Från USA-skam till USA-stolthet

Peggys talar på ett Obamamöte i Michigan

I drygt sex år har jag varit gift med en amerikanska. Våra många samtal har ibland handlat om den i mina ögon överdrivna patriotism, som genomsyrar den amerikanska kulturen. Av samtalen har jag dessbättre kommit till slutsatsen, att min frus patriotism och kärlek till sitt hemland ligger på en nivå, som jag inte har den minsta svårighet att både förstå och acceptera.

Under alla dessa år har jag trott mig förstå hennes svårigheter att utifrån dels det hon sett har hänt i hennes hemland under Bush och samtidigt känna stolthet över sitt hemland. Den känsla, som hon uppenbarligen skulle ha velat ha, har hela tiden motverkats av den skam hon känt inför företeelser och händelser i hemlandet, inte minst kriget i Irak.

Dock måste jag nu erkänna, att jag nog ändå inte fullt ut riktigt förstått hennes strävan att bibehålla sin lojalitet och sin kärlek till hemlandet, när hon mer och mer insett hur mycket elände som orsakats av dess presidents och hans rådgivares agerande. Att bo i Sverige och därifrån via olika media hålla sig välinformerad om vad som händer i USA och inte kunnat försvara det som hänt där måste vara synnerligen frustrerande.

I morse, efter en hel natts valvaka framför tv-apparaten, förstod jag äntligen min fru och hennes våndor över sitt hemland fullt ut. Jag insåg även att hennes måttligt patriotiska sinnelag, är grundad på en äkta omtanke om sitt hemland, dess rykte ute i världen och en ärlig omtanke om alla dess invånare.

Den insikten fick jag, när hon snyftande tog del av Barack Obamas enormt välformulerade tal till sina supportrar och en miljonpublik i radio och TV över hela världen. Hans tal och alla de närbilder som TV-kameran visade på ansikten i publiken fick även mina ögon att tåras.

I dag åkte min fru trött, glad och lycklig hemifrån till jobbet. Dagen till ära valde hon att bära sockor i den amerikanska flaggans färger, som på inte sätt passade hennes mörka, kritstrecksrandiga långbyxor men däremot perfekt hennes sinnelag.

Bildtexten går inte att redigera i efterhand. Därför skriver jag här. Kvinnan med mikrofonen är alltså min fru, Peggy Sjöström