Kategori: Kristdemokraterna

Öppen process utan begränsningar

Av Veronica Kerr, 31 januari 2015 kl 12:53, Bli först att kommentera

Lördag och helg. Vila och avkoppling samtidigt tid för reflektion när veckan har gått förbi i ett ruskigt tempo. När jag inte skriver på bloggen så är det inte för att inget har hänt utan många gånger just för att det har hänt så mycket.

Veckans stora händelse måste nog ändå vara Göran Hägglunds presskonferens i torsdags när han meddelade att han tänker avgå. Det kom så plötsligt, som en blixt från klar himmel kändes det. (Inte omöjligt när vi nu läser att det kan både blixtra och dundra i januari.) Det var under Äldrenämndens sammanträde som en S ledamot visade mig nyheten på Aftonbladets hemsida och plötsligt svek koncentrationen för mig. Vad har hänt och varför? Jag träffade Göran Hägglund för en dryg vecka sedan när vi hade kommun och landstingsledningsdag och det fanns aldrig en antydan till att detta var på gång. Media började ringa och det var en märklig känsla att tänka att nu kommer inte Hägglund att vara vår partiledare längre. Jag har varit kristdemokrat och medlem i snart 16 år och under den tiden har Hägglund varit partiledare i 11.

Mina tankar har också gått till Görans fru Karin som under många år har fått vänja sig vid att maken varit på resande fot och borta under veckorna. Att vara politiker är inget 9-17 jobb med lediga helger, politiskt engagemang kan tära på relationen om inte stödet finns där. Att inte ha familjens stöd och förståelse som politiker gör det omöjligt. Spontant blev jag mycket glad för Karins skull.

Spekulationerna är i full gång om vem som kommer att bli ny partiledare för Kristdemokraterna. Jag har fått frågan om vem jag gärna ser och jag har svarat Ebba Busch Thor, kommunalråd i Uppsala. Detta betyder inte att hon är den enda favoriten, vi har så många kompetenta ledare i partiet. Det var bara så att ingen trodde att vi skulle behöva lyfta fram dem riktigt än. Det är en stor skillnad mot andra partier där man lyft fram andra personer att ta över som partiledare långt innan den sittande partiledaren har meddelat sin avgång. Kritik som mullrar och gnäller i partileden tills det blir omöjligt för partiordförande att sitta kvar. Så skedde inte för vårt parti och för det är jag tacksam.

Det som en del säger talar emot Ebba är att hon är ung, 28 i februari, för övrigt samma ålder som Annie Lööf när hon tog över efter Maud Olofsson och samma ålder som Gustav Fridolin när han blev språkrör för Miljöpartiet. Aida Hadzialic, (S) var 27 när hon blev regeringens yngsta minister så åldersargumentet biter inte på mig. Ebba Busch Thor är kunnig och erfaren politiker, men sitter inte i riksdagen. Nej det gjorde inte heller Stefan Löfven när han blev partiordförande för S. Jag vill ha en öppen process och jag vill att vi tänker nytt och fritt. Processen ska inte begränsas av dessa två saker redan innan det börjat. Journalister har frågat mig var jag lägger mig på skalan, värdekonservativ eller liberal. Jag svarar att jag inte ser mig själv på den skalan, jag är kristdemokrat och att det är andra som gör den bedömningen. Den journalisten bedömde mig som liberal och av moderater har jag blivit kallad konservativ. Frågan blir vad lägger vi i den värderingen? Den 25 april har vi vårt riksting och då vet vi vem som vill bli ny partiledare för Kristdemokraterna. Det är en spännande tid som väntar.

Inte ens fel när två träter eller vänsterns bild av verkligheten

Av Veronica Kerr, 20 januari 2015 kl 09:45, 1 kommentar

I december 2010. Jag var ny i fullmäktige och ny ledamot i näringslivs och planeringsutskottet när beslutet om Väven och dess innehåll skulle tas. Drygt två veckor tidigare hade kommunfullmäktige beslutat att ett Kvinnohistoriskt museum skulle byggas och nu fick vi veta att det skulle in i Väven. Inget annat var klart, men ett museum som ingen efterfrågat var nu garanterat en plats tillsammans med ett bibliotek. Detta var en eftergift till Vänstern för att kunna gå vidare och för dem att släppa protesterna om att lämna biblioteket vid Vasaplan.

