Vägverkets framförhållning

Av , , Bli först att kommentera 0

Karl-Gustav SjöströmHela sommaren har ett för mig svårbegripligt vägmärke funnits uppsatt längs brånsvägen i Vännäs kommun. Samtidigt har vägen blivit allt sämre med djupa sprickor och stora gropar (dock inte inom den sträcka som omgärdas av vägskylten ifråga).

Uppenbarligen varnas trafikanterna för halka och nog måste man väl imponeras av vägverkets framförhållning – eller beklaga dess senfärdighet och underlåtenhet att underhålla vägen ifråga.

Skyltningen påminner dock om något jag sett i USA, nämligen permanenta vägskyltar mitt i sommaren med texten ’Bridge can be icy’.

Folkpartiets bakläxa

Av , , 1 kommentar 0

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg, i vilket jag upp tog P1:s granskning av folkpartiets uppenbarligen grundlösa utdömande av den svenska skolan. I min enfald trodde jag att någon av de blogginläggsläsande lokalt förankrade folkpartisterna åtminstone skulle kommentera inlägget. Ack vad jag bedrog mig. Uteblivna kommentarer i den fågan får mig givetvis att spekulera i vad det kan bero på. Jag kan tänka mig några orsaker.

Jag har kunnat notera, att det inte är så vanligt med kommentarer på de olika inläggen i VK-bloggen. Undantag finns och det vill jag tacksamt notera. Till stor del har inläggen karaktären av noteringar av vardagsnära händelser i bloggarnas liv och vad är väl det att kommentera?

Nära ligger också tanken att uteblivna kommentarer helt enkelt beror på att det som skrivs av en tämligen okänd och allmänt klagande pensionär i Brån inte är värt att kommentera.

Mest troligt kanske det ändå är, att folkpartiets kampanj mot skolan, uppenbarligen utan stöd i statistiska fakta och så tydligt nedgjord i radioprogrammet, är så till den milda grad generande för folkpartiet, att man finner det bäst att tiga och därmed försöka få folk att glömma allt.

Folkpartiets ledare i Umeå, Britt-Marie Lövgren, är en av VK:s bloggare. Hon bör väl ändå ha läst mitt inlägg från den 28 augusti rubricerat "Folkpartiets skolbluff". Tar hon månntro avstånd från sin partiledning i skolfrågan eller är även hon döv för vad den internationella statistiken visar i frågan?

Folkpartiets skolbluff

Av , , 3 kommentarer 0

Sveriges Radio har i sitt program ’Krisen i skolan’ noggrant gått igenom vad folkpartiet under senare år i olika medier upprepat, nämligen att skolan i Sverige i de flesta avseenden är sämst jämfört med alla länder i världen. Mest intressant i sammanhanget är det som vår nuvarande utbildningsminister, Jan Björklund, sagt och skrivet i sammanhanget.

Radion har gått igenom all känd offentlig statistik i ämnet utan att finna belägg för Björklunds och andra folkpartisters påståenden. Dessutom lät man dels en statistikprofessor jämföra folkpartiets fördömanden av skolan med tillgänglig internationell statistik och dels en analytiker från OECD att göra det. Ingen av dem kunde i statistiken finna stöd för folkpartiets föreställning att den svenska skolan är sämst i världen. Tvärtom fann de att den svenska skolan ligger bra till i en internationell jämförelse.

Jan Björklund gavs möjlighet att i programmet klargöra på vilken statistik han grundar sin kritik av skolan. Hans försök att slingra sig ur den omöjliga situationen var närmast pinsam att lyssna på. Alldeles uppenbart blev det i vart fall, att han inte hade någon statistik att stödja sig på, mer än en enkät till landets rektorer. Deras svar tycks vara det enda stöd han och folkpartiet har för sitt påstående att den svenska skolan är sämst i världen.

Utan att ha något som helst belägg för följande, vill jag dock påminna om att alla verksamhetsansvariga frestas överdriva sin verksamhets problem, eftersom de därmed tror sig – och nog också gör det – öka sina chanser att få sin budget utökad.

Kan det rent av vara så, att Jan Björklund och folkpartiet genom sin dåligt underbyggda kampanj mot vår skola varit och fortfarande utgör den bästa hjälp våra friskolor kan ha, när det gäller elevrekryteringen? För vilka föräldrar (fp) skulle egentligen vilja placera sina barn i ’världens sämsta skola’. Den kan möjligen duga för sosseungar och invandrarungar, men inte för dem vars föräldrar har lyssnat på folkpartiets mångåriga attack mot vår skola.

