Det talas så mycket om ”i dessa tider” utan att det ges någon närmare förklaring till vad vi menar med orden. Det handlar inte om årstiden utan det är alltid Corona som syftas. Vi har börjat att acceptera ett annat normaltillstånd där det är självklart att inte ta varandra i hand, där var och vartannat hem blivit också en arbetsplats och där vi låser in våra gamla med förmaningen att vi vill bara skydda er. Det nya ”normala” har blivit möten via skärm och det är så ”fantastiskt” med tekniken att nu kan vi ha dubbelt så många möten utan att lämna hemmet.

Vi vänjer oss, men jag vill inte vänja mig vid allt och jag är övertygad om att jag inte är den ende som känner så. Den senaste veckan har insändarsidorna fyllts av insändare från elever som är besvikna över att den studentexamen de arbetat för och längtat till inte alls kommer att bli som den borde bli. Mina sympatier finns hos dessa unga människor som nu ska sluta skolan och ta klivet in i vuxenvärlden under pågående pandemi och väntad arbetslöshet. Studier i höst kan bli på distans och umgänget med andra väntas fortsätta vara begränsat. Att inte ens bli mött av någon anhörig den dagen skolan slutar känns bara sorgligt.

Nu kommer motreaktionerna och de är kalla, hårda och oförstående. Ungdomar är bara egoister och ska vara tysta och tacksamma för att de bor i Sverige med gratis mat och skola. När skolan är slut kan de äntligen göra rätt för sig genom att plocka bär. Skribenten hade sin skolavslutning för 50 år sedan, dvs samma år som jag själv föddes. Personen borde vara pensionär, kanske riskgrupp, men glömmer här att gymnasieelever har fått stå tillbaka och bidragit till att minska smittspridning genom att utbildning skett på distans. En åtgärd som inte alltid bidragit positivt till kvaliteten på undervisningen.

En annan skribent som var elev på Dragonskolan i början av 1970 talet säger att ”Reaktionerna vi ser på restriktivt firande av ”studenten” är ett i-landsproblem för söndercurlade ungdomar, som ännu inte mött på en motgång i sitt liv...” Uppmaningen blir att bryt ihop och kom igen! Uttalandet är både okänsligt och taktlöst.

Jag känner oerhört starkt för dessa ungdomar som längtat efter sin studentdag, men som nu ser allt förändras. Besvikelsen måste vara stor och inte blir det varken lättare eller bättre att äldre människor kallar dem söndercurlade och egoister. Jag fattar mycket väl att studentexamen inte kan ske i stora folksamlingar, men måste alla klasser lämna skolan samtidigt? Går det att sprida ut under dagen och samtidigt begränsa den tid som studenter möter upp en anhörig på skolgården? Vilka goda exempel finns det ute i landet? Jag förordar inte gammalt firande, men för allt i världen förringa inte unga människors känslor inför den dag de väntat på och längtat efter. Deras generation är ”satt på paus” eftersom de kommer ut till ett samhälle som är märkt av en ekonomi på nedgång och en arbetsmarknad som inte vill ha dem. Inte just nu.

Daniel Persson i Dagens Samhälle förklarar mycket väl betydelsen av studentfirandet och dess ritualer och jag önskar att fler, både politiker, skolpersonal och anhöriga tog del av den. Kanske det inte är för sent ännu att komma med en respektfull lösning utan att frågan om smittspridning kompromissas bort.

Bild från studentfirande för trettio år sedan