Det var inte det enda som kompromissades. I beslutet står det att en icke-kommersiell mötesplats skulle fortsatt finnas vid Vasaplan, men ingenstans står det att det var i bibliotekets lokaler. Enligt min mening kunde denna icke kommersiella mötesplats bli precis vad som helst och var som helst så länge som det var placerat i närheten av Vasaplan. Nu fyra år senare börjar protesterna och de splittrade minnesbilderna komma fram. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är nu helt frigjorda från varandra och inget av partierna har en gruppledare idag som var med när beslutet skrevs fram. Kanske en förklaring till varför en ”träta” kan blossa upp.

Jag är inte emot icke kommersiella mötesplatser, inte alls. Jag är övertygad om att dessa behövs i en stad för att vara inkluderande. Min kritik är att inte alla punkter som kompromissades fram har kritiskt granskats. I samma beslut från KF januari 2011 står det att UKF ges i uppdrag att se över kollektivtrafikens linjesträckning så att kollektivtrafiken till Kulturens hus tryggas. Bara dryga året senare kräver Vänsterpartiet att Storgatan (samma gata där Kulturväven idag finns) ska stängas för biltrafik. Inte ett ord om kollektivtrafik till Väven. Var detta en ”skenkompromiss”, en eftergift som skulle få Vänstern att känna att de trots allt har haft inflytande? En eftergift som inte ens vänstern anser vara intressant, i synnerhet inte nu när Kvinnohistoriskt museum står där det står?

Det är bra att gamla beslut följs upp. Ibland är gamla beslut bara gamla och de passar inte in i verkligheten ett par år senare. Många gånger är det just så när vänstern har varit med och beslutat, besluten är inte anpassade till verkligheten.

Vad är jämställd talartid?

Av Veronica Kerr, 10 januari 2015 kl 13:42, Bli först att kommentera

Få kvinnor tar plats i fullmäktiges talarstol, det är rubriken på VKs artikel om att endast 13 % av talartiden utgjordes av kvinnor på novemberfullmäktige. Jag fick själv frågan om hur kvinnor ska lockas till att ta plats i talarstolen, men inte allt jag sa framkom i artikeln. Mätningen av talartiden skapar betydligt fler frågor och att bara säga ”att männen måste backa och låta fler kvinnor ta plats” (Fi) är att göra det enkelt.

Idag är tio partier representerade i Umeås kommunfullmäktige. Sju av tio gruppledare är män och det är precis som Carin Nilsson säger att det är gruppledarna som i de flesta fall företräder frågorna. När mätningen gjordes var det valfullmäktige med formella val till nämnder och styrelser. Motioner som inlämnats många månader var uppe till beslut och med ett nytt fullmäktige och nya partier kanske engagemanget inte fanns för frågorna. I december fullmäktige var procentsatsen 38% för kvinnor. Nämnder och styrelser hade sammanträtt vilket gör att den politiska plattformen för nya ledamöter i fullmäktige var större och dagsaktuella frågor var på föredragningslistan.

Jag är missnöjd med hur man framställer resultatet som två enskilda ledamöter initierade i november. Det finns fler frågor som behöver svar, t ex var det 30 män som var uppe i talarstolen eller var det sju män som gick upp gång på gång? Jag tror inte på att tysta männen, men det är klart att vissa av dem tar mer plats än andra. Jag undrar mer över de ledamöter som aldrig går upp i talarstolen, som aldrig interpellerar eller motionerar. Hur ser de på sitt uppdrag som förtroendevald? Med 65 ledamöter kanske vi ska vara glada för att inte alla talar varje gång, fullmäktige kommer då att bli betydligt längre än idag. Men att begränsa talartid för att tysta ledamöter är inget alternativ.

För övrigt var jag inte med på fullmäktigemötet i november, hade jag varit så vet jag att procentsatsen sett annorlunda ut. Om detta är en viktig fråga för de enskilda ledamöterna Christer Lindvall (s) och Ulrika Edman (v) hoppas jag att de återkommer med ytterligare mätningar där svaren på mina frågor kommer fram. T ex hur ser det ut i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Statistik är ett verktyg som kan visa olika sanningar beroende på vem som använder det. Men det är väl ingen nyhet?

I väntan på ambulans..

Av Veronica Kerr, 5 januari 2015 kl 21:04, Bli först att kommentera

I mitten av oktober lämnade jag in en interpellation till kommunstyrelsens ordförande om när kan Umeå kommun teckna avtal med landstinget om IVPA? Jag har skrivit om interpellationen tidigare och jag fick även svar av dåvarande ordförande i Tekniska nämnden, Lasse Jakobsson (v).

