Klasskortet

Av , , Bli först att kommentera 3

I mitt förra blogginlägg nämner jag min lärare från tiden "100" år sedan på Vegaskolan i Vännäs.

När jag googlar hennes namn, Karin Bäckström, hamnar jag på ett blogginlägg som jag själv skrivit men glömt! Inte heller fjärminnet tycks vara intakt.

Det inlägget har en bild, där man inte kan känna igen ett antal Vännäsundomar utan även just vår lärare, Karin Bäckström.

HÄR finns det inlägget

Ett skolminne

Av , , 3 kommentarer 6

Det är märkligt hur tidiga minnen från ens barndom väcks till liv och blir så lätt att återuppleva.

Jodå, jag vet att det ibland är ett tecken på åldrande, när fjärrminnet är så mycket bättre än närminnet.  

Jodå, jag vet att det ibland är ett tecken på åldrande, när fjärrminnet är så mycket bättre än närminnet. Hoppsan, den meningen verkar bekant. Jag får skylla det på ett sviktande närminne…

Minnet jag tänker på är från 5:e eller 6:e klass. Jag var en tämligen busig elev. Jag kom från ett arbetarhem och upplevde mig ha en tämligen låg social status i klassen. Förstås hade jag då ingen aning om vad "social status" var, men utifrån mitt vuxenperspektiv nu var det precis så jag kände mig.

Mitt sätt att bli "någon" i klassen var att busa och försöka vara rolig men dessvärre också störande för min lärare Karin Bäckström.

I stället för att på ett eller annat sätt "bestraffa" mig, gav hon mig ett, som jag såg det, mycket förtroendefullt uppdrag. Hon fick sin lön på en postanvisning. Mitt uppdrag var att flera gånger gå till posten och hämta ut den. Detta betydde så otroligt mycket för mig. Själva förtroendet var hundra gånger mer värt än den krona som jag fick för jobbet.

Kanske är detta en efterhandskontruktion, men det förtroende hon gav fick mig att inse att jag i stället för att busa skulle koncentrera mig på att lyssna och lära. Nu försökte jag i stället för att vara den busigaste och "roligaste" eleven bli den duktigaste.

I några ämnen blev jag det också. Jag t.o.m. slog Mats Rhenström, kioskägare Abels son, en gång i en höjdhoppstävling.

Pengar att hämta?

Av , , 2 kommentarer 6

"En gång gjorde jag något två gånger" och nu har jag tydligen pengar att hämta, eller…?

Detta fick jag i dag från Telia, som jag f.ö. inte har något abonnemang alls hos: 

  "Åtkomst till ditt konto är begränsat till närmast följande :

 Vi har märkt att du har betalat din faktura tva ganger på samma gång

 

För att bekräfta din återbetalning :

Logga in nu (jag har tagit bort länkningen)

 Tjänster Kundkrets
Telia"

Jag tror jag avstår från att logga in.

Viktigt om bilbesiktningen

Av , , 6 kommentarer 7

För tre veckor sedan besiktade jag bilen. I dag kom en räkning!

Jag hade som vanligt betalt de 300 kronorna i förväg. När jag upptäckte att jag hade missat besiktningstiden, ringde jag Opus Bilprovning och fick en ny tid. Jag fick också ett positivt besked angående de inbetalda pengarna. "De ligger ju kvar i systemet, så dem förlorar du inte" var det besked jag fick.

Besiktningskvinnan meddelade att jag skulle få en räkning så småningom. Jag upplyste förstås henne om att hon hade fel.

I dag kom ändå en räkning, inte på 300 utan märkligt nog var den på 256 kronor. En stund tänkte jag betala den utan att "bråka", men gjorde det inte utan ringde Opus igen.

Utan några som helst diskussioner uppmanades jag att slänga räkningen! "Så är vårt system upplagt" sa man mig. 

Den skämtsamme Hans-Inge

Av , , 2 kommentarer 8

Den skämtsamme Hans-Inge har i ett blogginlägg verkligen ägnat tid med att "kommentera" mitt erbjudande om delägarskap i ett äldreboende.

Jag skrev mitt inlägg i skämtsamt ordalag och får väl skylla mig själv att svaret blev i samma anda. Mitt syfte med inlägget var förstås att peka på att utan skattepengar blir det ingen vinst, som alla inklusive Hans-Inge, säkert förstod. De uteblivna skattepengarna till driften ger en lika utebliven vinst för företaget. Då blir det heller inget att placera i något skatteparadis. Det sistnämnda är nog den enda fördelen med mitt förslag om ett helprivat äldreboende.

Hans-Inge funderar ändå på att acceptera erbjudandet om delägarskap och det kanske beroende på att han inte läste den avslutande styckena i mitt inlägg. Där skulle han t.ex. ha sett att jag dragit mig ur det hela baserat på mina egna argument i inlägget. Så här skrev jag:

 

 "Nu är det bara ett litet krux med hela idén. Jag har nämligen inte hunnit fråga Hans-Inge än, om han ställer upp på tanken om ett privat särskilt boende för äldre, när boendet självt måste generera sin vinst och inte kan leva på skattepengar.

