Etikett: Umeå

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli diktatorer. Om det handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————–

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå år 1927

”Vad skulle du göra om du fick bli diktator för en dag?” Jag avskyr den frågeleken. Kan inte förmå mig att spela med ens på skoj. Vägrar. Jag gillar inte ens Churchills klassiker om att demokratin är den sämsta styresform som finns, om man bortser från alla andra. Inte ens randen av en lillfingernagel ska ges till dem som vill så tvivel om demokratins värde.

***

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli, just det, diktatorer.

Det var alltså en i mina ögon principiellt olycklig frågeställning redan då, kanske ännu mer då än i dag. Och inte blev det bättre av VK:s idiotiska tilltag att, som lustighet, till ett av uppslagen sätta rubriken: ”Mussolini-röster från Stöcksjö, Böle, Tavelsjö och Teg”.

Det måste höra till de mest omdömeslösa rubriker VK någonsin producerat, och det hade inget med de utfrågade att göra, som kan fritas från allt ansvar för VK:s plumphet den gången.

Men med det sagt: artikelserien i sig bjöd och bjuder mycket läsvärt om vad den tidens människor i och omkring Umeå såg som lokalsamhällenas viktigaste utmaningar.

Vad engagerade människor i Umeå socken i december 1927? Vad ville de se uträttat, förändrat, förbättrat, bevarat? Serien ger en inblick, givetvis inskränkt till en utvald skara som inte återspeglar mer än några av dåtidens ekonomiska och sociala perspektiv. Men svaren var konkreta, ärliga – inte av ”Sven Melander intervjuar barn tills de säger fred på jorden-karaktär.

Vi åker 86 år tillbaka i tiden och lämnar ordet till ett gäng idésprutor. Övertygar de oss?

***

Där finns kronolänsman Joh. Broman, Teg, som vill motverka att ”jordbruksungdomen mer och mer överger sina fäders yrke och lämnar landsbygden och modernäringen för att söka sin utkomst i städer och industrier, ehuru många med god vilja och flit skulle ha sin fulla bärgning i hemorten”.

Där finns komminister Y.G.S Levander, Tavelsjö som vill se en bättre väg till Tavelsjö som ”ej liknade en slingrande tarm av allra tunnaste beskaffenhet” och som kan möjliggöra trafik med en modern Scania-Vabis-buss.

Där finns fru Gunhild Örnefeldt, Backen, som vill att det till hjälp för fattiga och sjuka anställs en diakon samt en eller två församlingssystrar.

Där finns handlanden Jonsson, Stöcksjö, som vill se att alla ”för en ringa kostnad kunde skaffa sig både elektrisk kraft och elektriskt lyse”.

Där finns folkskolläraren E.Björk, Böle, som vill främja ”produktionen av vår härligaste fisk, laxen”, bland annat genom ”praktiska laxtrappor”. Han vill uppmuntra ”odling av pälsbärande djur”, utrota tjuvskytte, stödja hemslöjd, höja lärarlöner och främja sång och musik i hemmen. Ty: ”Bättra spela bort otrevligheter på lediga stunder än att spela bort lediga stunder genom att prata otrevligheter.”

Där finns fanjunkare Hagenberg, Teg, som vill att Umeå ska ”inkorporera Teg och där ordna en lugn, vilsam förstad med gator, vatten och avlopp”.

Där finns riksdagsman O.E Sandberg, Böle, som vill reglera förhållandet mellan bilar och hästskjutsar, och att något görs åt dansbanorna som förstör samhällstrevnaden. ”Jag tycker att socknens ungdom skulle hålla sig för god för detta slags nöje och istället utnyttja möjligheterna till ädlare nöjen och förströelser”. Han varnar starkt för städernas negativa inflytande på landsbygdens unga.

Där finns W. Bäckström, Teg, som lovar att om han blev diktator skulle ”en ny bro mellan Teg och Umeå” bli verklighet.

Där finns Viktor Johansson, Backen, som vill ordna bättre elektrifiering, men också ”förbjuda all försäljning av pilsnerdricka till de som äro arbetslösa eller åtnjuta periodiskt fattigunderstöd såväl som till omyndiga ungdomar.” För ”ragglande, svärjande och cigarettrökande pojkar i 16-17-årsåldern”, hade han inget till övers.

Där finns skiftesgodeman J. Ax Sandgren, Grisbacka, som vill att stadsborna ska få betala mer för vägunderhållen på landet, då det är ”stadsbon och affärsmannen, som drar största nyttan av motortrafiken”.

Där finns Magnus Holmberg, Mickelsträsk, som vill se en väsentligt enklare taxeringsförordning.

Där finns A. Stoltz som vill få klart vägen mellan Kroksjö och Gravmark.

Och där finns folkskollärarinnan Ragnhild Andersson, Överboda, som efterlyser billigare läkarvård, kostnadsfri, obligatorisk läkartillsyn i alla skolor, ett bibliotek i varje skola med böcker som ”tilltala barnens fantasi, roa dem, ge dem levnadslust och samtidigt blick för praktiska ting och livet sådant det är”. Hon vill även förflytta alla ”slags kvacksalvare som slå mynt av folks okunnighet och övertro”, till en tvångsanstalt eller ”annat lämpligt ställe”.

***

Tack, vi lämnar grytan kokande där, i vad som fortfarande var en nybyggarepok, och inser att mycket – och väldigt lite – har hänt sedan dess.

Man ska vara ödmjuk inför varje epoks egna horisonter och förutsättningar, och inte översätta allt utifrån nutidens kunskap och normer. Ve och fasa inför tanken på vad de kommer att skriva om vår tid, om oss, år 2099. Det kanske kommer att sitta någon osnuten snorunge till politisk redaktör då och skriva grötmyndigt om året 2013, utan att vi finns kvar och kan försvara oss, ge vår bild. Blotta tanken suger.

Men likafullt har vi större förståelse och sympati för en del av de idéer som vädrades i VK december 1927 än för andra, som nog var nattståndna redan då. Där lyser både framtidstro, socialt engagemang och hårdhänt klassamhälle igenom.

Flera av de tillfrågade kan vi glädja med hälsningen att det blev som de önskade, ungefär i alla fall.

***

Varje bygd är i varje ögonblick de människor som bor och verkar där, just då. De kommer och går, idéerna kommer och går. Ingenting blir någonsin färdigt. Ingen får någonsin sista ordet. Det är ett slags frihet.

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Louise Munthe, dotter till dåvarande landshövdingen i Västerbotten Gustaf Munthe, skrev under första halvan av år 1860, då hon var 15-16 år gammal, en dagbok om sitt liv Umeå. Den gav ut av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 under titeln: "En landshövdingdotter i Umeå. Louise Munthes dagbok från 1860" (Etnologiska institutionen, Umeå universitet).

Om Louise Munthes dagboksanteckningar handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

När Louise Munthe – femton år, på det sextonde, och sjuk i tbc – inledde sin nya dagbok i Umeå 1 januari 1860, var hon inte optimistisk:

”Jag fruktar att denna dagbok kommer att icke bli särdeles intressant, ty i Umeå passerar högst sällan något utomordentligt. Jag har sedan min återkomst från Stockholm gjort flera fåfänga försök att uppteckna vad som passerat, och alltid slutat upp av brist på ämnen”.

Louise, dotter till landshövdingen, längtade tillbaka till Stockholm, vissa dagar förmodligen så att det värkte lika mycket i bröstet av hemlängtan som av sjukdom.

Redan i första inlägget frågar hon sig om hon någon gång ska få återvända till huvudstaden. "Man önskar ibland att man kunde veta sina kommande öden, men det vore kanske icke så bra det heller.”

12 januari, dagen innan en planerad bal, utbrister hon:

”Få se om jag i morgon kan få något roligt att skriva om. Men jag fruktar att det blir väl bara, att jag får vara förargad över något, ty det är det vanliga. Ack om det vore i Stockholm som vi hade denna balen, vad det då skulle ha varit roligt. Ja, jag vågar icke tänka på hur förtjusande det skulle vara.”

Den 16:e januari suckar hon igen: ”Det enda som passerar om dagarna är att man stiger upp om mornarna och går och lägger sig om aftnarna”.

***

Hennes pappa hade blivit utsedd till landshövding 1856 – Louise fick komma efter senare – och förblev det till 1864 innan han fick samma position i Växjö och flyttlasset gick igen.

Det Umeå Louise såg omkring sig var ett annat Umeå än dagens. 1860 var Umeå en obetydlig norrländsk småstad med färre än 2000 invånare. Brandkatastrofen som skulle förändra allt var nästan 30 år bort. Stilla flöt umeälven – den inre och den yttre  under de decennierna.

Men kanske återfinns en del av stämningarna, drömmarna och de inre slitningarna hos dåtidens frivilliga och ofrivilliga umebor även hos många av dagens 117 000 invånare. Man är inte härifrån och längtar någon annanstans, eller man har vuxit upp här och längtar bort – och ändå trivs man förträffligt många dagar. Längtan och trivsel huller om buller. Och Stockholm, alltid ett samtalsämne.

Louise kämpade med Umeå, och med den nya miljön. Den manliga delen av Umeås finare kretsar verkar inte heller ha ansträngt sig över hövan att göra intryck:

”Jag har i dag med den allra största förtret tänkt på herrarna här i Umeå, hur de springa sin väg så snart danserna ta slut, precis som de vore jagade med piska, och då dricka och röka de, och komma sedan åter in och dansa, och lukta cigarr så, att man riktigt kan få kväljningar. Ja de är verkligen av det sämre slaget det hoppas jag ingen vill bestrida”.