Jag och Lasse var i det stora hela överens om att det är en viktig fråga för våra medborgare och att det är helt klart samhällsekonomiskt en vinst. Det är dock landstinget som beslutar om vem eller vilka man vill ingå avtal med. ”I väntan på ambulans” innebär att räddningstjänsten larmas ut och kan därmed vara först på plats innan ambulans.

Min interpellation väckte inte stor uppmärksamhet och den fick inga reaktioner av varken övriga politiker eller av media när den behandlades. En viktig fråga i tysthet, därför var det glädjande att Västerbottens radion lyfte ämnet och vem ska betala? Och varför? Jag och landstingsrådet Karin Lundström (per telefon) samtalade om behovet av IVPA och inte vet jag om radio lyssnarna blev mycket klokare. Det fastnar i att landstinget inte har pengar och det i sig var kanske ingen nyhet, samhällsnyttan togs inte upp.

I tidigare inlägg lovade jag dela med mig av svaret till interpellationen, men det glömdes bort. Här kommer utdrag från kommunfullmäktiges protokoll.

***************************************************************************************”

Umeå kommun Protokollsutdrag

Kommunfullmäktige 2014-10-27

§ 139

Diarienr: KS-2014/01001

Interpellation – När kommer avtal om IVPA skrivas?

Beslut

Efter ytterligare inlägg av Veronica Kerr och Lasse Jacobson beslutar

kommunfullmäktige

Att avsluta överläggningen om interpellationen.

Ärendebeskrivning

Efter medgivande av kommunfullmäktige ställer Veronica Kerr (KD) följande

skriftliga interpellation till kommunstyrelsens ordförande:

Inom kommunen finns en heltidskår i Umeå tätort samt fem deltidskårer

med placering i Hörnefors, Holmsund, Sävar, Tavelsjö samt Botsmark. I

kommundelarna har brandmännen i beredskap vanligtvis ett ordinarie jobb

hos en annan arbetsgivare och vid larm ska de vara på brandstationen inom

4-8 minuter.

Kommunen har ett avtal med Västerbottens landsting om IVPA (i väntan

på ambulans) i Botsmark. Om SOS Alarm bedömer att räddningstjänsten

tar sig snabbare till en nödställd med livshotande symtom än

ambulanssjukvården larmas denna resurs parallellt. Ett liknande avtal finns

för centrala Umeå när det gäller hjärtstopp, andningsstillestånd och

medvetslöshet.

I väntan på ambulans kan för ändamålet utbildad personal i det lokala

brandförsvaret ge syrgas och ha en lugnande effekt. Om det värsta skulle

inträffa – medvetslöshet genom hjärtstillestånd – kan personalen inleda

hjärt- och lungräddning. Det här är insatser som räddar liv. Trots det har

kommunen och landstinget inte slutit avtal om IVPA som omfattar alla

kommundelar.

Situationen har gjort att SOS i en del fall har tvingats kontakta

ambulanssjukvården och sjöräddningen även om räddningstjänsten skulle

ha kunnat vara på plats först. I andra fall har SOS Alarm trots avsaknaden

av avtal om IVPA valt att larma räddningstjänsten.

Med anledning av detta ställer jag följande frågor:

Varför saknas det avtal om IVPA för en stor del av kommunen – trots att det kan kosta liv?
Vad gör kommunen för att ett avtal om IVPA som täcker hela kommunen ska undertecknas, och när kommer ett sådant avtal undertecknas?

Kommunstyrelsens ordförande har överlämnat besvarandet till tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobson (V) som lämnar följande

skriftliga svar:

Varför har det inte tecknats fler avtal än de som finns i Umeå och Västerbotten

för närvarande?

Den frågan bör egentligen landstinget svara på eftersom det är landstinget

som beslutar om med vem de tecknar avtal om IVPA.

Att teckna avtal med landstinget om IVPA-verksamhet är något som

brandcheferna i Västerbottens kommuner har förklarat att det finns intresse

för. Det är dock landstinget som bestämmer i slutändan om vilka platser de

anser sig ha behov av.

Historiskt sett har landstinget varit kallsinnig till detta och har framfört att

de har den ambulanstäckning tillsammans med helikoptern i Lycksele som

tillräcklig.

Nya chefer inom landstinget har sett annorlunda på detta behov och därför

har avtal tecknats med några kommuner och det fanns också planer på att

göra det med flera kommuner än vad som faktiskt skett. Men tyvärr tog

detta slut, antagligen p.g.a. att de räknade på den ökande kostnaden för

landstinget.

Varför måste det då tecknas avtal?