Terminologin i bloggsammanhang

Av , , 1 kommentar 0

Kanske inte så viktigt för så många fler än mig, men jag vill ändå ta upp det. När jag i min ålder, redan då gansk hög, började använda dator var inte terminologion det minst svåra. Som den person jag är, ville jag inte gärna göra bort mig redan där, d.v.s. när jag pratade eller i skrift använde datortermer. Det räckte fullt ut med alla de misstag jag gjorde när det gällde att använda detta spännande och då och även i viss mån nu så obegripliga tekniska hjälpmedel.

Bloggandet är något alldeles nytt för mig. Under tämligen lång tid har jag bara läst olika bloggar, men inte deltagit i dem själv.

Min strävan nu är att så långt möjligt även använda rätta begrepp i min nya roll som användare av möjligheten att skriva i VK:s blogg. Redan när jag lyfter blicken och läser VK:s text längst upp på den här sidan, ’Inskick av blogg till VK.se’, stämmer det inte så bra med min föreställning om ordval. Jag vore därför tacksam om någon ville kommentera följande.

Är det inte så här? Alla som har möjlighet att publicera något här gör det i VK:s blogg. Det vi skriver och sedan skickar in borde väl kallas ’blogginlägg’ och INTE ’blogg’, eller hur? VK tillhandahåller en plats på internet för oss, där vi kan publicera våra, mer eller mindre begåvade inlägg.

Som sagt, för mig är korrekt ordval alltid mycket viktigt och kanske då speciellt, när jag rör mig på ny och främmande mark eller inom nya områden överhuvudtaget. Red ut detta för mig, bästa läsare av detta mitt blogginlägg!

En avtackads tack

Av , , Bli först att kommentera 0

Peggy SjöströmMånga torde vi vara, som då och då drabbas av tankar som grundas på osäkerhet och dåligt självförtroende. Personligen är jag en sådan samtidigt som jag ofta inbillar mig att andra inte ser på mig på det sättet, d.v.s. som en person med dåligt självförtroende.

Tankarna under min första månad som pensionär har berört just denna omständighet… minns mina forna arbetskamrater mig bara från de tillfällen, då jag inte varit särskilt trevlig? Eller minns man mig även från de förhoppningsvis trevligare stunderna med mig?

I går kväll kom i vart fall helt överraskande ett tjugutal av dem hem till oss med syftet att avtacka mig för de gångna åren hos kommunen. Jag har svårt att i ord kläda vad jag kände under hela kvällen. Jag skulle dock vara oärlig, om jag inte erkände att kvällen på ett sätt förstärkte och påminde mig om känslan av att jag förlorat något fint i samband med pensioneringen. Den känslan har jag försökt komma över, men har ännu inte lyckats helt.

Det är bara att konstatera, att jag HAR lämnat ett mycket fint gäng och att jag nu bara måste vänja mig vid delvis nytt liv, ’a new normal’, som min kära fru ibland säger.

Men bäst av allt från kvällen var nog ändå den bestämda känsla jag fick av att arbetskamraterna inte var hitkommenderade av sin ’stränge’ chef, utan att de nog alla gärna faktiskt ville vara med på avtackningen. Och att de ville det, berodde nog inte på de negativa minnena alla säkert i varierande omfattning har av mig. Det måste finnas något bra med mig också.

Tack kamrater! Ert besök och den glädje ni tillförde vår hem denna grådaskiga torsdag kväll gjorde mig (och faktiskt också min fru) mycket lycklig.

Fast telefoni via Telia

Av , , 2 kommentarer 0

I dag skulle jag säga upp ett telefonabonnemang för en gammal människa som av hälsoskäl inte längre kan nyttja sin telefon.

Det visae sig då, att uppsägningstiden är hela 3 månader! Jag glömde fråga, om det finns något avtal undertecknad av båda parter som stadgar en så lång uppsägningstid. Det skall jag dock ta reda på per omgående.

Telia förlorar en mängd abonnenter på fast telefoni och den långa uppsägningstiden förefaller vara ett sätt att med tvång hålla kvar kunder på väg bort i åtminstone tre ytterligare månader.