Men för sin lärare, magister Waldenström, har hon varmare känslor, han lyser upp vardagen och ger henne nog en känsla av att ha rätt till andra kunskaper än dem som förväntas av henne. ”Ack det är det allra roligaste jag har när han är här.”

Louise låter ana en begynnande kamp för rätten till bildning och självständiga åsikter för unga kvinnor i ett stockkonservativt Sverige. Läsningen blir ett fönster ut mot världen, en väg till egna uppfattningar, ett friare rum i den dagliga rutinen. ”Att äta, läsa och sova, det är den största njutning man har i livet; åtminstone vet jag ingen större”.

Böckerna är viktiga. I en tidig dagboksanteckning nämner hon att hon läst i ”Hemmet och hjertat” av Grace Aguilar, och försvarar  läsningen mot vad man förstår är omgivningens skepsis.

”Det går mycket bra att sy om jag blott får stärka mig med litet lektyr emellanåt; man vill annars påstå att det icke skall vara nyttigt, att för mycket överlämna sig däråt. Jag tror att det kan vara så, därför att man åsidosätter andra göromål och sysselsättningar, men att det på annat sätt kan vara skadligt har jag svårt att fatta.”

***

Men det är en tonårings dagbok i hög grad, det stormar i hjärtat. Louise mår dåligt ibland, går hårt åt sig: ”Jag har just idag tänkt efter vad jag är rik på – fel och svagheter. Jag är kall, stel, stolt, högfärdig, inskränkt, fåfäng, pretentiös, otillgänglig, lat, näsvis och häftig”. Hon känner ej kraft ”att övervinna alla dessa svagheter”.

Och att vara ny i stan hjälpte inte situationen. Hon blir ”riktigt ledsen” när hon får höra, kanske i skolan, att en del anser hon ser ”stolt ut”, alltså att hon beter sig förnämt och högfärdigt, för att hon inte besvarat en hälsning från några herrar som hon försäkrar att hon inte såg. ”Stackars jag, jag som alltid ansett högmod som en av människans största svagheter.” Hon gör sig själv förebråelser för att vara ”sämre än andra människor”.

***

En dramatisk händelse inträffar 19 april. På en fest kommer en kvinna så nära ljusen med sin klänning att den fattar eld, och elden sprider sig över till Louise klänning, och till ytterligare en klänning:

”Ögonblickligen och nästan medvetslöst sprang jag tvärt över ljusen igenom en brinnande skärm ut i salen med mina kläder uti eldflammor, men den stora mängd av herrar som där stod rusade emot mig så att lågorna släcktes.”

Räddningen kom i tid, hon skadas inte, och kan knappt tro den "oskattbara lyckan" att allt gick bra. Även för de två andra kvinnor som fick brinnande klänningar gick det väl.

***

Redan under det halvår man kan följa hennes tankar, märks ändå att hon börjar försona sig med Norrland. Hon beskriver vackra månskenspromenader. Då är det lättare att stå ut med kylan.

I slutet av april undrar hon hur våren har framskridit i Stockholm medan människorna i Umeå får trava i snön. ”Men”, tillägger hon plötsligt, ”nog trivs jag det oaktat ganska väl här i Norrland. Men man har väl icke rättighet och kan väl icke annat när man har så glada och sorgfria dagar som jag. Jag undrar mycket hur länge de ska få vara! Jag fruktar att de snart ska skymmas av moln ty aldrig får väl någon människa på jorden länge leva fullkomligt utan alla sorger. Likväl är jag tacksam för vad som är och njuter därav i rikaste mått.”

Dagboken – vars stavning jag här har moderniserat, och som gavs ut med intressanta kommentarer av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 – slutar vid midsommar 1860. De sista anteckningarna vittnar om hur Louise genom konfirmationsundervisningen gradvis drabbas av något som von Platen betecknar som en ”omvälvande inre upplevelse”, nästan en ”religiös kris”.

Von Platen skriver att ”den fördjupande religiösa känslan har som följd att dagboksskrivandet upphör. Det verkar som om hon nu har velat sysselsätta tankarna med högre ting än de små glädje- och sorgeämnen, som dittills gett stoff åt hennes journal.”

Dagbokens sista rad lyder: ”Jag känner ännu så tydligt Jesus i mitt hjärta.”

***

Louise repade sig från sin sjukdom och levde ända till 1922, då hon dog 78 år gammal, som änka i Växjö. Hennes man, överjägmästaren Carl Gustaf Göthe, hade avlidit redan 1907.

Säkert hade hon kluvna känslor för småstaden långt uppe i norr, som man brukar ha inför sina tonårsminnen. som man brukar ha inför sina tonårsminnen. Men kanske bevarade hon också ett par ljusa minnen av Umeå, där isarna bröt upp om våren. Den är i alla fall vacker, hennes anteckning från 18 maj, om hur de plötsligt ser rök från en ångbåt:

”Vi blev alldeles ursinniga av förtjusning. Vi visste icke att någon Ångbåt skulle komma så snart. Vi sprang ut på balkongen och upp på vinden för att riktigt kunna se, och efter en lång, och eftersom det tycktes mig oändlig tids otålig väntan visade sig ”Daniel”. Jag vet knappast något skådespel som kan jämföras med det, att här efter den långa vinterns slut se den första Ångbåten komma såsom ett vårens budskap. Jag är alldeles vild i afton av idel glädje.”

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Sommaren 1911 var politiskt het i Sverige, och därmed i den alltid politiskt intresserade staden Umeå. Den största lokala händelsen de valrörelsemånaderna var när Karl Staaff kom på besök till Umeå för att hålla tal, och en jättepublik slöt upp för att lyssna.

Om det, och om Karl Staaff och Hjalmar Branting som talare, handlar den här krönikan, ingående i serien 50 skäl att fascineras av Västerbotten, som också kan ses som ett indirekt tips till dagens ledande politiker att våga avstå från de mest ansträngda lustigheterna i talarstolen och istället våga ta åhörare på allvar.

Tidigare krönikor i den här Västerbottensserien återfinns här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————————

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

125 arbetare kom med båt från Holmsund. Från Sandvik anlände ”ett stort antal arbetare.” Med skjuts eller på cykel kom ”flera hundra personer” från byarna.
Det kom folk från Skellefteå, Nordmaling, Vännäs och kustsocknarna norrut. VK uppskattade antalet åhörare på planen framför elementarläroverket i Umeå den kvällen, 15:e augusti 1911, till sammanlagt 2000 personer. Det var sett till dåtidens befolkning – Umeå hade drygt 5000 invånare – en jättepublik. En motsvarighet i dag vore kanske 30 000 på Rådhustorget.

Vad fick så många Västerbottningar att samlas i Umeå för möte på sommaren 1911?
Anledningen var, skrev VK två dagar senare, ”det sällsynta tillfälle som nu gavs, att få höra förra statsministern Karl Staaffs politiska föredrag”.

Det var bara ett par månader kvar till vad som då beskrevs som det viktigaste svenska riksdagsvalet någonsin, höstvalet till andra kammaren, dominerat av de stora striderna kring rösträtten, försvarspolitiken och de sociala reformkraven.

Ett valtal på plats i Umeå av de frisinnade liberalernas ledare Karl Staaff var i det läget en händelse utöver det vanliga.

Staaff hade varit statsminister 1905-1906 och var 1911 oppositionens självskrivne statsministerkandidat. Liberaler och socialdemokrater förberedde sig gemensamt på att få bort den sittande konservativa regeringen under Arvid Lindman. Men även mellan liberaler och socialdemokrater pågick en hård dragkamp, och i Umeå sökte de stöd hos samma väljargrupper – då fortfarande enbart män.

Staaff hälsades i Umeå ”med en kraftig applåd”. Och trots att ”vinden ibland var något besvärande” så bar hans röst ut ”över hela folkmassan”. Det som följde var en lång, svidande kritik av den konservativa regeringen på punkt efter punkt i valfrågorna, med demokratikravet som röd tråd genom föredraget. På några ställen tog Staaff i lite extra:

”Man kommer nämligen här in på något av själva den djupaste skillnaden mellan en frisinnad och en konservativ åskådning. Att det är å ena sidan folkets naturliga rätt att vara herre i sitt eget hus och å den andra något värdefullt för folket som för den enskilda att känna sig fullt myndigt, det ligger i bottnen av varje fritt och till frihet strävande sinnes åskådning. (…) Måhända skall en framtida demokrat en gång, då han läser om allt detta säga: Arvid Lindman och hans parti förtjänade att gå under, ty i den tid då det mer än någonsin var nödvändigt att regera med folket gjorde de allt för att fortfarande regera mot folket.”

Så blev det som bekant inte.

Mötet avslutades med ett anförande av Anna Wicksell, som framförde kraven på rösträtt för kvinnor, och också möttes av stort bifall.

En månad tidigare, 9:e juli, hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting besökt Umeå på sin resa genom Norr- och Västerbotten. Han höll sitt tal inför en ”talrik publik” (VK) på runt 300 åhörare. Branting, medveten om att socialdemokraterna hade vissa problem att få genomslag i länet på grund av de frisinnades styrka, ägnade förutom attacker på Lindmans regering en del av sitt tal åt att varna för liberalerna som opålitliga och splittrade. Det säkraste, manade han, var för reformvänner och arbetare att rösta på socialdemokraterna. Även här rapporterar VK om kraftiga applåder från de närvarande.

