte från långfredag till påsksöndag – och allt mer sekulära vanor, har olika betydelse för olika människor, eller föga betydelse alls. Det som passar en, behöver inte vara rätt för andra; det är mångfaldens frihet.

Påsken i vårsolens glans är en komplex, svår och vacker storhelg. Den ställer oss på prov, ibland med motstridiga känslor. Min tanke går till dem som undrar hur det kan kännas sorgesamt fast allting är så bra.