Det är inte på affärsmässiga grunder utan det beror på att sjukvård är

landstingets uppgift vilket de skall planera för att den bedrivs effektivt och

bekosta.

I kommunallagen anges:

Undantag från kravet på kommunal anknytning

2 § Det krav på anknytning till kommunens eller landstingets område eller

dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) gäller

inte vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:

– 3 kap. 2 § om sjuktransporter,

I lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter utvecklas det:

Kommuner får ingå avtal med landsting om att utföra sådana transporter

som avses i 6 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Kommuner får även

ingå avtal med landsting om att utföra hälso- och sjukvård i väntan på sådana

transporter.

Hälso- och sjukvårdslagen

6 § Landstinget svarar för att det inom landstinget finns en ändamålsenlig

organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer

vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är

särskilt inrättade för ändamålet. Lag (1992:567).

Om avtal enligt ovan ingås så innebär det också att när brandkår utför sk

IVPA-uppdrag så bedrivs det sjukvård på landstingets uppdrag och att tex

patientförsäkringen gäller för de behandlade patienterna.

Om inte avtal finns så får inte SOS Alarm larma ut kommunala brandkårer

på sjukvårdslarm som erfordrar att det bedrivs sjukvård.

Men varför har inte landstinget tecknat fler avtal än de som finns i Västerbotten för närvarande?

Det beror nog på kostnadsfördelningen mellan landsting och kommun.

Som jag tidigare skrivit så startades det upp verksamhet i Västerbotten i

några kommuner där kommunerna skulle ingå avtal med landstinget och

där landstinget skulle ersätta kommunerna för de kostnader som

kommunerna fick för att bedriva IVPA-verksamhet.

Tyvärr så gick det i stå eftersom landstingets syn på kostnader inte

överensstämmer med de kostnader som kommunerna fick.

Landstinget erbjöd sig att svara för instruktörskostnaderna för att utbilda

personalen och att tillhandahålla teknisk utrustning (bl.a

hjärtdefibrillatorer).

Men de kostnader som kommunerna har är egna personalkostnader under

utbildningen vilket kan variera med 15-25 personer vid varje brandkår medan

landstinget bär kostnaden för en person som instruktör. Vidare så innebär

det att kommunerna bär alla löpande personalkostnader under utryckningar

och återkommande övningar och fortbildning, kläder och annan

personlig utrustning för personalen.

Vad kostar det kommunerna att bedriva IVPA-verksamhet?

Chefen för Brand och Säkerhet i Umeå, Lars Tapani, och räddningschefen

i Vännäs kommun har sett på detta och skattat kostnaden till ca 2500

kr/utryckning. Då har man ändå inte räknat med kostnaden som vi har för

att ha 2 personer i beredskap dygnet runt, året om vilket uppgår till 5-600

kkr/år.

I Umeå har vi för Botsmarks del ca 20 utryckningar/år för IVPA. Den

kostnaden är en extrakostnad som jag inte har anslag för i budget men när

vi skrev avtalen var avsikten att vi skulle få kostnadstäckning.

Kan kommunerna genomföra IVPA?

Numera har varje brandkår i länet själva anskaffat hjärtstartare och utbildat

personal för egen del. Personal har även delegation för att administrera

syrgas på olycksplats. Personalen genomför kunskapsprov varje år för att

behålla syrgasdelegation och kostnader för syrgaskompetensen hos

personalen svarar kommunerna för idag. Anledningen är att brandkårerna

historiskt sett har administrerat syrgas på olycksplats men när syrgas

började klassificeras som läkemedel erfordras det delegation från läkare.

Är det samhällsekonomiskt att bedriva IVPA ?

Tveklöst Ja, det menar alla brandchefer i länet enligt de uppgifter jag fått .

Vår uppfattning är att detta borde genomföras av brandkårerna men då

måste man få ekonomiska medel för detta, antingen att landstinget ersätter

oss eller att anslagen ökar för att leverera denna tjänst åt landstinget för

medborgarnas bästa.

Lars Tapani har vid ett antal tillfällen informerat politiken om dilemmat

med IVPA och vem som enligt hans mening bär kostnadsansvaret.

Detta med kostnadsansvaret har bl.a. tagits i tidigare LaKo-gruppen samt i

Region Västerbottens primärkommunala delegation samt kort informerats

om till TN i Umeå.

Brandchefen kan inte heller som verksamhetschef ta på sig nya uppdrag

som vi inte är ägare till och som inte är finansierade.

Varför är det av intresse att se på hela Västerbotten och inte enbart Umeå?