***

Staaff och Branting som valtalare i Umeå med bara några veckors mellanrum. 2000 personer på ett valmöte. Oj vad det måste ha snackats politik i den lilla staden de sommarveckorna för dryga hundra år sedan. Funnes det en tidsmaskin och jag fick välja en valrörelse i Umeås historia att resa till, skulle jag välja 1911.

Men hur var Staaff och Branting som talare? Vad bjöds umeborna på? Vad utmärkte de kanske två viktigaste svenska 1900-talspolitikerna, när de klev upp i en talarstol?

***

Staaffs röst finns mig veterligen inte bevarad, han återfinns bara i stumfilmer, medan Brantings röst åtminstone återfinns i en efterhandsinläsning av riksdagstalet om författningsfrågan 1918, ett tal Branting själv var stolt över. Hans röst låter påfallande ospektakulär, men sympatisk och angelägen.

Ett levande vittnesmål av Staaff har lämnats av Vilhelm Moberg, som i sin ungdom hörde honom tala. Det var i Kronoberg, på sommaren 1915. Staaff var redan märkt av sjukdom och hade bara två månader kvar att leva.

”För min del fick jag ett starkt och bestående intryck av Staaff som talare”, skriver Moberg. ”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor … Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. … Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden”.

Moberg minns i sin återblick Staaff som en kraftigt vuxen, bredaxlad man med anlag för fetma, vitt hår och grånade mustascher. ”Hans uppträdande”, återger Moberg och fångar något många vittnat om gällande Staaffs både buffliga och blyga tvärhet, ”gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

Herbert Tingsten kriver i sina memoarer att Branting inte heller uppvisade någon större humor eller några spetsiga vändningar i sina anföranden eller skrifter, men ändå var den mest imponerande talare han hört i riksdagen. Inte genom

”skarpsinne, utsökt ordval, bildrikedom eller elegant och flytande framförande utan därför att utseende, röst, sätt att formulera och betona gav en så stark känsla av personligt engagemang. Mannen syntes fylld av vad han ville säga. Men det fanns inte något av det mystiska eller fanatiska som man förbinder med väckelse eller uppbyggelse; det starka temperamentet syntes styrt av reflexionen och försmält med balans och måttlighet. Han kunde söka efter orden, vilket inger åhöraren förtroende, men fann dem alltid snabbt nog för att inte väcka oro. (…) Orden var inte märkvärdigare än andras, men satsbyggnaden, komplicerad och liksom mödosamt formad, gav dem tyngd och storhet .”

Som manuskript ter sig bådas tal, några lysande passager undantagna, i dag rejält träiga och omständliga. Det gäller även Staaffs och Brantings tal i Umeå som de återgavs i VK.

Vilket tålamod publiken måste ha haft med dessa långsamma, malande utläggningar. Ändå hölls de alltså som sin tids mest övertygande retoriker. Staaff och Branting briljerade inte, och sökte inte vara lättsmälta. Deras genomslag förklaras istället med begreppet ”trovärdighet”.

De tog sina åhörare på största allvar och togs just därför själva på allvar som få andra. Båda var, redan som studenter, kända för att kunna avgöra en hel debatt med en enda sammanfattande slutreplik efter vilken inget mer fanns kvar att säga eller invända.

Zäta Höglund skrev i sin panegyriska biografi om hur Branting påminde om Perikles talarkonst, ”vilken sades påminna om goda snabblöpare: han gav alla talare tio stegs försprång men han sprang ändå förbi dem alla”.

Samma intryck återges i otaliga återblickar.

***

Gerhard Magnusson, mångårig medarbetare till Branting, skrev i en minnesskrift hur Branting mycket sällan använde ironins vapen för att besegra en motståndare, ”oftast ställde han i stället upp dennes uppfattning och argument till sakligt skärskådande tills församlingen blev övertygad och den såmedelst behandlade kände sig stolt över att ha varit föremål för så mycken allvar uppmärksamhet”.

Liberale allt i allot under decennier, David Bergström, som kände Staaff väl, sade en gång att det märkliga med Staaff som talare var att hans ord alltid tycktes bära fram en genomarbetad och genomlevd ledande princip och att han lyckades övertyga de som lyssnade om att han var beredd att ”sätta in sin person för vad han ville och ansåg gagneligt, och därför lyssnade de till honom och följde honom”

Privat kunde det te sig annorlunda. Brantings styvdotter Vera von Kraemer har i ”Brantings på Norrtullsgatan” beskrivit umgänget i hemmet mellan föräldrarna Branting och nära vännen Staaff på 1890-talet:

”Karl Staaff var satirisk, det var mycket tjusande. Satirisk var Hjalmar aldrig, hans ton var inte den. (…) Staaff var på ett annat sätt. Alltid spydig, alltid ironisk, men innerst vänlig. Satiren var en form, som roade oss oerhört, han var kvick. Alltid klar, alltid slagfärdig, alltid torrt munter.”

Men längre fram, sedan Staaff blivit statsminister, var han inte längre densamme skriver von Kramer, utan en alltmer sluten och avvisande människa.

Det stämmer överens med andra beskrivningar av hur Staaff och Branting utvecklades i olika riktningar med åren: Staaff stelnade, slöt sig, släppte fram moralisten inom sig, blev anspänd som i ständig vaksamhet, Branting bevarade mer av sin inre bohem, och var bättre på att hålla bitterhet på avstånd.

***

Efter valsegern på hösten 1911 tillträde Staaff som statsminister i sin andra liberala regering, med stöd av socialdemokraterna – ännu ej redo för egen regeringsmedverkan – i riksdagen. Men i februari 1914 tvingades han gå efter konflikt med kungamakten och den patetiske Gustaf V i försvarsfrågan. Brutala hatkampanjer följde från konservativt håll, och bidrog sannolikt till Staaffs död redan året efter.

Till skillnad från Branting, som vid sin bortgång 1925 hunnit bli en folkkär landsfadersfigur, uppskattad även i slottet, fick Staaff aldrig uppleva demokratins genombrott. Han dog när motsättningarna var som hårdast, utgången ännu oviss och första världskriget rasade.

Om Brantings politiska karriär har något fullbordat över sig, det sista året nästan något övermoget, så präglades Staaffs sista år av förbittrade stämningar och avbrutna förhoppningar.

***

I Socialdemokraten skrev Branting efter Staaffs död en minneruna om sin nära ungdomsvän:

”För Karl Staaffs personliga vänner från de första kampglada stridsåren skall minnet av hans ljusa ungdomstro på friheten, hans så ofta klart genomträngande blick, hans rika och i många riktningar lysande begåvning, och i en senare tid hans outtröttliga pliktuppfyllelse i arbetet att bringa sitt folk det stycke framåt han ansåg vara för ögonblicket möjligt att nå, aldrig blekna.”

Och på den krans som han och hustrun Anna lämnade vid begravningen stod:

”Till Karl Staaff. För ungdomsvänskap och ungdomsminnen långt före höjdernas ensamhet.”

Teg, Ålidhem, Ersboda, Grubbe och Umeås alla olika universum

Av , , Bli först att kommentera 4

Umeås olika stadsdelar, kommundelar och bostadsområden, hur de uppfattas och beskrivs, myterna och mångfalden, är utgångspunkten för den här krönikan, del 23 i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Som vanligt har Niklas Eriksson tolkat och tecknat ämnet på sitt oefterhärmeliga sätt i morgondagens papperstidning.

—————————————————

Teg, Ålidhem, Ersboda, Grubbe och Umeås alla olika universum

”De som spådde att Buda och Pest skulle bli Budapest fingo så småningom rätt. Fast det dröjde länge.”
(Signaturen Yxberg i VK 7/5, 1949, i samband med invigningen av Tegsbron. Citatet hämtat från Västerbottens Museums kulturhistoriska beskrivning: ”Böle och Teg. Inventering och bevarandeförslag 1983”)

Jag tänker på mångårige VK-medarbetaren Tomas Strandlunds beskrivning häromåret av Teg som Umeås New Jersey, där på rätt sida Hudsonfloden.
Teg, ständigt detta mytomspunna Teg, med armarna i kors, kritiskt, avmätt granskande stan på andra sidan. Teg, alltid lite coolare, lite slugare, åtminstone i egna ögon.

Eller som Benny Karlsson skrev i Bil & Bostad för några år sedan: ”Teg är inte en del av Umeå. En sann tegare ser Umeå som förort till Teg. Sanna tegare brukar ofta träffas på Nybro Café och känna sig som kungar över kubbarna.”

Det händer något med en stadsdel, som Teg, när den blir del av något större, motvilligt integreras i en växande helhet. Identiteten och självbilden förändras. Den kan suddas ut lite, eller hålla spjärn. Men decennier senare, pågår processen fortsatt.
Andra områden, som Tomtebo, har tillkommit som stadsdelar från början. Där är umetillhörigheten självklar från början, men lokalidentiteten fortfarande under utveckling, någonstans mellan spädbarnsålder och tonårstrots.

Är summan av delarna i Umeå större än helheten? Eller har helheten Umeå ett rykte som delarna aldrig kan leva upp till? Spelar det någon roll?

