Problem för Försäkringskassan

Av , , Bli först att kommentera 6

Handläggarna hos Försäkringskassan har säkert många problem att lösa. Nu vill jag beskriva ytterligare ett, som jag som god man/förvaltare har stött på och som jag vet att Försäkringskassan faktiskt också ser som ett problem.

På kurser och informationsträffar arrangerade av överförmyndarkontoret har vi fått tipset att hos Försäkringskassan ansöka om handikappersättning för våra huvudmän. Vårt arvode och andra omkostnader för att ha oss tillsammans med ytterligare extra kostnader som huvudmannen kan tänkas ha beroende på sitt handikapp kan nämligen uppgå till ett belopp som ger rätt till handikappersättning.

Av beloppet utgör i regel kostnaden för gode mannen huvuddelen. Dock får den kostnaden räknas med endast när det är huvudmannen själv som skall stå för den. Det skall hen göra, om vederbörandes inkomster överstiger 2,65 basbelopp (ca 118 000) eller om hens sparkapital är större än 2 basbelopp (89 000).

Allt detta låter väl rimligt ända tills man skall avgöra vilken årsinkomst huvudmannen kommer att få under det år som ansökan kommer in till Försäkringskassan, d.v.s. utröna om det är hen själv som skall stå för kostnaden för gode mannens/förvaltarens arvode. Långt ifrån alla kan nämligen, t.e.x. redan i mars säkert veta hur stor årsinkomsten kommer att bli. I mitt aktuella fall är det i stort sett omöjligt.

Dessutom kan ingen i mars exakt ange arvodets inklusive övriga kostnadernas storlek, även om överförmyndarkontoret visserligen utfärdar ett preliminärt arvodesbeslut till Försäkringskassan. Det exakta beloppet vet man först framåt mars-april kommande år, när årsräkningen är granskad och arvodesbeslutet fattat.

Utan att vara tillräckligt insatt i den administrativa delen av handläggningen av ansökningar av handikappersättning, ställer jag mig ända frågande till varför man inte kan utgå från den senaste taxerade inkomsten, d.v.s. som avser 2013?

”Sagan om ringen”

Av , , 4 kommentarer 6

Ringen

 

De som i mig ser en person med stort rättspatos, får kanske en annan uppfattning efter att ha läst denna ”bekännelse”.

I fjol gjorde vi ett besök i Chicago med övernattning, något som hädanefter kommer att bli en återkommande händelse. Chicago ligger nämligen relativt nära vårt hus i Michigan och två dagar räcker definitivt inte till för att uppleva denna stora stad.

Vi promenerar mycket, när vi besöker stora städer, eftersom det ju ger så mycket mer än om man förflyttar sig per buss, tunnelbana eller taxi. Jag tänker nu förstås inte bara på de upplevelser man får från ben och fötter…

Min vana trogen ser jag mig noga för var jag sätter mina fötter. Fågelbajs eller hundbajs vill jag ju helst inte trampa på. Denna min vana gör också att jag ofta hittar saker, mest mynt.

Men under just den här promenaden hittade jag inte bara ett fem-dollars mexikanskt mynt utan också en ring som reflekterade solstrålarna, där den låg mitt på trottoaren. Vad gjorde jag då med den? Jo, faktiskt något som jag inte skulle ha gjort om jag hade hittat den i Sverige. Där skulle jag gått direkt till polisen med den. Det gjorde jag nu inte i denna stad och det inte bara för att vi inte visste var närmaste polisstation låg.

I stället tog vi den tillbaks till Riverside (MI) och där gick vi till en guldsmed för att få den bedömd. Han kunde efter en mycket kort besiktning konstatera att ringen hade 24 små diamanter och att den var av 14K guld! Nu blev det genast mera intressant. Efter att ha rådfrågat två rättskaffens amerikanska vänner och av dem fått ett samstämmigt besked: ”Lämnar ni in den till polisen, så behåller de den för egen vinnings skull”, bestämde vi oss för att ta med den hem till Sverige.

En värdering hos pantbanken i Umeå visade att den var av 18K guld och stenarna på den var diamanter, visserligen av en sämre kvalitet. Värdet bedömde man där till 7- 800 kronor.

Nu tillhör ringen min fru och jag får lida resten av mitt liv för mitt dåliga samvete. Jag skulle kanske ändå ha lämnat i den till polisen i Chicago. Vad tycker i? Vad skulle ni ha gjort, om ni hade hittat den?

Beväpna lärarna!

Av , , Bli först att kommentera 5

I Texas är det redan ok för lärarna att vara beväpnade i klassrummet. Ni vill man gå ett steg längre.