Det visar på landstingets inställning att de inte vill betala för denna

verksamhet som de har ansvar för och det verkar som de vill vältra över

kostnaden på kommunerna.

Ironiskt nog så pågår det nu en form av IVPA i länet där deltagande

kommuner får ersättning med 2000kr/utryckning. Detta sker i ett projekt

som startade i oktober och som pågår 3 mån till årsskiftet 2014/15

Det är ett projekt, där särskilda projektmedel erhållits från socialstyrelsen,

som benämns Akutsjukvård i extrem glesbygd. Umeå deltar dock inte i

detta projekt eftersom vi inte ingår som extrem glesbygd generellt men det

skulle kunna vara aktuellt för Botsmark men där har vi redan obetald

IVPA-verksamhet.

Lite besviken är jag nog..

Av Veronica Kerr, 28 december 2014 kl 12:57, 5 kommentarer

Julen är över och den politiska verkligheten gjorde sig påmind tidigare än vad jag trodde att den skulle göra. Vi visste sedan tidigare att ett nyval kan inte utlysas tidigare än den 29 december, därför var det med stor förvåning jag följde presskonferensen på TV igår förmiddag. Jag var inte förberedd och när jag hörde nyheten var det precis som om luften gick ur mig.

Med det sagt var det inte som om jag har gått och bara längtat efter att hänge mig åt en valrörelse igen, (jag har inte repat mig än från förra som ni vet om ni har läst mina tidigare inlägg) men jag hade börjat att förbereda mig och min kalender för mars månad 2015 var planerad för kampanjer och fotarbete. Möten och resor var framflyttade allt för det val som Löfven utlyste den 3 december skulle ske den 22 mars. Trots att jag vet att det nu blir mer ledig tid i kalendern känner jag mig besviken.

Reaktionerna i mitt Facebookflöde har varit starka,och varierade. Allt ifrån ilska och besvikelse till stor lättnad. Eftersom jag har vänner från nästan alla politiska partier i min vänskapskrets har också beskyllningar och antaganden om vem eller vilket parti som står som initiativtagare till ”Decemberöverenskommelsen” flödat. För mig är det inte det viktigaste utan vad kommer att hända nu? Ett nyval var endast val till riksdagen, men som kommunpolitiker har rikspolitiken mer betydelse än vad många verkar inse. I Umeå planerade S och V maktskifte på nationell nivå för att få budget att gå ihop i kommunen. Man räknade hypotetiskt och det gick inte vägen när regeringens budget föll.

Visst har Sverige erfarenhet av minoritetsregeringar och från Socialdemokraterna minns man fornstora dagar när det inte fanns en stark opposition. Nu när Alliansen finns hörs tongångarna från Löfven och andra socialdemokrater att blockpolitiken måste dö och att det är oppositionens fel. Oavsett vad vi nu tycker om beskedet måste det finnas en stark opposition. Bara för att en överenskommelse finns som gör det lättare för en minoritet att regera kan vi inte låta vad som helst passera. Där är vi som opposition skyldiga att agera och reagera. Med denna överenskommelse kommer ansvar och konsekvenser och kanske blir det bra. Men just nu tillåter jag mig att vara lite besviken, lite ledsen och lite orolig. Min förhoppning är ändå att allt blir bra till slut och blir det inte bra, ja då är det inte slut än. Mitt arbete i politiken fortsätter även under 2015.

Kalle Anka, traditioner och jämställdhet

Av Veronica Kerr, 24 december 2014 kl 09:30, 1 kommentar

Gröten står på spisen och jag har precis lagt i en mandel precis som traditionen kräver, eller gör den det? Jag kokar risgrynsgröt endast en gång om året och det är på julafton. Det kräver både tid och en massa mjölk och jag vet att den kanske inte är godare än de gröttuber som finns att köpa, men det är tradition för gröt ska man äta till jul.

Jag älskar julen och försöker att bli klar tidigt med alla bestyr för att inte vara alltför stressad på julafton och det har blivit bättre med åren. Något annat som hör till traditionen är att se på Kalle Anka kl.15 för det har jag gjort varje år sedan jag var liten. Jag vet inte egentligen varför jag också tidigt började tvinga mina barn att se det tillsammans med mig trots att de inte alls var lika glada i programmet. Men det var ju en del av min lyckliga barndom så varför ska det inte vara en del av deras? Det är ju tradition och de ska föras vidare.