Ett av de spänstigaste inslagen på Umeå kommuns hemsida är försöken att med några raders beskrivning och utvalda citat om det lokala livet karaktärisera olika bostadsområden och kommundelar. Det var kulturgeografistudenter som sommaren 2010 fick i uppdrag att vistas i olika områden för att fånga essenser. Surfa in och ta en titt på deras kärnfulla sammanfattningar, det rekommenderas. Anslaget är tänkvärt på ett avslappnat sätt, men kan också vara utgångspunkt för djupare diskussioner om lokala identiteter i Umeå.

Teg betecknas som ”livet bakom kulisserna”. Spelar centrala stan ”huvudrollen i filmen om Umeå så är Teg scenografin som förgyller varje akt i staden. Få umebor norr om älven vet vad som händer här, trots att Teg har över tolvtusen invånare.”

Haga och Sandbacka beskrivs som ”trendsättaren”; en stilmedveten ”inspirationskälla för resten av stan”.

Ersboda kallas ”en miniatyr av världen”, färgstarkt, naturskönt där ”invånare från jordens alla hörn” trivs, och där det alltid är bra drag på fredagarnas danskvällar.

Grubbe och Grisbacka – ”we got soul” – är ”anrika kvarter där det märks att människor har bott länge" och där "gamla stall blandas med moderna radhus under storväxta trädkronor".

Rödäng och Västerslätt kallas ”Umeås utbrytare”, med egen republik. Röbäck är världsmästarbyn, "med det mineralrika vattnet som druckits av både Elofsson och Linné".

Ålidhem är, förstås, ”den studerande stadsdelen”.

Berghem/Fridhem blir ”Umeås närmsta stadsdel”.

Mariehem har ”ytor för yra”.

Umedalen sammanfattas med: ”från galenskap till kärlek”, och ”den ena foten på landet och den andra i staden.”

Tomtebo är platsen där det ”föddes flest umebebisar 2009”.

Väst på stan finns ”makten och härligheten”: När argumenten tryter ”får du söka ny energi på en picknick i någon av områdets många parker.” Som ett litet Washington mitt i Umeå.
.
Sävar är ”unikt i sitt slag”, där ”har lugnet härskat sedan ryssen jagades ut ur landet för tvåhundra år sedan”.

Holmsund är ”stuvarstaden”, där det ”lassas och lossas last från när och fjärran samtidigt som segelbåten stuvas och familjen gör sig redo för en dag på havet.”

Obbola är” byn med massa att göra”, ”en mil från Umeå och ett stenkast från havet”, en ”bullerby” för barnfamiljer. ”Här kan man öppna köksdörren och doppa fötterna i havet.”

Hörnefors har gjort resan ”från bruk till framtid”.

Fler beskrivningar av fler områden finns att läsa på kommunens hemsida. Huruvida karaktäriseringarna ovan faktiskt säger något om verkligheten i bostadsområdena i fråga är vidöppet för diskussion. Men många av dem känns igen, och framstår som relevanta. Det blandas friskt mellan livsstilsbegrepp, naturbeskrivningar, urbana referenser och historiska återkopplingar mellan gamla och nya näringar, gamla och nya byggnadsstilar.

Det handlar enbart om positiva beskrivningar. Och huvudsyftet är att informera dem utan djupare förkunskaper som funderar på att flytta till Umeå. Men även mångåriga umebor kan nicka igenkännande: ”japp, precis så är det” – rasa av irritation: ”myt, båg!” – eller bara lära en del nytt.

Stämmer det verkligen, att det är så där och si där? Skiftar det så, från stadsdel till stadsdel? Svaren på de frågorna lär ha lika många nyanser som det finns umebor, om det nu finns några umebor.

En del områden väcker alltid mer debatt än andra, föder fler anekdoter och karaktäriseringar av miljöer och invånare, välvilligt och illvilligt. Ålidhem, Teg, Grubbe och Ersboda väcker starkare åsikter, positivta och negativa, i Umeå, än exempelvis Mariehem eller Ersmark. Det är på gott och ont för alla inblandade.

Lägger man den övergripande urbaniseringen i ett mikroskåp och närstuderar den, kommer man att upptäcka hur viktiga de lokala identiteterna är även inom storstasregionerna. Som positiva referenspunkter, som fördomar, som sammanfattningar av praktiska livsförutsättningar. Människor söker gärna byarna i metropolen.
Det gäller inte minst Stockholm, Göteborg och Malmö, med kringområden. Samlingsbegreppet ”stockholmare” exempelvis är inget självklart begrepp för dem som bor i Stockholmsregionen, det kan tvärtom, likt begreppet ”norrlänningar” uppfattas som belastande och alldeles för oprecist och vagt. En stadsdel behöver inte vara den angränsande stadsdelen lik.

Umeå, med sina ambitioner att vara Norrlands storstad, vill kunna peka på en storstads mångfald av stadsdelar. En del uppfattar det som krampaktiga storebrorskomplex, en del som befriande kaxighet. Men det är en debatt i tiden.

En stadsdels populärkulturella status kan få politisk och ekonomisk betydelse på ett allvarligt och långsiktigt sätt, när besparingar och nedskärningar görs, eller när satsningar genomförs. Mytologin färgar av sig på konkreta prioriteringar.

Mest kluvna i sina identiteter mellan en formell Umeåtillhörighet å ena sidan och det egna lokalsamhället å andra sidan är de områden som tidigare var politiskt självständiga eller som nu drabbas av hårda bakslag.

Beskedet om nedläggningen av sågverket i Holmsund väcker en ny rädsla för att skärgårdsmiljöerna långsamt ska förvandlas till rena pendlarsamhällen, att jobben ska koncentreras helt till centrala Umeå. Motsvarande rädsla finns även på andra håll. Hur påverkar sådana hot om obalans den lokala identiteten?
I Holmsund/Obbola, Sävar, Hörnefors, Teg och Tavelsjö, är missnöjet tidvis stort med vad som uppfattas som kommunledningens ointresse för det som finns utanför centrala Umeå.

Därför är det en delikat och intressant balansgång när kommunen bjuder på subjektiva beskrivningar av olika områden som går utöver det mätbara. Misstänksamma och förhoppningsfulla kan spana med förstoringsglas efter insmugna värderingar. Men läsningen får en laddning mellan raderna: hur hänger Umeå ihop?

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Av , , Bli först att kommentera 9

Spekulationerna i Umeå om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare efter valet 2014 är ämnet för några reflektioner i den här lördagskrönikan.

————————————————-

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Anders Ågren?

Har det någon betydelse vem som är kommunstyrelsens ordförande i Umeå?

När det lyser en sista lampa i stadshuset, i ett avgörande läge. När det slutgiltiga, eller inledande, ordet ska bli sagt i en oväntad situation.

När det konfereras i ett hörn, viskas i en korridor, och beslut fattas som senare bara ska bekräftas formellt.

Vid känsliga frågor när allt skickas uppåt, till högsta ort, för att ingen annan vill bli sittande med ansvaret om det går år fanders, likgiltigt hur mycket förtroende som delegerats nedåt tidigare.

När debattens vågor gör höga, och det gäller att undvika att kantra.

Får den enskilda makthavarens erfarenheter, åsikter, instinkter, temperament, omdöme, stödgrupper och drivkrafter några konsekvenser för vilken politik som förs och hur kommunens arbete fungerar? Spelar det någon roll vilka sociala och ekonomiska erfarenheter, vilka ideologiska, filosofiska och kulturella influenser, vilka triumfer och nederlag, det är som format och formar hans eller hennes världsbild?

Ja.

Eller är det likgiltigt vem som innehar posten? Skulle uppdraget kunna langas vidare som en stafettpinne varje månad, utan att det märktes några skillnader alls?

Är den politiska makten lyft över hjärta, mage och intellekt? Svävar den som en skön och ren förvaltningsande över allt mänskligt, knöligt, lynnigt, individuellt i maktutövandet? Bultar den sitt eget liv som en orubbligt genomträngande slagborr i marken, mäktigare än de enskilda beslutsfattare som formellt håller i den?

Eller är det ändå bara Bertil ”alla viktiga trådar bär till honom” Hammarstedt som har vetorätt om det mesta i slutändan?

Nej.

(Fast det där med Hammarstedt kan förstås inte helt uteslutas. Skämt åsido: kanske borde mer uppmärksamhet riktas även mot frågan vem som ska bli hans efterträdare i kommunen en dag, vem som matchas och anses mogen för den rollen, vilket säger något om kommunpolitikens många snår.)

Givetvis har en den enskilda politikerns personliga färdigheter och egenheter stor betydelse för hur ett uppdrag utförs. Människor skiljer sig åt, i sätt att reagera, se på problem, lära av situationer, interagera med andra, driva igenom beslut, förhandla, stå för en övertygelse, eller inte göra det.
Det behöver inte handla om bättre eller sämre, framgångsrik eller misslyckad.
Men det handlar alltid om skillnader.

Att Umeå haft Lennart Holmlund som kommunstyrelseordförande sedan 1995, har satt olika slags spår, positiva och negativa. Hade det istället varit Marie-Louise Rönnmark som tagit över efter Margot Wikström för 17 år sedan, hade Umeå inte blivit en alltigenom annan stad än den är i dag, men den hade inte heller varit sig alltigenom lik.

En Umeå kommun styrd under längre tid av Åsa Ögren skulle utvecklas på ett speciellt sätt. Samma kommun styrd under Hans Lindberg skulle utvecklas på ett annat sätt. Andreas Lundgren skulle inte som kommunalråd likna Marie-Louise Rönnmark.