Teknikens underverk

Av , , Bli först att kommentera 0

Karl-Gustav SjöströmUppspelning av musik i dag är möjlig på så många olika sätt och med många olika tekniska hjälpmedel. Många av dessa olika sätt och hjälpmedel kan av oss uppfattas som tekniska underverk, vi som en gång i tiden tyckte att bandspelarenvar det.

Nu har jag haft förmånen att ha min andre sonson hos mig sedan i går, fyra år gammal och intresserad av i stort sett allt. I källaren finns ett rum, som av honom ännu inte är helt utforskat. När han i går hittade en märklig svart låda där med en vev, ville han förstås veta vad det var. För farfar var det då bara att demonstrera. Döm av hans förvåning, när den svarta skivan började rotera och ett skrapigt ’sång- och musikliknande’ ljud fyllde rummet! ’Sänk ljudet’, bad han tämligen omgående och hade sedan svårt att förstå att detta inte var möjligt.

Apparaten rönte ändå stort intresse och vi fick anledning att återvända till den i dag. Ett nytt ord lärde han sig också att foga till andra i samma genre som Mp3-spelare, CD-spelare m.m. ’´Vevgrammofon’ var något helt nytt för honom och uppenbarligen mer intressant och mera av ett tekniskt under än de apparater som han är van vid och de CD-skivor som hanterar så galant på egen hand.

På bilden sitter han med knäppta händer, men om det berodde på att han just då lyssnade till ’Jag har hört om en stad’ framförd av Tempelkören på en stenkaka producerad av Hemmet Härold, eller på hänförelsen inför det tekniska underverket, vet jag inte.

Människovärde och allmän rösträtt

Av , , Bli först att kommentera 0

Jan Nilssons välskrivna tankar kring hur i olika högt en människas liv kan värderas och kopplar det till kriget i Georgien. Jag delar helt hans oro över hur detta kan göra kriget där än grymmare och än omänskligare än vad det skulle kunna vara. Detta är inte hans ord, men jag tillåter mig att tolka hans tankar på detta sättet. Genast måste jag dock betona att det i mina ögon inte finns eller har funnits något krig som inte varit eller är grymt och som har orsakat lidanden långt bortom min fattningsförmåga.

Hans tankar om olika människovärde får mig att tänka på en erfarenhet jag gjorde på min senaste resa till USA. Det kommande valet var förstås ett återkommande samtalsämne. Vid ett dessa samtal stod det klart för mig att ingen som siter i fängelse i USA har rätt att rösta.

I ett land som USA var detta en total överraskning för mig, den största demokratin i världen, som någon sa i programmet Ring P1 i dag (vilket jag f.ö. har för mig är Indien). Om jag utgår från att det majoriteten i fängelserna inte tillhör landets överklass, ser jag direkt framför en mängd lågutbildade, fattiga och på olika sätt delvis av samhället självt mer eller mindre tvingats till ett kriminellt beteende. Dessa borde ha ett stort intresse av påverka alla de politiska frågor som direkt berör dem.

I motsats till de rika i samhället har de heller inte haft råd att anlita dyrbara advokater för att unvika fängelsestraff.

Så vitt jag vet har även fängelseinterner i Sverige rösträtt bara de uppfyller krav på ålder och medborgarskap. Detta ser jag som ett bevis både på att Sverige verkligen är en demokrati och på att den som hamnat i fängelse för t.ex. ett grovt narkotikabrott också blir fråntagen sin, som vi tycker i Sverige, demokratiska rätt att rösta i allmänna val.

Dessvärre lyckades jag inte få mina amerikanska vänner att inse att fängelsestraff är straff nog och som inte dessutom borde föröva den intagne dennes demokratiska rätt att påverka sitt hemlands styressätt.

Tyvärr är jag inte helt säker på att ens alla svenskar tycker att den som sitter i fängelse skall få rösta.

En farfars funderingar

Av , , 1 kommentar 0

Karl-Gustav SjöströmMin äldste son och hans 3½-årige son har besökt oss under några dagar. Även om alla med barnbarn torde känna som jag inför mina barnbarn, kan jag inte låta bli att delge bloggläsarna några av mina funderingar. Jag inser att jag ju inte är ensam, som är farfar till ’världens’ två finaste smartaste, men även busiga barnbarn. Det finns många sådana farfäder i världen.

