Den kommunala likabehandlingsprincipen, det låter väl bra? Att en kommun ska behandla alla medborgare lika oavsett var de bor borde vara en självklarhet, men det är inte enkelt. För tre år sedan drygt försvann kommundelsnämnderna i Umeå kommun och efter att jag själv suttit i en kommundelsnämnd under två mandatperioder hade jag sett både positiva och negativa delar. Att vara nära politiken, lokaldemokratin, lyftes fram men i praktiken var det oftare så att kommundelsnämnden var en remissinstans som endast gav sken av att vara en del av demokratin. I praktiken var det kommunfullmäktige som beslutade. Ett exempel på skillnader var att elever i kommundelarna inte fick datorer i skolan, medan alla elever i centralorten fick det. Å andra sidan fanns det andra lösningar och satsningar i kommundelarna som inte var möjliga eller önskvärda centralt.

När kommundelarna blev på riktigt en del av kommunen (kanske bara på papper) fick de politiska nämnderna betydligt större ansvar. Om du varit socialpolitiker i socialnämnden eller suttit i skolnämnden under många år förändrades ansvaret, det blev så många fler under nämndens beskydd. Tanken var att det inte skulle bli vi och dem (kommundelarna), men det lever kvar. Det kan INTE vara så att den viktiga likställighetsprincipen i Kommunallagen innebär att det är centralortens sätt att tänka och behandla medborgarna som ska vara allenarådande när det visat sig att det fungerar bättre ute i kommundelarna. Det socialdemokratiska styret har varit detsamma i hela kommunen, men i kommundelarna har det funnits en tolerans och öppenhet till andra lösningar över politikgränserna. Hörnefors kommundel är ett sådant exempel.

I Hörnefors öppnade Astridgården 1992, ett privat äldreboende med särskild vårdfilosofi. Nu 25 år senare är det mycket oklart om vad som kommer att hända, avtalet är uppsagt och alla boende uppmanats att byta till annan hemtjänstutförare eller flytta. Allt detta har skett därför att Socialnämnden hösten 2014 beslutade om nytt LOV* avtal för hemtjänstutförare i Umeå kommun mellan 07:00-22:00 och det ska vara likadant för alla över hela kommunen. På nätterna ”vet kommunen bäst” och därför ska ingen annan än kommunen ge vård eller insatser. I beslutet ville S och V kraftigt begränsa hur många timmar hemtjänst en person som väljer annan utförare än kommunen kan få. Dvs om en person hade hemtjänst 29 timmar i veckan hos ett privat hemtjänstföretag och blir sämre med större behov över 30 timmar i veckan blev hon eller han överflyttad till den kommunala hemtjänsten. Detta var ett fullständigt absurt förslag som röstades igenom, men som senare ändrades av de två nya ordföranden i de sociala nämnderna. Ett  intrång i personlig integritet och ett fullständigt underkännande av människors självbestämmande kunde tack och lov undvikas.

Det har blivit svårare och svårare för privata vårdföretag och hemtjänst att klara sig i Umeå kommun i synnerhet samtidigt som den kommunala hemtjänsten går med stora underskott. Att det överhuvudtaget finns de som vill etablera sig i kommunen när de ständigt blir ifrågasatta och arbetas emot är för mig en gåta, men jag är tacksam för dessa entreprenörer som vågar arbeta för en bättre äldreomsorg. Jag är övertygad om att de både vidareutvecklar kommunen och människors medbestämmande. Beslutet att säga upp avtalet med Astridgården är inte politiskt beslutat och nämnden har inte heller sett varken planering eller information om vad som kommer att hända framöver, men visst känner jag oro.

#merLOViomsorgen #värdighetharingenåldersgräns

* LOV-Lagen om valfrihet