Igår kväll var jag inbjuden av Finska klubben i Umeå att delta i ett panelsamtal/debatt om nationella minoriteter och om sverigefinnar i Umeå i synnerhet. I inbjudan kunde man läsa att tre år har gått sedan Umeå kommun och Västerbottens läns landsting blev förvaltningsområde för finska och man ställde sig frågan om det finns en medvetenhet om de nationella minoriteters rättigheter hos politiska partier?
Det blev en mycket intressant kväll under tre samtal och erfarenhetsutbyten. Den fåga som lades störst vikt på var behovet av äldreomsorg för finskatalande. Det är känt att för de äldre som drabbats av demens finns det en stor risk att det förvärvade språket (i detta fall svenskan) försvinner och man går tillbaka till modersmålet. Är det då så att personalen inte talar eller förstår finska är det stor risk att man blir alltmer isolerad och känner sig ensam. Att inte kunna göra sig förstådd eller förstå sin omgivning är fruktansvärt och risken för depression ökar.
Från socialnämnden har vi sagt att det äldreboende som står inflyttningsklart på Ersboda nästa år kommer att ha en avdelning för finsktalande och att det är klart att personal som är tvåspråkiga ska anställas. Vi var flera från personalutskottet närvarande och jag vill med bestämdhet betona att i alla platsannonser som Umeå kommun står för bör det finnas med text om att det är meriterande att kunna tala ett eller några av de nationella minoritetsspråken. I detta fallet finska.
Vi har numera en fungerande färjetrafik mellan Umeå och Vasa (kan i och för sig bli bättre), men det är fortfarande så att det är fler passagerare från Vasa till Umeå än tvärtom. Min uppfattning är att vi har så mycket mer att lära oss av Finland som en del av vår historia, men som vi läser och kan alldeles för lite om. Vi kan se med avundsjuka på deras skolresultat och undra varför kan inte vi bättre, men Finland är mer än bara skola. Det är det många fler som borde bli påmind om!
Mer information om nationella minoriters rättigheter kan du hämta:
Senaste kommentarerna