För bara en vecka sedan skrev jag om Kristallnatten och om hur vi inte får glömma det som hände för 77 år sedan. Minnesstunden den kvällen hos Judiska föreningen väckte så många tankar både om Förintelsen och den förföljelse som judar än idag upplever, men också tankar på hur människor upplever världen idag med så många på flykt från sitt hemland. Hur bemöter vi våra medmänniskor som inte kan leva kvar i det land de är födda i?

Det finns händelser där oavsett hur lång tid som har gått så kan jag säga exakt var jag var eller vad jag gjorde just då. Händelser som jag minns väl är morden i Åmsele, mordet på Olof Palme och 11 september 2001. Känslan dessa händelser har gemensamt är den av overklighet och att nu blir allt annorlunda. När jag såg nyheterna sent på fredagen (inte på någon av de svenska kanalerna för de var ganska sent ute med information) var det just känslan från 11 september som kom tillbaka. Attacken på oskyldiga människor i Paris, människor som gått på konsert för att ha en trevlig fredag kväll. Det var inte bara en plötslig händelse utan grymt utstuderat med attacker på flera platser och hur kan vi försvara oss mot människor som är beredda att ta sina egna liv för att kunna dra med sig så många människor som möjligt in i döden samtidigt?

Ja jag var en av dem på Facebook som färgade min profilbild i Tricoloren. Mina tankar och mitt hjärta var i Paris, även om det är en stad som jag aldrig besökt. Tankarna var hos vänner som jag visste var på plats för en romantisk helg och tankarna var hos dem som i ett ögonblick drabbats av förlamande sorg. Jag tog ställning för detta och mot terrorism och jag delade med mig av bilden #prayforparis För det var vad jag gjorde när jag la mig på fredagen, jag bad för alla dem som var i Paris när det hände och för en bättre värld.

Mitt ställningstagande är inte att människor i Paris är mer värda än de som bor någon annanstans. Det är kritiska kommentarer överallt och en del människor på Facebook upplever att de behöver förklara varför de inte lagt ut de franska färgerna, medan andra kritiserar för att så många just gjort det. Det måste vara upp till var och en om de vill be för de som är i Paris utan att få kommentaren att de måste be för hela världen. Eller att lägga ut franska färger utan att få höra att det finns länder där det är värre. Det ena måste inte utesluta det andra.

När flygplan flög in medvetet i World Trade Center 11 september 2001 i direktsändning var det många psykologer som talade i TV hur vi skulle tala med våra barn om det som skedde och hur barn reagerar på sådana händelser. Vi gjorde det med våra barn då, men  jag har ännu inte sett någon uttala sig om att det är viktigt att tala med barnen om det som sker. Är det numera självklart eller tror vi att terrorism påverkar annorlunda idag?