Republikanen Dan Flynn har lagt fram ett lagförslag, som innebär att lärarna skall få rätt att använda vapnet mot elever som ”bråkar” i klassrummet, i skolbussen eller i sammanhang utanför skolan som har arrangerats av skolan.

Läraren skall dessutom få ”civil immunity” om någon blir skadad eller dödad under hans användande av vapen och alltså inte riskera anses ansvarig för detta.

För en fredlig svensk som jag som lever i ett land med en helt annan syn på rätten att använda vapen, förefaller detta lagförslag så fullkomligt vansinnigt att det väl knappast kommer att antas. Men ändå, att bara ens lägga fram ett sådant förslag…

Förslaget kommer alltså från en ”USA-moderat”. Tänk ändå så rumsrena våra moderater är jämfört med dem.

HÄR finns att läsa om saken på originalspråket

”Krisen” kring Stenmark

Av , , 1 kommentar 7

Ett andra s.k. krismöte lär nu ska hållas i anledning av Let’s Dance juryns oenighet kring bedömningen av Ingemars Stenmarks dans.

Nu undrar jag, om det bara är vi i detta hus, som inte tror att allt detta bara är ett sätt att öka tittarsiffrorna för programmet och därmed också reklamintäkterna. Ju fler tittare desto dyrare blir reklamen inbillar jag mig.

Kris eller inte, duktigare dansare eller ej – Stenmark är min absoluta favorit ändå.

Läsintresset

Av , , Bli först att kommentera 10

Statistik

Jag fortsätter att undra över vad det är i mina blogginlägg, som får folk att läsa dem. Ovanstående bild visar en dag, då många har läst mitt inlägg, eller åtminstone öppnat sidan där det fanns.

Inlägget handlade om den ovanliga och helt oförsvarbara händelsen, när jag lämnade min bil så att den kunde rulla av vägen. Det var förvisso en dråpligt och synnerligen ovanlig händelse men ändå är jag förvånad över att den intresserade så många.

Självklart gillar jag när många läser det jag skriver. Jag tror att detta gäller alla som skriver något. Man vill att det skall läsas av många. Undantaget är förstår när man skriver ett kärleksbrev till sitt hjärtas utvalda…

Några dagar tidigare skrev jag ett inlägg om den styggelse som råder i USA vad gäller privata fängelser. Det inlägget krävde en viss research för att kunna skrivas. Ur många aspekter borde innehållet i det inlägget ha uppfattats som långt mera viktigt och intressant än inlägget om brånspensionärens dråpliga kamp för att komma loss från sin bil, som uppenbarligen hade missförstått innebörden av ”en framsträckt hand”.

Min fru Peggys säkerligen korrekta förklaring är ”that people prefer to read about things they can relate to”. Helt säkert är det lättare att relatera till händelsen, där en bil smiter som inte fått handbromsen indragen, än att göra det till de konsekvenser som privata fängelser för med sig.

Whitley Bay

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag roade mig med att låta Bing translator översätta mitt blogginlägg om ”trafikolyckan” i Brån. Översättningen blev inte alls bra.

Mest märkligt i översättningen var kanske ändå försöket att översätta ”Vännäsby” till engelska.

”Whitley Bay” tyckte man det borde heta. Whitley Bay är också en stad i England! Där har jag aldrig varit men i Vännäsby däremot flera gånger.

”Trafikolyckan” i Brån

Av , , 5 kommentarer 21

En mycket ovanlig händelse som inträffade i Brån, Vännäs kommuns kulturella centrum och som är omnämnd i VK:s webbupplaga, kräver att återges litet utförligare. Notisen på VK-sidan känns litet oklar i sin formulering.

Så här skriver VK efter uppgifter tidningen får av polisen:

VÄNNÄS 

En person skadades lindrigt vid en singelolycka på väg 553 vid Brån utanför Vännäsby på måndagen.  

Vid 12-tiden hamnade ene bil av okänd anledning av vägen och in i ett träd. Personen som färdades i bilen fick sårskador på en hand men ska i övrigt ha klarat sig bra enligt polisen.

Så här gick det till. Jag vet, eftersom det var jag som inte färdades i bilen, när bilen till en del hamnade i diket.

På väg till Vännäs gjorde jag ett snabbt stopp längs raden av postlådor, hoppade snabbt ur bilen och kollade vår postlåda. Den här gången ”glömde” jag handbromsen. Ingen post i lådan och när jag vänder mig om är bilen på väg ner i diket. Så snabbt det anstår en gammal man som jag tog jag ett par steg mot bilen och grep tag i dörrstolpen men lyckade inte stoppa bilen. Den rullade vidare och när den öppna dörren träffade en björk, som någon illasinnad person hade planterad där, stängdes den och klämde fast min hand.