Känslan man får när man får tillfälle att umgås under tämligen normala förhållanden både med son och sonson är inte helt lätt att beskriva. En behaglig blandning av ödmjukhet, tacksamhet och givetvis även stolthet, som långt överstiger en viss känsla av stress över att alla ens ’normala’ rutiner, tar över de flesta av alla andra känslor under samvaron med dem. Att också kunna erfara hur otroligt fint sonsonens ’låtsasfarmor’ fyller sin roll som just ersättare för den biologiska farmorn, som inte längre finns, gör lyckan för mig fullständig.

Därmed blir det lättare lyssna till den lille, väl medveten om att hans ’riktiga’ farmor är död, när han så bestämt deklarerar att han en dag ’skall åka till himlen med en rymdraket och hälsa på sin riktiga farmor’.

Felaktigt eller helt rätt, så ser man som farfar så många likheter i sin sonsons såväl utseende som begåvade sätt att rent allmänt vara. Så lätt gör man sig då inte skyldig till att mer eller mindre glömma barnets mor, som givetvis också tillfört en mängd goda gener. Måtte jag bli förlåten för detta!

Att det är jobbigt att ta hand om barn, förstår man först när man står inför den uppgiften. I min åldern behövs en påminnelse om detta. Samtidigt tillförs man som vuxen så mycket, när man aktivt får medverka i en liten människas utveckling och då inte minst språkligt. Jag upphör aldrig att imponeras av hur ett barns språkutveckling sker.

När ett dryga tre år gammalt barn t.ex. mellan tuggorna av jordgubbar med grädde säger: ’Det här är så gott att man nästan skulle kunna äta det varje dag’, blir man givetvis imponerad och gissar att det förstås måste vara något som barnet hört vuxna säga. Och när så pappan säger: ’Äter du så där mycket jordgubbar varje dag, så får du nog ont i magen’ och barnbet svarar, ’Jag sa ju NÄSTAN varje dag’, blir man förstås ännu mera imponerad.

Att mycket rör sig en barns hjärna, är förstås ingen nyhet. Men när jag häromkvällen skulle natta den lille och han just var i färd med somna, sprätter han upp och frågar. ’Farfar, varför har man skelett ?’, fick jag en påminnelse även om detta. Då var det bara att försöka svara på frågan och sedan börja om på nytt med ’nattningsprocessen’.

Nu har de åkt och här sitter jag i min ensamhet i ett tomt hus omgiven av total tystnad – och en mängd sysslor av olika slag, som lämnats därhän under de gångna dagarna. Jag skulle inte vara helt ärlig, om jag inte medgav att även detta tillstånd är njutbart på sitt sätt! Och jag är övertygad att alla mor- och farföräldrar exakt förstår vad jag menar.

Snart blir det dags att ta hand om den andra sonsonen eller åtminstone hämta honom från dagis; en fyraåring som snart flyttar med sina föräldrar till Åkersberga.

Ol’ Man River

Av , , Bli först att kommentera 0

Karl-Gustav Sjöström

Min vinkande fru mitt i Mississippi River

Under senare år har min fru och jag haft förmånen att vid ett flertal tillfällen besöka USA. Den absolut största naturupplevelsen under dessa besök tänker jag kort berätta om här.

Ena året gjorde vi en s.k. side-trip till St Louise, Missouri. Där rinner Mississippi River stor och mäktig förbi och där ansluter sig USA:s längsta flod, Missouri River, till Mississippi River, USA:s näst längsta flod. Det kändes omöjligt att då avstå från en kort tur på Mississippi River med hjulångare.

Ingen av oss kunde då ens tänka sig att det skulle vara möjligt att någonstans längs denna enormt långa flod (377 mil) kunna VADA över den. Men två år senare sökte vi upp den punkt, där floden börjar långt norrut i Clearwater County, Minnesota, där den utgör utlopp från Lake Itasca. Där kunde vi faktiskt genom att vada ta oss över till dess motsatta strand. Floden är där en grund, 30-tal meter bred å, som längre söderut övergår till den mäktiga Mississippi River. Efter ca tre månader når den sedan sitt utlopp i Mexikanska golfen.

Känslan man fick stående på botten mitt i Ol’ Man River går inte att riktigt beskriva och förmodligen ej heller att glömma.