Det är avvägningar som, faktiskt, angår fler än bara ett enskilt partis interna krets av aktiva medlemmar.

Skulle Anders Ågren (M) sitta som kommunstyrelseordförande under några mandatperioder, skulle Umeå ta ytterligare en annan väg, när både de personliga och de partipolitiska tyngdpunkterna skiftar.

Det är intressant hur Ågren sedan en tid tillbaka försöker förmedla bilden till väljarna att det rentav blir färre förändringar om han tar över kommunledningen än om en socialdemokrat, som inte är Holmlund, gör det. Ågren försöker profilera sig som Holmlunds naturliga arvtagare, fast med en mer disciplinerad blogg. Han vill inte vara förändringens kandidat, utan kontinuitetens.

Vad svarar Åsa Ögren eller Hans Lindberg, eller någon annan tänkbar socialdemokratisk efterträdare till Holmlund, på det – personligt, öppet och utan intetsägande partifloskler? Vill de ta över, och i så fall med vilka personliga drivkrafter och utgångspunkter, utöver vad deras parti ger i uppdrag? Det vet vi inte. Holmlund själv är en av få som brukar svara öppenhjärtigt.
Därbakom härskar det stora tasslandet.

Vilka är det som bestämmer i slutändan över efterträdarfrågan: Olika fackföreningsfalanger? Enskilda starka partifunktionärer? Pågår en maktkamp? Vems stöd måste en kandidat ha för att lyckas? Har universitetssossarna något inflytande kvar eller är de marginaliserade?

Vad befriande det vore om fler faktiskt började tala fritt ur hjärtat, om sina egna ambitioner, och bröt hela denna slutenhetens och gissningslekarnas dramaturgi. Visa umeborna det förtroendet. Gör en krisande partipolitik den tjänsten. Tvinga – om det kan sockra saken – oss i medierna att skriva om faktiska besked istället för tolkningar av dimman.

Att i vissa lägen eftersträva höga politiska poster är sannerligen inget att skämmas för, tvärtom, det visar på är en hedervärd bereskap att bära ansvar. Och att inte vilja ta på sig sådana uppdrag är inte heller något att skämmas för, få orkar med pressen och arbetsbördan som följer med dem.

Men att gärna vilja, eller absolut inte vilja, men hemlighålla det av något slags förvrängd och onödig hänsyn till det egna partiets maniska önskan att hålla allt internt tills uppgörelser bakom kulisserna redan avgjort saken, är det svårare att ha förståelse för.

I värsta fall kombinerar partier förlegade arbetsformer med en total brist på självförtroende när det gäller att stå för något själv, utan att först ha frågat trendgurus, väljare, vinden eller opinionsmätningar. Vågar inte partier ens som helhet stå för något, även till ett eventuellt pris av valförlust, blir ju förväntningarna på enskilda medlemmar att träda fram med egna ambitioner och tydliga åsikter i tidigt skede, ännu mindre. En ond cirkel av slutenhet och ideologilöshet uppstår. Politiken avintellektualiseras samtidigt som folkrörelsearvet missförstås och förskingras.

I folkrörelsernas barndom protokollerade man gärna. Allra helst diskussioner där olika åsikter brutits mot varandra. Folkrörelsepionjärernas farhåga var inte att för många skulle ställa sig upp och säga vad de vill, utan att ingen skulle våga.

De partier som vågat sig på öppna processer de senaste åren – centerpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet – har värkt ut sina konflikter bättre än dem som värnat slutenheten. Men fortfarande har de flesta partier på olika nivåer en panisk skräck för att någon i förtid ska avslöja personliga ambitioner utan att en ledning eller valberedning gett sitt godkännande.

Det problemet är förstås långt större än socialdemokraterna i Umeå, och ansvaret för att vända den utvecklingen faller inte på representanterna här.

Men hur friskt vore det inte om exempelvis Åsa Ögren eller Hans Lindgren plötsligt gick ut och berättade hur de ser på att nämnas som tänkbara efterträdare till Lennart Holmlund; bjöd på egna reflektioner, bortom partiramsorna, kring det moderna politiska uppdraget, utmaningar och farhågor. Vilken respekt skulle inte det väcka. Och inget parti skulle bryta ihop av lite mer intellektuell och organisatorisk öppenhet.

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Vem vill, vem vill inte, och varför? 

 

******

Så här skrev för övrigt VK:s ledarsida när det stod klart att Margot Wikström skulle avgå 1995, det fortfarande var oklart vem som skulle ta över efter henne och Marie-Louise Rönnmark var valberedningens kandidat:

”Beslutsamhet, kunnighet och målmedvetenhet ger en stadga i kommunpolitiken som uppskattas även av dem som är emot enskilda beslut. Men det räcker inte bara med ledning. Det måste finnas lyhördhet också. Inte minst i en kommun som Umeå där majoriteter skiftar och där socialdemokraterna knappast kan få egen majoritet. Denna lyhördhet har det på senare år varit sämre med än ledningsförmågan. Men det stora problemet för socialdemokraterna i Umeå i dag är att de inte vet vad de vill. Det har märkts tydligt under det år då partiet återigen har lett kommunen. Ett år har gått utan att den utlovade handlingskraften har synts till.

Det är som om alla har avvaktat Margot Wikströms egna framtidsplaner, inklusive hon själv. Nu måste det ske något. Umeå har väldiga förutsättningar. Staden är den stora tillväxtmotorn i länet och Norrland. Här finns en välutbildad befolkning, inte bara akademisk, det ungdomliga inslaget är stort, nya småföretag blommar upp, det kryllar av idéer och kraft. Detta måste en kommunledning ta ledningen för.

Den ska inte blanda sig i men inspirera, dra upp riktlinjer, samverka och samordna. Och sedan satsa på områden som ingår i det kommunala ansvaret. Ledningsförmåga, lyhördhet och framtidsvilja, det är vad Umeå behöver. Kan socialdemokraterna leverera detta?”
 

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Av , , 2 kommentarer 9

En tågresa mellan Örnsköldsvik och Umeå, och ett semiarium i Övik i går om Botniabanan och en fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion, är ämnet för den här lördagskrönikan.

Och så några rader om en match mellan stationerna Umeå Östra och Örnsköldsvik C, om mest stämningsfulla sceneri.

——————————————

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Redan tåget ner till Örnsköldsvik från Umeå i går var välbesatt. Men på vägen hem blev det ståplats hela sträckan. 14.08-tåget från Övik var proppfullt. Vi var många som fick stå. Den intressanta frågeställningen: är det positiv eller negativ reklam för Botniabanan att man kan få stå en timme, eftersom så många tar tåget?

Det är positivt. Människor dras till det andra människor dras till. Det som verkar uppskattat, välnyttjat och livligt lockar andra nyfikna att testa. Om många åker, fast det blir en del krångel, måste det vara en bra grej. Man berättar om det: det var fullsatt! Rullar tågen förbi tomma – eller påstås det på hörsägen att tågen brukar rulla tomma – drar man sig för att prova själv. Likgiltigt hur punktligt de går eller vilket benutrymme som bjuds. Om ingen annan testar, är det nog något lurt, tänker man gärna.

Så fungerar det, i alla branscher.

Därför upplevs svettiga, opraktiska, trånga storstadskaos ibland attraktivare än den lugna, svala ensligheten på landet. Man söker inte alltid det rationellt praktiska, utan det som känns filmiskt intressant. Det som höjer pulsen. Man kan fnysa åt det, kalla det ytligt, tramsigt livsstilsflum. Men för landsbygden – som bjuder andra fördelar, men ändå måste förhålla sig till urbaniseringen – är det viktigt att vara ödmjuk inför sådana faktum. Det är interaktionen med andra som väcker känslan av tillhörighet.

En överfull tunnelbanevagn i Stockholm under rusningstid är på många sätt helvetet jämfört med en halvtom buss på vacker landsbygd, men kan ändå vara en del av vad många söker i en livsstil och en livsmiljö. Människor dras till det andra människor dras till, och vill vara med.

”Botniabanan finns – vad är problemet?” Det var rubriken på ett seminarium i Örnsköldsvik i går som handlade om fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion. Närvarande var politiker, akademiker, näringslivsrepresentanter, myndighetsföreträdare och tjänstemän – alla i sina olika roller involverade i arbetet att skapa en regional samverkan utifrån de nya förutsättningar Botniabanan skapat.

Jag medverkade i ett panelsamtal där frågor om hur en region växer samman, hur det fungerar med pendling i praktiken (mellan kommuner, och mellan tågstationerna och hemmet eller arbetsplatsen, som kanske båda ligger utanför stadskärnorna) och vad som krävs framöver för att en Botniaregion ska bli verklighet, avhandlades.

Diskussionen pendlade mellan det konkret praktiska och det mer abstrakta, känslomässiga.

För en regional helhet krävs båda perspektiven.

Utan förutsättningar för en regionförstoring med både sammanväxande och differentierade bostads-, utbildnings- och arbetsmarknader, kommer inget att hända. Där kan beslutsfattare inom politik, näringsliv, administration och föreningsliv hjälpas åt genom fördjupat samarbete.

Men det krävs också att människor upplever att en region existerar. Även om alla yttre förutsättningar är uppfyllda räcker det inte, om inte människor i sina drömmar och överväganden ser regionens arbets- och bostadsmarknad, kulturliv och föreningsliv mer som en helhet än tidigare.