Vid närmare eftertanke ställer jag nog inte upp själv heller. Jag lever nog bättre på den skattefria räntan på mina 100 miljoner!"

Nu hoppas jag bara att nämndemannen tillika polisstyrelseledamoten Smetana lägger ner sina planer på att närmare utreda hur det står till med mina undangömda 100 miljoner.

”VK-rubrik”

Av , , Bli först att kommentera 5

Redan på väg från postlådan med VK i handen ser jag något som direkt väckte mitt intresse av att läsa mer.

Det var kanske också syftet med den märkliga formuleringen. Så här står det på förstasidan i dagen VK:

"Mamma tömde dotters konto som var förmyndarnämndens ansvar"

Intressead som jag ju är om frågor kopplade till överförmyndarnämndens ansvarsområde, i vilket jag ju själv som god man och förvaltare ingår, insåg jag förstås att det var en dålig formulering.

Att det var förmyndarnämndens ansvar att tömma dotterns konto, antar jag ingen tror, vare sig läsarna eller rubriksättaren. Men så står det förvisso.

Än mer intressant är givetvis artikeln, där ansvaret för det inträffade av myndigheten läggs på mamman! Den bedragna dottern torde inte ha något att hämta ens om hon skulle göra en polisanmälan.  

Lita på GPS?

Av , , 4 kommentarer 5

Här kommer en fråga till andra mera tekniskt bevandrade än jag:

Jag har noterat att bilens hastighetmätare och vägmätare inte visar samma hastighet och distans som min GPS.

Vem skall jag lita på? Jag tror mig veta, att bilarnas hastighetsmätare visar en hastighet i underkant. OM det verkligen är så, vågar jag då hålla den hastighet som GPS-en visar?

Nytt äldreboende i Vännäs

Av , , 3 kommentarer 7

I morse vaknade jag med en ny syn på vinster i välfärden. Nu vill även jag få ta del av dessa vinster.

Länge har jag haft 100 miljoner i tryggt förvar och skattefritt på en bank i "utlandet". För dessa pengar skall jag starta ett privat äldreboende i Vännäs. En av förutsättningarna är förstås att ingen myndighet sätter käppar i hjulet genom att t.ex. undra över vart pengarna kommer ifrån.

Så här har jag tänkt det. Ett aktiebolag måste förstås bildas. En självklar ordförande i det bolaget är ingen annan än Hans-Inge Smetana, eftersom han är den som verkliger ser fördelar i privata initiativ. Styrelsen i övrigt skall bestå av personer som har samma inställning.

Först tänkte jag ta jobbet som föreståndare för boendet, men avstår eftersom mitt rykte som motståndare till privata initiativ i sammanhanget kunde verka stötande.

Hans-Inge skall få låna 50 av mina miljoner till ett normal marknadsränta. Visserligen får han då en del räntekostnader att dras med, men de torde han väl inte få några problem med sedan vinsten för boendet börjar förgylla hans och min tillvaro.

Sedan bygget är klart och utrustad fullt ut liksom rekryteringen av personal är det, kör vi igång.

Då driften av boendet inte kommer att finansieras med skattepengar, måste vi finna andra vägar för det. Eftersom privata äldreboenden – utom med ett och annat undantag – ju är mycket bättre än de kommunala, måste vi nu också i handling visa det. Vi skall dels vara bättre vad det gäller omvårdnadsbiten men dels kanske också försöka erbjuda ett billigare boende inklusive service än vad kommunen gör.

Möjligen måste vi också erbjuda något högre löner än kommunen, för att kunna rekrytera den personal vi behöver och som nu börjar bli allt svårare att få tag på.

 

De äldre måste välja vårt boende, sedan vi på olika sätt kunnat visa hur bra det. Men detta kan vara ett problem bara i början eftersom vårt boende ju kommer bli något som kommunen kommer att efterlikna. En självklar effekt av privata alternativ påstås det ju vara.

Och eftersom såväl Hans-Inge som jag anser oss vara rättskaffens män, tänker vi inte föra ut vår vinst till något skatteparadis (mina 100 miljoner är att hänföra till en ungdomssynd) utan hederligt skatta för den i Sverige. Vi kommer självfallet att investera vinsten i boendet, så att det bli ännu bättre.

Nu är det bara ett litet krux med hela idén. Jag har nämligen inte hunnit fråga Hans-Inge än, om han ställer på tanken om ett privat särskilt boende för äldre, när boendet självt måste generera sin vinst och inte kan leva på skattepengar.

Vid närmare eftertanke ställer jag nog inte upp själv heller. Jag lever nog bättre på den skattefria räntan på mina 100 miljoner!