Det blir samma sak igen i år, men idag kanske det blir annorlunda. Hörde en intervju på radio igår med Fredrik Eklöf på företaget Gendertimer som är ett konsultföretag med inriktning på ledarutveckling och jämställdhet inom näringslivet. Detta företag har kommit fram till att i Kalle Ankas julafton medverkar 293 manliga karaktärer och ENDAST 22 kvinnliga. Nu föreslår man inte censur eller bortklippning i ett barnprogram från 50 talet vilket många gånger verkar vara en snabb lösning, men diskussionen är igång. Eklöf menar att det är bra att vi uppmärksammar ojämlikhet att det är män som har mer talartid eller syns mer än kvinnor och i synnerhet, hur framställs kvinnan?

Nu har jag inte irriterat mig på Kalle Anka tidigare eftersom jag har inte tänkt mig honom som en man utan mer som hen, men jag kanske har fel. Programmet är gammalt och det är som det är, men vad är det med TV produktionerna idag kring jul? Under de senaste två veckorna har TV visat ”Jul med Ernst”, ”Julstök med Lasse Kronér” ”Julbak med männen från dessertmästarjuryn” och det är bara de svenska programmen. Jamie Olivers bästa julrecept och Jul med James Mays är två andra program och jösses vad jag har saknat kvinnorna. Min dotter sa det samma när vi såg Dessertmästarna med en jury som består av fyra män, varför har de inte Leila bakar eller Mat TIna? Det finns kvinnor som kan, men vill de inte vara med? Eller är det mysigare för TV publiken att se män stöka runt i köket?

Kalle Anka är en timme om året och det måste vara roligt för Fredrik Eklöf att hans analys av programmet fått så stor uppmärksamhet. Jag saknar dock en större diskussion om alla de andra TV programmen som produceras idag. Nu är i alla fall dagens första ”tradition” redo, dags att duka fram gröten och väcka tonåringarna. Vi får väl se, vi kanske tar en jämställdhetsdiskussion lagom till glöggen strax före kl.15.

Till er andra önskar jag en fridfull jul, allt gott!

Inga julklappar till dig

Av Veronica Kerr, 22 december 2014 kl 11:32, Bli först att kommentera

..det är vad en vänsterpartist sa till mig från talarstolen idag på fullmäktige. Hen ansåg att jag var glömsk och talade osanning när jag talade om hur beslut fattats tidigare i kommunfullmäktige.

Jag förväntar mig inga julklappar från vänsterpartiet, men när verkligheten inte stämmer överens med bilden vänstern vill måla upp då har jag ett ansvar att ge en annan bild. Anklagelsen kom under interpellationsdebatten om vad som hänt med de 25 miljoner som skulle gå till projekt inom äldreomsorgen. Dessa medel avsattes från de AFA medel som kommunen fick återbetalade 2013, ca 100 miljoner kronor.

När dessa pengar fördelades var Kristdemokraterna tydliga med att vi ville att pengarna skulle gå tillbaka till de verksamheter som betalat in försäkringspremierna. http://blogg.vk.se/veronica-kerr-kd-politiker/2013/04/30/torftig-nyhetsrapportering/ Vårt alternativ hade gett betydligt mer pengar till äldreomsorgen än de 25 miljoner som fullmäktige beslutat om.

Vänsterpartiet har INTE ensamrätt på att värna om äldreomsorgen, det ansvaret har alla partier som sitter i Äldrenämnden. Här finns lite mer om tidigare beslut http://blogg.vk.se/veronica-kerr-kd-politiker/2014/04/10/detaljstyrning-forsenar/

Nu var jag inte den enda politikern som fick en släng av sleven av vänstern med orden att inga julklappar var att vänta. Även kommunstyrelseordförande Hans Lindberg fick höra det samma, men det var i ett helt annat ärende, debatten om vad Umeå gör för de romska tiggarna.

Ofräscha entreprenörer

Av Veronica Kerr, 15 december 2014 kl 09:23, Bli först att kommentera

Jag kan bara inte låta bli att kommentera en av helgens stora snackisar från avslutningen av kulturhuvudstadsåret. Jag talar om attacken på Umeås näringsliv som uttalades av bandet Caoticos sångare Joel Dunkels. Det är antagligen lite för starkt ord att tala om attack, VKs ordval, men självklart väcker uttalandet uppmärksamhet.

Det var på Facebook som jag läste om uttalandet ”Vi hatar entreprenörskap, det är så ofräscht. Vi hatar Umeå näringsliv.” Inlägget hade då kommenterats fler än 150 gånger. Jag var inte på avslutningen och jag lyssnar inte heller på Caotico, men blev inte förvånad för uttalandet eftersom i Umeå verkar det många gånger vara något som förväntas av artister. Att hata kulturetablissemang, men samtidigt förvänta sig stöd och lön för det de utför, i det här fallet ge en konsert. Att näringslivet är det som gör ett rikt kulturliv möjligt blir med ens alldeles sekundärt och glöms bort i hatet.