En nation, lyder en känd definition, börjar som ”en föreställd gemenskap”. När vi upplever att vi har en nationalscen, skrev Schiller en gång, kommer vi att ha en nation. I en tid av regionalisering, kan man säga: när vi känner att tidigare från varandra ganska isolerade orter förenas av något som går att gestalta, diskutera, förhålla sig till, granska, bråka om, då lever regionen. När det finns en gemensam scen. Sånt kan ta en generation.

För om inte tänkbara investerare, inflyttare och kvarstannare räknar in hela regionens samlade utbud på olika områden, utan fortsätter att jämföra enbart den enskilda orten med de största städerna, så kommer en tänkt Botniaregionen inte att få fart, även om allt görs rätt på papperet.

Och å andra sidan: även om alla känner att en region vuxit samman och upplever exempelvis Umeå, Nordmaling och Övik som delar i en helhet, hjälper det inte om inte de praktiska förutsättningarna när det gäller boende, arbete, utbildning, näringsliv, fritid och kultur har skapats. Det praktiska och det upplevda hänger ihop.

Fortfarande känns det givetvis som om tåget mellan Övik och Umeå går mellan två distinkt separata städer, som lever sina egna liv, inte mellan två centrum inom en och samma region. Först när fler upplever att de rör sig inom ramen för en region snarare än mellan två skilda världar, har regionen börjat få fäste. Det betyder inte att orter ska bli mer lika varandra och svårare att skilja åt, tvärtom. Ju mer de kompletterar varandra, ju större mångfald – människor och miljöer – desto starkare kan en samverkan bli.

Det var förresten match i går, mellan Umeå Östra och Örnsköldsviks C, om att bjuda det mest filmiska sceneriet. Umeå Östra, uppe från stationsbyggnadens kafé eller från perrongens östra spets precis före stoppskylten, bjöd på Kolbäcksbron mot en orangevitblågråskiftande himmel – som hände det stora saker över Holmsund och Obbola, som uppladdningen inför slutscenen i en Tolkienfilm.

Över älven låg lätt dimma, som en föraning om isläggningen. Den som en gång i tiden, tillsammans med islossningen om vårarna, delade in umeåret, stängde vattenvägen och öppnade den.

Sådana i landskapet nedlagrade minnen kunde man ana i går. 1800-talets umebor skulle ha känt igen sig om de spanat upp mot himlen; städers skyar överlever många generationer. Men de skulle ha häpnat om de sett sig omkring och upptäckt att stadskärnan nafsade dem i hälarna, där ute.

Örnsköldsvik C bjöd sin sedvanliga utsikt över centrum, ett par lyftkranar även där, hamnen med en blandning av gammalt och prestigebyggnader och så vattnet, en krispigt kall novemberdag. Örnsköldsvik likt Sundsvall ger vid ankomsten alltid intrycket av att vara större än Umeå. Mer finns samlat i ett blickfång, inramningen går på höjden, scenen är självklar. Ögat luras till förhastade slutsatser. Att det är Umeå som är störst, skulle man inte tro när man rullar in mot centrum, om man inte visste om det.

De gamla industristädernas sammansatta stadsbilder har seniga, beprövade muskler som spänner under med åren något krympta kläder. Utspridda Umeå är nykomlingen i gymmet, lite nervös över att inte få bekräftelse, och går nu på bodybuildingsträning, för att snabbt, lite poserande, fylla ut de med åren allt större kostymerna.

Det är med muskler som med tatueringar – först många år senare kan man säga säkert om det blev fantastiskt eller pinsamt.

Seminariet avslutades med en bild där ”Vad är problemet?” hade bytts ut mot ”Vilka är möjligheterna?”. Det är två stationer på en mental resa som den gryende Botniabaneregionen har kvar att fullborda. Må det bli trängsel till ståplats även på den.

Snuset och måndag hela veckan i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är måndag hela veckan i Umeå. Väckarklockan ringer, och snusförbudet står på dagordningen, precis som i går och precis som alla dagar dessförinnan och det verkar inte finnas någon väg ut.

Nu är det, enligt senaste förslaget, personal på skolorna som ska förbjudas att snusa, med det angivna skälet att barnen måste skyddas.

Det finns många skäl för varför även detta förslag bör avfärdas. Låt mig nämna tre.

(1) Det är ett överdrivet daddande, petande och snokande i människors personliga sfärer som helt enkelt inte vägs upp av eventuellt goda avsikter i övrigt.
Man kan anföra många argument för varför människor borde sluta snusa, men det är inte ett beslut som kommunen i någon egenskap, inte heller som arbetsgivare på arbetstid, bör fatta åt den enskilda medborgaren.

Man får så lov att acceptera att allt inte är perfekt här i världen, inte heller människor, som gör så gott de kan, och ibland behöver en del egenheter och irrationella vanor, som inte skadar andra, för att orka med, hålla ut och göra det så bra som det går.

(2) Det är att underskatta barns och ungdomars förmåga att skilja viktigt från oviktigt i vuxnas beteenden, uppträdanden och personligheter. Som om snuset skulle vara relevant för någonting när det gäller förtroende, trovärdighet, medmänsklighet och kompetens.

Den underbara vuxenförebilden man litar på och lär sig av, som råkar snusa – är han eller hon ett problem eller en tillgång? Det kan inte rimligen vara Umeå kommuns åsikt att snuset är en viktig fråga i sammanhanget. Vilken attityd till människor lär den renlevnadshetsen ut?

(3) Det är att fortsatt nedvärdera lärarkårens ställning och betydelse, genom att göra den till dockskåpsföremål och svepskäl för kommunal aktivism och kontrollbehov.
Så många aspekter på skolors arbetsmiljö, influenser och problemhantering – goda och dåliga exempel – finns att diskutera. Snusande personal kvalar inte ens in på topp 1000 av saker kommunen bör lägga energi på.

Varför kan inte Umeå kommun bara släppa snusfrågan en gång för alla, slappna av och ha en gnutta tillit till medborgarnas egna omdömen, prioriteringar och livsval i den fria, personliga vardagssfär som inte alltid strikt följer alla officiella rekommendationer om det rätta och senaste rön, men som fungerar gott nog ändå.

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

Av , , Bli först att kommentera 5

Surret i luften från de både livsviktiga och ibland otillräckliga ambulanshelikoptrarna i länet, och vårddramat som de är en del av, är ämnet för del 14 i min serie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I morgondagens papperstidning som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i serien kan ni läsa här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

————————————————————————-

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

”Det saknades läkare men sedan mitten av 1500-talet finns rapporter om bardskärer i Västerbotten som var både barberare och fältskärer och som oftast var anställda av krigsmakten. Fältskärerna bildade ett eget skrå med graderna lärling, gesäll och mästare för vilket formella prov avlades. Fältskärerna sysslade bl.a. med sårbehandling, åderlåtning och ”mindre” kirurgiska ingrepp. Sockenprästerna och klockarna kunde ibland kontaktas även vid sjukvårdsbehov. Vanligare var nog att man anlitade ”kloka gubbar” eller ”kloka gummor” eller helt avstod.”

(Ur ”Medicinhistorisk Atlas. Umeå med omnejd”, av Hans K:son Blomquist, utgiven av Västerbottens Medicinhistoriska Förening)

*****

”Jag är stolt över att få inviga något nytt”, sa dåvarande sjukvårdsdirektören Sonja Thorburn i april 1997, när den nya akutmottagningen i Lycksele invigdes. ”Det här ska bli en symbol för framtidstro och optimism, som motvikt till allt prat om elände. Vår nya akutmottagning, tillsammans med helikopterplattan, skapar förutsättningar för att ta väl hand om inlandsborna om de blir akut sjuka.”

 Enligt referat i VK från 7 april fördröjdes ceremonin av ett akutfall som en ambulansgrupp förberedde för omedelbar transport till Umeå. Kanske kan akutvårdens vardag av prioriteringar och blixtsnabba beslut inte illustreras bättre.

En månad tidigare hade dåvarande socialminsterns Margot Wallström invigt den nya akuten på universitetssjukhuset i Umeå. Symboliskt klippte hon ett blågult band ute på den då helt nya helikopterplattan.

”I tider av nedskärning och när många pratat om att allt blir sämre”, sa Wallström, ”är det roligt att få inviga något nytt. Det är alltid bra att samordna resurser. En bra ambulanshelikopter är en viktig del i sjukvården, särskilt i Norrland. Allt för mycket handlar annars om nedläggningar och indragningar i sjukvården i dag, och de investeringar och satsningar som görs kommer i skymundan.”

*****

”Landstinget har därför låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett, hvilket kommer att inom allra närmaste framtid öppnas för sjukvården. Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke, landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.”

(Medicinalrådet R A Wawrinsky i rapport till medicinalstyrelsen 1907 inför invigningen av det nya lasarettet på Ålidbacken i Umeå, citatet hämtat ur Sjukhusdirektören Lars G Johanssons rapport till direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt – ”En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970”, färdigställd 1971)

*****

Det råder ingen tvekan om att det var helikoptertrafiken som eggade sinnena mest, när Sonja Thorburn och Margot Wallström invigningstalade, trots att det handlade om hela akutmottagningar som presenterades i nya skick.

