Umeås Badsanning: Fritidskontor-Nej till Nannaläge med ”du ska veta att alla är emot, jag säger det privat”. Två år senare sägs det igen (privat), rädsla och tystnad stoppar öppet Nej!

Umeås Badsanning: Fritidskontor-Nej till Nannaläge med ”du ska veta att alla är emot, jag säger det  privat”. Två år senare sägs det igen (privat), rädsla och tystnad stoppar öppet Nej!

Så är det alltmer i det Umeå som gick ut med ”Open Source” och medskapande i 2014-ansökan, bl a Badpalats på kv Nanna i kommersiellt stadsutvecklingsprojekt som blev ett badpladask. Fritidskontoret är inte ensamt om detta tysta nej. Jag möter många på olika nivåer som säger samma, nej till Nannabad, men vi måste lyda beslut, läs order. Ute i Umeås näringsliv är budskapet det samma, Nej till Nannabad, men tystnad, man vill inte störa och menar att prestigen i högsta kommunledningen är för stark för att påverka.

Det är en prestige jag mött i över 40 år i Umeå kommun, från att vara ”Whistleblower” som förskollärare i barnomsorgen i kommunen från 1973 (visselblåsare på svenska som inte fanns inte på 1970-talet) till att nu som flitig debattör viftas bort med egenintresse för att sälja mina simidéer. Värst är låsningen hos Socialdemokaterna och dess motstånd mot mig lärde framidna moderatpolitikern Kjell Sandström mig mycket om.

1976 sökte jag en föreståndartjänst på en förskola, jobbade då på Berghems dagis. Personalsida och fack rangordnade mig först av två sökande. Men barnomsorgsavdelningen, närmaste arbetsgivare, sa nej till mig. Sandström, som var ung M-politiker i Sociala centralnämnden och jag lärt känna som en lyssnande person, förklarade att jag skulle inte ha en chans. Tjänstemännen var så lierade med S-politiska ledningen och här ordföranden i Personal- och organisationsutskottet. Everth Gustavsson (sedermera drivande Folkets Hus-politiker), att jag skulle förlora.

Jag tog till mig Kjell Sandströms analys och bedömning och drog tillbaka ansökan och var Berghems barnstuga/förskola trogen till början av 80-talet innan jag fick arbeta på Förskollärarutbildningen som metodiklärare. Vid fråga sedan på personalsidan i socialförvaltningen sa en ansvarig på mitt påstående om yrkesförbud, snarare ”befordringsstiltje”.

Som visselblåsare hann jag med att 1977 avslöja överytor på dagis för att få extra statsbidrag, rätta till för få förskoleplatser på Östra Ersboda i början på 80-talet samt som skyddsombud få ändring av felvända daghem. Detta sparade stora pengar till kommunen och skattebetalarna och gör så fortfarande. Men inga plus i kanten, snarare minus för varje bättring. Prestige kopplat till Jantelagen är min förklaring.

Så har det fortsatt och nu än värre, med det totala tystandet av opposition mot politikens Nannabad, självpåtaget men ofta pga av hot om ingen 50:a om inte Nannaläge ända sedan det famösa beslutet togs i januari 2007, för snart sex år sedan. Då har det blivit än svårare nu efter min debatt, mitt flitiga bloggande mot Nannabad samt allmänhetens växande stöd, än omöjligare för särskilt de tre gruppledare som är kvar sedan 2007, tillika kommunalråden, Lennart Holmlund (S), Anders Ågren (M) och Tamara Spiric i en slags ohelig trojka.