Ingen bil i sikte till att börja med. Snart kom en kvinna i bil, som gjorde vad hon kunde för att få loss mig. Hon ringde också 112. Efter ytterligare en stund kom en ung man i bil och han lyckades placerad i passagerarsäte att med kraften från sina ben trycka upp dörren så pass mycket att jag kunde lirka loss handen. Puh!! Det sas att jag hade suttit fast en 15-20 minuter.

När jag lättad såg mig omkring, kunde jag notera att ambulans, räddningstjänst och polis var på plats. Jag tror t.o.m. att det var TVÅ polisbilar och två bilar från räddningstjänsten. Jag är verkligen imponerad över hur snabbt de var där och beklagar samtidigt att det var jag som hade tagit dem från andra och säkert viktigare arbetsuppgifter.

Bilens dörr är något intryckt och backspegeln har helt gått i bitar. Själv har jag en svullen hand utan frakturer samt lindriga sårskador.

Till sist ett tack till kvinnan och mannen som hjälpte mig loss samt förstås också till ambulans, polis och räddningstjänst.

 

Återstår att privatisera?

Av , , Bli först att kommentera 5

Private prisons

I ”vår” stat, Michigan, finns det dessbättre inga privata fängelser – än i alla fall.

I går såg jag en dokumentär på Netflix (The Culture High), som uppgavs skulle behandla debatten för och emot legalisering av Marijuana i USA. Det gjorde den också men tog även upp en minst lika intressant fråga, nämligen förekomsten av privata fängelser i USA.

Sedan tidigare  kände jag till ett fall i USA, där en domare hade hamnat i fängelse för att han försåg privata fängelser med fångar mot privat betalning. I dag har jag läst mer i fråga och förfärats av vad jag funnit.

Trångt

Så här trångt kan det vara…

Fångar tas i stor grad hand om av privata fängelser i USA, helt egna eller genom privat drivna offentliga fängelser. Staten garanterar genom kontrakt med företagen att ända upp till 100 % av fängelseplatserna skall vara fyllda. Lyckas man inte hålla dem fyllda, får de privata företagen ändå betalt för uteblivna fångar.

Det finns massor att läsa på webben om detta med privata, vinstbringande fängelser. Jag väljer att citera ett enda stycke av allt detta här:

”Private prisons are the biggest business in the prison industry complex. About 18 corporations guard 10,000 prisoners in 27 states. The two largest are Correctional Corporation of America (CCA) and Wackenhut, which together control 75%. Private prisons receive a guaranteed amount of money for each prisoner, independent of what it costs to maintain each one. According to Russell Boraas, a private prison administrator in Virginia, “the secret to low operating costs is having a minimal number of guards for the maximum number of prisoners.” The CCA has an ultra-modern prison in Lawrenceville, Virginia, where five guards on dayshift and two at night watch over 750 prisoners. In these prisons, inmates may get their sentences reduced for “good behavior,” but for any infraction, they get 30 days added – which means more profits for CCA. According to a study of New Mexico prisons, it was found that CCA inmates lost “good behavior time” at a rate eight times higher than those in state prisons.

Precis som när det gäller privata välfärdsföretag i Sverige, så är det personalen man drar in på. Att det är endast fem vakter på dagen och två på natten i fängelset i Lawrenceville i Virginia, där över 750 fångar finns inlåsta, säger en del.

Trots mångas iver och misstroende vad gäller offentligt drivna verksamheter, tror jag ändå inte att någon vill driva fängelser i Sverige, även om detta enligt vad som skett i USA skulle bli en mycket framgångsrik affärsidé att fylla privata plånböcker med skattepengar.

VK och Saudiavtalet

Av , , Bli först att kommentera 15

Till mitt stora gillande upptäcker jag i dag, att VK tycker att det är bra att Saudiavtalet inte kommer att förlängas. Möjligen borde jag ha insett att så var faller långt tidigare.

När VK:s politiska chefredaktör,  Ola Nordebo, uttalar sig i frågan i dagens VK (”Hur definierar vi vinnare och förlorare i politiken?), gör han ju det i VK:s namn och inte som en privatperson.

Redan i det inledande stycket beskriver han så träffande vad många av oss tycker och känner:

”Regeringen har beslutat att inte förlänga det hårt kritiserade och principiellt skamliga militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Det kommer att få konsekvenser, det kommer att kosta, det kommer att skapa diplomatiska förvecklingar, det kommer att få förolämpade tyranner att hojta och hota – och det är det värt.”

Hela hans inlägg ( HÄR FINNS DET) är väl värt att läsas och då inte minst därför att han i det på ett så briljant sätt kopplar samman den process i regeringen som till sist ledde fram till beslutet att inte förlänga avtalet med vad som menas med demokrati.