Surret i luften från ambulanshelikoptern av modell Eurocopter AS 365 Dauphin, surret som alltid får någon barnfamilj eller flygentusiast, att stanna till, titta upp, peka och fascineras – kanske även känna att så länge helikoptern flyger, är allt i sin ordning – är ett dagligt inslag i Lycksele och Umeå, och på andra håll i Norrland. Men det är också mycket komplex sjukvårdspolitik, med nationell och internationell relevans.

Varken problem eller möjligheter här är unika globalt sett. Och därför är det inte bara lokala och regionala aktörer som följer den luftburna ambulanssjukvården här med intresse.

I den statliga utredningen ”Helikoptern i samhällets tjänst” från 2008, konstateras att det funnits ambulanshelikoptrar i Västerbotten sedan 1960-talet, och att verksamheten flyttades från Storuman till Lycksele under 90-talet. ”Helikoptern är baserad vid Lycksele flygplats, där piloterna finns i 15 minuters beredskap dygnet runt. Den medicinska personalen finns under dagtid på sjukhuset i Lycksele.” Kostnaderna för den medicinska personalen ”hålls relativt låga eftersom de används i den dagliga verksamheten på sjukhuset”.

Ambulanshelikoptrarnas uppdrag är indelade i primäruppdrag, som sker direkt till sjuk eller skadad patient och sekundäruppdrag, som handlar om att transportera patienter eller organ mellan sjukhus. Över 500 uppdrag per år brukar det bli.

Luftburen ambulanssjukvård, konstaterar utredningen, ”innefattar ambulanstransporter som sker med helikopter och flygplan. Man kan också använda begreppet luftburna sjuktransporter. Helikopterutredningen har dock valt att använda begreppet luftburen ambulanssjukvård, för att betona att det handlar om sjukvård som bedrivs i luften.”

Det är status att arbeta inom den luftburna ambulanssjukvården. Men spänningar uppstår alltid inom organisationen, där resurserna är knappa, när uppdrag av en del kanske i efterhand uppfattas som onödiga för i så fall dyra helikopterinsatser, men där ansvariga måste fatta snabba beslut. Bakom kulisserna på stora organisationer finns ständigt sådana slitningar.

Häromåret blev personalen på ambulanshelikoptrarna i Norrland något av tv-kändisar genom dokumentären ”Luftens hjältar” i TV4. Lite Hollywood-äventyr, mycket folkbildning och framför allt en gravallvarlig bakgrund av sjukvårdspolitik som susade fram över snöskogarna.

Ambulanshelikoptern är en oundgänglig del av länets akutsjukvård. När frågan om bullernivån för nybyggda lägenheter i Umeå kom upp häromåret, och ambulanshelikopterns rutt ifrågasattes, togs den i intensivt försvar av många. Den rör ni inte, var budskapet.

Men under det senaste årets debatt om besparingarna på akutplatser och ambulanser i inlandet har det också påpekats många gånger att helikoptern tvingas ställa in en hel del uppdrag varje åt på grund av dåliga väderförhållanden. Helikoptern är livsnödvändig för inlandsvården, men får inte göras till en dålig ursäkt för neddragningar på marken. Så har det låtit när ambulanshelikoptern fått en intressant mellanställning i debatten mellan inland och kustland.

Sjukvården i Västerbotten är ett ständigt pågående drama. Studera både Doroteaupproret och de glesbygdsmedicinska satsningar som sker i länet, och man får hela skalan av problem och möjligheter. Både de berättigade protesterna i inlandet och de innovativa satsningarna på glesbygdsmedicin, har något viktigt på hjärtat.

Den tekniska utvecklingen måste utnyttjas på alla sätt. Det finns inte en minut att förlora i det arbetet – med vidöppna ögon, en rejäl dos krisinsikt men också en medvetenhet om att nyskapande glesbygdslösningar på den svenska landsbygden i dag kan bli internationella exportsuccéer i morgon.

Men, och det är lika viktigt och den andra sidan av myntet, man kan aldrig ersättas av en grundläggande mänsklig närvaro och permanent service på plats, oavsett innovationer i övrigt. Människor, de som ska vilja leva sina liv på en ort – stanna kvar, flytta dit eller flytta tillbaka – är inte dumma. De ser en frånvaro av grundläggande lokal trygghet och service, när den gapar ekande tom på orten.

Lika lite som man enbart kan flyga in tillfällig arbetskraft till stora utvinningsprojekt och tro att kulturbygder ska överleva, kan man enbart förlita sig på luftburen ambulansvård som trygghet för inlandskommuner om lokala resurser på marken försvunnit.

Det är i grunden det Doroteaupproret handlar om: inte ett motstånd mot nya lösningar, utan insikten att sjunker den lokalt förankrade servicen under en viss nivå, blir allt annat utvecklings- eller räddningsarbete omöjligt.

Landstingsledningen har inga illvilliga avsikter överhuvudtaget, och dess situation är inte att avundas – det har varit för många överord i debatten, som inte för något framåt – men när Doroteaupprorets företrädare dramatiskt säger sig kämpa för sina bygders framtid, så ser de glasklart och har rätt.

Och i alla och allas scenarier spelar ambulanshelikoptern, livsnödvändig, hjältemodig och otillräcklig på en och samma gång, en viktig roll.

Västerbottens sjukvård är djupaste glesbygdsproblematik, modernaste forskning och världsledande teknik – på samma gång, på samma platser, i en salig röra.
Surret i luften är en inspiration för flygfascinerade barn i alla åldrar, ett uppskattat inslag i orternas vardag och ett pågående vårddrama, ibland på liv och död.

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Av , , Bli först att kommentera 7

Region Västerbotten har varit föremål för förnyad debatt den senaste veckan. Om det, om vilka utgångspunkter det framtida regionsamarbetet måste ha och att hela grejen med Umeå vs Skellefteå känns nattståndet, handlar den här lördagskrönikan.

————————————————-

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Kanske vore den bästa lösningen att förlägga Region Västerbottens verksamhet till en rymdstation ovanför atmosfären. Som en satellit i geostationär bana över länet; synlig molnfria nätter.

Däruppe kommer avståndet mellan Umeå och Skellefteå att te sig skrattrerande litet. De anställda blir lika fjärran astronauter för alla nere i Västerbotten. Kommunikation fördröjs i alla riktningar. Ingen behöver räkna anställningsorter. Bonus: Vill kommunpolitiker bli av med interna utmanare genom att skicka dem till regionpolitiken, så blir de av med dem så att det heter duga. Och till Almedalen tar sig ingen i första taget.

Snurra min jord, låt mig följa med dig.

Skämt åsido: Det är inte så att Skellefteå saknar grund för viss allmän misstänksamhet gentemot självbelåtna, dästa Umeå. Och det är inte så att Umeå har helt fel när det anar ett visst inslag av nojiga, fantasifulla konspirationsteorier från Skellefteås sida.

För nog finns det en hel del umeaktörer som betraktar samarbete med Skellefteå med samma entusiasm som något gammalt nyårslöfte från flera år tillbaka om att äta mer långkokt broccoli, för att det bör man väl kanske göra; och istället drömmer om organiserat samarbete med Örnsköldsvik som man drömmer om nyplockad, egenodlad färskpotatis med dill om våren.

Och nog finns det en del skellefteaktörer som i valet mellan att det går dåligt för båda städerna men ännu sämre för Umeå än för Skellefteå, eller att det går bra för båda städerna men ännu bättre för Umeå än Skellefteå, skulle luta åt det förstnämnda.

Jag raljerar lite, men inte så långt från den senaste tvisten mellan Umeå och Skellefteå, som gäller var de anställda i Region Västerbotten är placerade. Den debatten har helt fel utgångspunkter: Gammal misstänksamhet mellan orter som inte litar på varandras avsikter. En statisk tro att det som gynnar en, missgynnar en annan; att det gäller att slå vakt om det egna.

Är det den dominerande övertygelsen i länet kan regionsamarbetet skrotas direkt. Då har det inga framtidsutsikter. Allt detta Umeå vs Skellefteå känns nattståndet. Regionsamarbetstanken måste bygga på den motsatta instinkten: man står och faller tillsammans, och blir starkare av att agera gemensamt. Ett samarbete som utformas som vapenvila mellan parter som i varandra ser motståndare, är dömt att misslyckas.

Det betyder inte att en överdriven umedominans i organisationen är oproblematisk eller acceptabel på sikt. Det är lätt för Umeå att tycka att frågan är irrelevant. Men ett samarbete som inte tar sats från hela regionen, där de starkas perspektiv blir helt dominerande, där känselspröt saknas på många håll, fungerar inte. Umeå bryr sig bara om Umeå och sin egen tillväxt, sin egen status som Norrlands största stad, är en vanlig uppfattning i länet. Den kritiken, som inte är utan fog, bör Umeå ta på allvar. Men just Region Västerbotten är ingen lyckad måltavla för irritationen.

Om en redan tidigare existerande umedominans i länets samarbeten blivit tydligare sedan flera olika verksamheter förts ihop till en, är det rätt att uppmärksamma. Hur ska arbetet vara upplagt geografiskt? Är centralism alltid kostnadseffektivt? Kanske borde allt på sikt flyttas till Lycksele, Åsele eller Storuman? Kanske har Skellefteå helt rätt?

Tänk fritt, ifrågasätt, ställ frågorna, ställ för Umeå obekväma frågor.
Men gör det utifrån rätt perspektiv.

Inte: hur kan resurser säkras till en viss plats, hur gynnas kommun X på kommun Y:s bekostnad i en viss fördelning?