Joel Dunkels åsikter om vad som är ofräscht får stå för honom, men när han sätter likhetstecken mellan entreprenörer och ”ryggdunkeri, gubbar som sitter och skålar på Bishops och exkluderar extremt många av våra medborgare” tycker jag att diskussionen hamnar snett. Entreprenörskap är någonting helt annat. Entreprenörer är människor som drivs av en idé, en längtan att skapa något som kan leda till arbete och utveckling. Många gånger inte bara för sig själv utan för så många fler. Det är inte girighet som driver främst vilket alltför många från vänster verkar tro.

För en tid sedan satt jag på ett sammanträde där vi talade om gymnasieskolan i Umeå. En rektor talade om entreprenörskap och genast ifrågasatte den ledande vänsterpolitikern ordet entreprenörskap och dess betydelse som hen inte förstod. Det var inte ett ord som skulle användas trots att det finns i skollagen menade den politikern. Jag menar att hen missuppfattat ordet och satt in likhetstecken med kapitalism. Kanske är det så att Dunkels i Caotico också dragit samma parallell och ser entreprenörer som kapitalister som dricker öl och dunkar varandra i ryggen. Är det den bilden han har av en entreprenör håller jag med att den är ofräsch och borde uppdateras. Det finns många entreprenörer i Umeå som gärna visar en annan bild.

http://www.vk.se/plus/1345414/attack-mot-umea-naringsliv?missing-web-product=1

Barnpsykiatri och psykofarmaka

Av Veronica Kerr, 9 december 2014 kl 09:48, Bli först att kommentera

Idag skriver jag och Birgitta Nordvall, gruppledare i landstinget, på VKs debattsida om barn och ungdomspsykiatrin i Västerbotten och den situation som råder. Det bör inte komma som en nyhet, men att tillgängligheten fortsätter att vara så dålig i vårt län är fullkomligt oacceptabelt. Vi skriver också om den motion som Kristdemokraterna i Umeå lämnat in om en elevhälsogaranti.

Det är mer än ett sammanträffande att i en annan artikel kan vi läsa att Västerbotten tillhör ett av de län som har störst förskrivning av anti depressiva läkemedel och ADHD mediciner till barn. Är det så att med långa köer till BUP och sena insatser blir medicin en enkel lösning eller är det någonting annat som gör att Västerbotten skiljer sig från mängden? Oavsett så är det fakta som oroar och jag håller med Bruno Hägglöf, professor i barn och ungdomspsykiatri att det är dags att lägga ett fokus på andra åtgärder. http://www.vk.se/plus/1340732/manga-barn-i-lanet-far-psykofarmaka

Min och Birgittas debattartikel:

Satsa mer på barnpsykiatrin

För en tid sedan gav en rapport det glädjande beskedet att Västerbottningar mår bäst i landet. Men undersökningar och statistik visar att det finns mycket kvar att göra när det gäller den psykiska ohälsan hos våra barn och unga. Rotlöshet, ångest och bristande framtidstro är vardag för alltför många barn.

Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Västerbottens läns landsting har fortfarande sämst tillgänglighet i landet. Meningen är att 90 procent av barnen och ungdomarna ska ha fått ett första besök inom 30 dagar. Men i Västerbotten är siffran endast 29 procent!

Bakom varje siffra i statistiken finns barn och ungdomar som varje dag kämpar med stora svårigheter i sina liv. Bakom varje siffra finns också familjer som varje dag lider av att de inte får hjälp med sitt barns psykiska ohälsa.

Socialdemokraterna har inte prioriterat barnens bästa under sina många år vid makten i landstinget. Därför har inte landstinget uppfyllt målen inom vårdgarantin som den tidigare Alliansregeringen införde. Misslyckandena att uppfylla målen har i sin tur lett till att Västerbotten har gått miste om statliga medel – pengar som skulle ha gått till att korta köerna till BUP.

I april månad införde BUP i Västerbotten remisskrav för att få bukt på de långa köerna. Men statistiken visar att situationen inte har förbättrats jämfört med för ett år sedan.

Ett förslag från Kristdemokraterna och Alliansen är att införa vårdval som innebär att även andra vårdgivare ska kunna genomföra utredning och behandling. Vi vill också lägga mer resurser på barnhälsovårdens förebyggande verksamhet så att barnfamiljerna får stöd snabbare. Tidiga insatser minskar på sikt behovet av specialistvård och det minskar i sin tur trycket på BUP.