Utgångspunkten måste istället vara: hur bör arbetet organiseras för att på bästa sätt nå de resultat som eftersträvas utifrån ett regionalt helhetsperspektiv?

Regionsamarbete handlar inte om lokala lobbyister i isolerad kamp med varandra, utan om att tillsammans och i kontakterna utåt dra fördel av en regions gemensamma mångfald.

Region Västerbotten har sedan bildandet 2008 varit ganska duktig på att hålla regionperspektivet levande och påminna om hur länets olika delar är beroende av varandra. Att Umeå skulle ha gynnats i det utvecklingsarbete som organisationen inititerat, är faktiskt svårt att se vid en tillbakablick. Den kustdominans som funnits länge är olycklig, men har inte blivit värre på grund av Region Västerbotten.

Region Västerbottens arbete är av det slaget att om den försvann skulle man behöva uppfinna organisationen på nytt eller återgå till arbetsformer få saknar. Och jag är, ur ett landsbygdsperspektiv, mer bekymrad över att det tas för få uppmärksammade initiativ till diskussioner om Västerbottens gemensamma framtid än för många.

Men det finns andra, starka skäl att se över Region Västerbottens uppbyggnad och prioriteringar. Hur fungerar den demokratiska insynen? Hur används resurserna? Av vem och hur kan medborgarna utkräva ansvar? Borde inte ledamöterna vara direktvalda? (Jo)

Även om Region Västerbotten förhoppningsvis fortfarande bara är en mellanstation för ett kommande samarbete i norr som är större än så, kan den inte längre behandlas som bara en mellanstation. Osäkerheten om vad som kommer att ske det närmaste decenniet i regionfrågan är så stor, att det skulle sluta med fullständig passivitet att vänta på definitivt besked.

I takt med att det ursprungliga syftet, att förberedda för en norrländsk storregion, tonar bort och organisationen får en permanent funktion och form, växer behovet av en grundläggande debatt om syfte och upplägg. Om Region Västerbotten övergår från testverksamhet till långsiktig lösning, är den demokratiska aspekten viktigast av allt att reda ut och fatta ett principbeslut om. Att det inte vara bättre, kanske rentav sämre, förr är inget argument för att det inte ska göras bättre nu.

Men släpp för allt i världen konspirationsteorierna, den ömsesidiga misstron, synen på regionsamarbete som en intern dragkamp om resurser.

Annars kan de som drömmer om regionsamarbeten som övervinner, inte fördjupar, gamla motsättningar – i den del av landet som behöver sådana samarbeten allra mest – titta i stjärnorna efter dem.
 

Är Holmlund bara Holmlund?

Av , , 1 kommentar 8

Lennart Holmlunds många olika skepnader – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – som politiskt fenomen i Umeå sedan snart tjugo år tillbaka är ämnet för den här lördagskrönikan.

Jag kommer inte att hantera några kommentarer här de närmaste dagarna, den som vill debattera kan dock göra det på opinionssidan där krönikan också ligger utlagd.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle umeälven vägra att flyta ut i havet?

Pamparna vi upprörs över och röstar på

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Den svåra konsten att övertyga

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

——————————————————–

Är Holmlund bara Holmlund?

”Holmlund är Holmlund”, hur ofta hör man inte den frasen i Umeå, när någon ny debatt rasar om vad kommunalrådet sedan 1995 sagt eller gjort. Ibland uttalas den med ett förtjust leende av trogna anhängare, ibland med ett frustrerat leende hos lite mer stressade anhängare, ibland med en svårtolkad min hos resignerade motståndare, ibland bara som ett torrt konstaterande hos utomstående som upphört att förvånas.

Holmlund är Holmlund. Det är en sådan där ordvändning man tar till när man inte har ork att gå in djupare på något som är för komplext och snårigt att bena ut, men ändå gör ett försök att sammanfatta essensen.

Holmlund är Holmlund säger sossar, som inte vill utveckla det vidare, men inte heller vill förneka att det hela är komplicerat. Holmlund är Holmlund säger allianspolitiker, och menar det inte enbart negativt.

Holmlund är fortfarande Holmlund, det ska jag fan visa, tänker kanske även Holmlund själv ibland, belåtet, och drar iväg en blogg.

Holmlund är Holmlund, på gott och ont. Det uttrycker både en djupare sanning, som umebor måste förklara för dem som bara tittar hit när något klavertramp skett, och ett djupare självbedrägeri, som folk utifrån måste påpeka blir just ett självbedrägeri när staden rycker för snabbt på axlarna.

Ni må tro det om ni vill, men jag kommer ofta på mig själv att – i samtal med människor som bara känner till Lennart Holmlund från hans mest uppmärksammade blogginlägg – om inte försvara, så att åtminstone rejält nyansera bilden av honom som politiker.

Jag brukar rekommendera att man lyssnar på honom när han är förberedd i fullmäktige istället för att läsa hans spontana utfall, att man studerar honom som en pragmatisk samarbetspolitiker i sak istället för omdömeslös utspelsdebattör. Då anar man de distinktioner som väljarna i Umeå tvingats göra, även om sådana distinktioner blivit allt svårare, kanske omöjliga, att upprätthålla i de sociala mediernas epok.

Det finns trots allt skäl till att han vunnit så många val, även när irritationen över hans sätt att uppträda kokat ända inne i den lokala partitoppen. Att söka analysera de skälen är inte att försvara något, och inte att rekommendera något för Holmlunds efterträdare, men nödvändigt för att inte diskussionen ska bli helt förljugen. Många som skakar i kroppen av ilska över hur Holmlund ”håller på” har själva röstat för att behålla honom som kommunens ledande politiker, av helt andra skäl. Och det är pudelns kärna.

Man måste, även när porträttet är nedstänkt av ett nytt utspel, se alla Holmlunds olika skepnader, de motstridiga känslor han väcker hos omgivningen, hos väljare, medier, partikamrater, politiska motståndare – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – för att kunna ge en begriplig bild av Umeås politiska liv de senaste sjutton åren. Ser man bara bloggaren Holmlund är det lätt att dra slutsatsen att Umeå är en politiskt obegriplig stad. Men Holmlund har varit som en politikens ”Sex roller söker en författare”.

* Där finns det vanligtvis pålästa, kompetenta kommunalrådet som håller koll på regelverket och slantarna, som är vettig i talastolen, som vågar säga ifrån, som inte lovar för mycket och som många medborgare i grunden litar på. Mittensossen med hyfsat balanssinne. Det blir fel ibland, men inte värre än i andra kommuner. Holmlund i kommunstyrelsen, Holmlund i fullmäktige – det är, erkänner även kritiker, hans bästa arenor.

* Där finns den traditionella kommunalpampen, som tillsammans med några andra mäktiga män inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet styr, ställer och domderar, dunkar varandras ryggar och blir vansinnigt vreda när de inte får som de vill eller möter motstånd. Det komplexet är en osund maktsfär – med hårda nypor – som fler borde kritisera, och färre borde romantisera i förlegad starka män-nostalgi.

* Där finns den sanslöse bloggare och utspelspolitiker som låter käften och fingrarna på tangentbordet löpa, som förgrovar debatten med okunnigt skäll, innan omdöme eller rådgivare har en chans att hinna reagera. Det är den som uppmärksammats mest det senaste året, på ett mindre smickrande sätt för Umeå.

Min tanke om Lennart Holmlunds senaste, nu omredigerade, blogginlägg från i torsdagskväll, där han jämställde centerpartiet med den tidigare apartheidregimen i Sydafrika, är att det för inte minst socialdemokrater borde upplevas som djupt stötande. Genom att smaklöst dra in det historiska exemplet i en inrikespolitisk vardagsträta så banaliserar, förringar och devalverar Holmlund betydelsen av den långa kampen mot apartheid, i vilken ju de svenska socialdemokraterna spelade en viktig och stolt roll. Socialdemokrater med känsla för sitt partis historia borde stå först i raden av kritiker av inlägget.

Kanske var det någon som internt påpekade det oacceptabla för Holmlund och tvingade fram omredigeringen. Jag hoppas och tror det, och att flabb-flabb-ryggdunkarna var få i det här fallet.

*  Där finns kommunalrådet som i en politisk värld där en liten storm kan ge många politiker stora darren och skrämma dem på reträtt säger vad han tycker, ger klara besked och väldigt sällan backar från ett givet besked. Många medborgare och aktörer utanför politiken som har med Holmlund i hans formella roll som kommunalråd att göra uppskattar det, att ett handslag är ett handslag som gäller. De skiter, grovt uttryckt, i vad han skriver på någon blogg.

Skepnaderna är många. Så komplicerat är det. Stackars umeväljare, de har inte haft det lätt. De har röstat på en Holmlund som de gillat bättre än alternativen, men har fått flera Holmlund till på köpet, i helt andra roller, som de gärna hade avstått från.

Det viktiga, när slutet på hans era vid makten närmar sig, är kanske att försöka lära för framtiden av de här snart tjugo åren. Vad ska tomrummet som Holmlund kommer att lämna efter sig när han avgår fyllas med? Socialdemokraterna har, förhoppningsvis, lärt sig mycket på vägen. Oppositionen borde ha lärt sig en hel del. Medierna har lärt sig åtskilligt. Och medborgarna har fått en djupare insikt om att lokala politiker inte enbart är beslutsfattare, utan i vissa roller mer än så.

Nej, Holmlund är inte bara Holmlund.