I landstinget har Kristdemokraterna även lämnat in en motion om att inrätta ett barnskyddsteam. Då blir det lättare för vården att tidigare upptäcka, anmäla och förhindra att barn blir misshandlade.

Resultatet av Unga14, en stor folkhälsoundersökning bland unga i 13-18 års ålder i Umeå kommun, visar att allt för många barn och unga mår dåligt.

Många känner sig nere, har svårt att somna, har ont i magen eller i huvudet. Särskilt illa är det för unga flickor. 13 procent av tjejerna och fem procent av killarna uppger att de har mått dåligt eller mycket dåligt de senaste tolv månaderna.

I Umeå kommun har Kristdemokraterna lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att införa en elevhälsogaranti. Den ger elever rätt att inom ett dygn få kontakt med personal som har utbildning att möta behovet. Även den åtgärden syftar till att barn och ungdomar ska få hjälp i ett tidigt skede. Dessutom kan elevhälsan göra mycket av utredningsarbetet – vilket minskar trycket inom BUP.

Den psykiska ohälsan i barn- och ungdomsåren riskerar att fortsätta i vuxenlivet om man inte får hjälp. Därför är en tidig insats för dessa unga så oerhört viktig.

Det ger bättre möjligheter att hantera livsproblem och minskar risken för framtida psykisk ohälsa.

Birgitta Nordvall
Veronica Kerr

Spelberoendeföreningen- årets eldsjälar!

Av Veronica Kerr, 6 december 2014 kl 12:51, Bli först att kommentera

Igår var det internationella Frivilligdagen och priset till årets eldsjälar gick till Umeå spelberoendeförening. Jag var inte själv närvarande och jag läste nyheten på Facebook sent i går kväll. Det är i mitt tycke ett mycket bra val av pristagare eftersom jag vet att de arbetar hårt med att fylla ett stort behov i en fråga som alltför många vet alltför lite om.

Jag besökte Spelberoendeföreningen i våras tillsammans med Kristdemokraternas gruppledare på landstinget, Birgitta Nordvall, eftersom vi inte ser spelberoende som enbart en kommunal eller landstingsfråga. Det är av yttersta vikt att både landsting och kommun är med och stödjer arbetet mot spelberoende eftersom antalet personer med spelberoende ökar. Det är inte endast den som spelar som berörs utan alla som står honom eller henne nära. Tillgängligheten till spel i alla former har ökat avsevärt tack vare internet vilket på sätt och vis kan osynliggöra den som spelar eftersom man inte behöver lämna hemmet.

Män och kvinnors spelvanor skiljer sig åt ordentligt och jag avskyr att se reklamsnuttarna på TV som blir allt fler med olika sätt att sälja in sig till målgrupper. Speakerrösten kan vara hård, tuff och i kontroll av situationen när det är sport, men i andra klipp är det tal om en mysig hemmastund när alla har lagt sig och du får tid att själv sitta och chatta med andra samtidigt som du spelar bingo. Syftet är gemensamt, den som spelar ska förlora pengar.

För länge sedan när jag var student lärde jag känna en person som spelade på Stryktipset, ofta och mycket. Ibland gick det bra andra gånger sämre. Stryktipset var inte det enda, travet och vadslagning var andra spelformer. Jag minns när hen hade spelat på ett skidlopp och satt framför TVn, med något halvt panikslaget i blicken att gick det inte vägen skulle det bli mycket tufft. Det gick vägen och vinsten var ungefär lika mycket som tre månaders studielån. När det gick sämre var vi flera som bjöd hen på mat eftersom dennes studiemedel tagit slut för fort, andra gånger var hen mycket generös på krogen. Vi visste att något var fel, men jag vet ingen som talade om att spelberoende var något som man kunde få hjälp för.

Det civila samhället med frivilligorganisationer är fantastiskt och det offentliga har allt att lära. Jag vill att den som vänder sig till sjukvården för att få hjälp med att bryta sig loss från ett missbruk ska få hjälp och att kunskapen om hur ska finnas hos den som tar det samtalet. Idag finns det tyvärr exempel på när det inte fungerar.

http://www.vk.se/plus/1339024/spelberoendeforening-arets-eldsjalar?missing-web-product=1 Här kan du läsa mer. Jag undrar dock varför man har valt Stryktipset som annonsör i klippet, fanns det en mening bakom eller var det bara en slump?