Jag har just nu läst en artikel om vår närmaste stads dåliga ekonomi. Där fanns något som torde vara helt otänkbart i Sverige, åtminstone i lilla Vännäs kommun.

Benton Harbor, som staden heter, behöver låna 2,6 miljoner dollar från delstaten (!) och dessutom be staten Micgigan om ett förskott på ca 500 000 dollar av ett väntat statsbidrag.

Båda dessa sätt att klara ekonomin känns märkliga för en svensk, men ännu märkligare är nog ändå följande.

Staden får årligen 200 000 dollar i bidrag från Whirlpool, som är ett av de absolut största och mest inflytelserika företagen i området. Det kanske rent av ÄR det största. Årets bidrag i april gick i sin helhet till löner till personal inom polis och räddningstjänst.

Stadens s.k. "emergency manager" säger i artikeln att "Whirlpool  basically saved the city from running out of money". Han nämnde förstås inte vilket stort inflytande Whirlpool har över politiken i staden. En av deras allra högsta chefer, Fred Upton, är dessutom ledamot i US House of Representatives.

Att Vännäs Plåt eller något annat företag skulle erbjuda pengar till kommunen är förstås helt otänkbart och skulle väl dessutom ses som en muta.

Det fanns en hel del märkliga saker i Millenium Park. Bilden visar en av dem.

Från toppen av "tornet" med ansiktet rinner det vatten över hela väggen. Då och då kommer det upp en bild av ett ansikte. Ansiktet på just den här bilden liknar, tycker jag åtminstone, fotografen själv. De som känner mig litet närmare ser dock att personen inte har samma glasögon som jag har, men annars… ganska likt, eller hur?

Under dagen har gått minst 15 km i Chicago i en värme på bortåt 30 grader. Efter en god middag ute på sta’n är vi nu åter på hotellet. En av oss befinner sig i djup vila i rummets sköna fåtölj och den andre försöker skriva ett blogginlägg.

Mycket har vi upplevt under dagen, men det mest minnesvärda var nog det vi stötte på bara ett kvarter från hotellt där vi bor. En tvärgata plus ena trottoaren var avstängd och kantad med mängder av poliser. Tre stora lastbilar var dessutom parkerade så att de förhindrade all obehörig trafik.

Vi frågade förstås en av poliserna vad som var på gång. Vi fick då veta att inom ca en timme skulle presidenten med sällskap lämna området. Efter tålmodig väntan vidtog en uppenbar förändring. Poliserna omgrupperade sig. Säkerhetspoliser i mörka kostymer tycktes göra en sista kontroll. Sedan några svarta bilar med gasen i botten körde iväg, kom så den svarta bepansrade limosinen med Obama. Den körde också iväg med hög fart till en väntande helikopter, som inte såg men kunde höra.

Det hela skedde så snabbt och nästan överraskande, att vi inte kom oss för att ta några bilder.

Obama hade varit på en middag för insamling av kampanjpengar. Middagen intogs på Chicago Hilton, där Peggy först hade bokat rum åt oss. Då det förstås var i dyraste laget, ändrade vi oss och tog ett hotell i närheten av Hilton i stället.

Ful måhända, men vi behöll den ändå på ett ställe i huset, men vad sjutton är det?

Om den nya toppbilden:

Den suddiga bilden visar en grupp åldringar som hjälpts ut för att beskåda den årliga Memorial Day-paraden som snart skulle passera.

I bakgrunden ser man Lake Michigan. Av bilden kan man även förstå att den här dagen inte bara var blåsig utan också tämligen kylig. Pensionärernas klädsel tyder på det. Jämför den med de lätt klädda skönheterna som visas på nästa bild.

Törstiga hundar har vi också i Sverige, men hur ger vi dem vatten under en varm sommarpromenad?

I St, Joseph, Michigan, tänker man tydligen både på törstiga hundar, barn eller folk i rullstol och "normallånga".

Den här ovanliga saken såg vi på en promenad häromdagen.

Följ med oss till medeltidsfestivalen i Marshall nästan halvvägs till Detroit. Vi har plats i bilen.

Den som av någon anledning inte kan följa med oss, kan ju kolla på webben.

HIT ÅKER VI

Nu har jag presterat årets dundertabbe. Den är så dråplig att jag gärna ill berätta för alla om den.

Vi vill ha WI-FI i huset. Via en snabb sökning på internet fann jag en lämplig butik, där jag kunde köpa en router. Jag bad Peggy ringa dit eftersom hon ju är bättre på engelska än jag 🙂. Man skulle beställa hem en och den skulle vi kunna hämta i butiken i går, fredag.

Redan när Peggy skulle ställa in adressen till butiken i sin telefons GP, visade något märkligt. GPS-en kunde inte hitta adressen i St Joseph, där butiken skulle ligga. Vi frågade efter adressen på en par bensinmackar, men inte heller där fick vi någon hjälp.

Då ringer Peggy butiken i fråga för att få vägbeskrivning.  När hon så nämnde ett möjligt highwaynummer här, gick det upp en ljus för mannen i butiken. Han frågade vilken delstat vi befann oss i.

Av Peggys skratt förstod jag då att butiken – eller vi – befann oss i fel delstat.

Butiken som jag hade funnit på internet och bett Peggy ringa ligger i St Joseph Missouri och inte i Michigan! Dit var det alldeles för långt att åka. Trots besvikelsen över att inte kunna köpa den efterlängtade routern kunde inte heller jag låta bli att skratta åt misstaget.

Att förstå andra länders rättsskipning är inte alltid så lätt. Domstolen i grannstaden har dömt en tonåring till ett straff som i mina ögon är omöjligt att förstå.

Den dömde är en "svart" 17-åring, som bedömts lida av någon slags psykisk insufficiens. Hans brott var av det allra grövsta slaget, nämligen våldtäkt under pistolhot. Tidigare var han dömd för sexuellt ofredande. Han hade "tafsat" på flickor i sin närhet. Förstås inte alls acceptabelt, men väl ändå inte att se som ett särskilt allvarligt "brott".

Straffet han fick känns för mig fullkomligt obegripligt och inhumant. Det skall nämligen avtjänas med ett minimum på 30 år i fängelse.

För säkerhets skull vill jag betona att även jag tycker att hans brott var bland det värsta man kan tänka sig. Men därför borde det ändå inte leda till att ett barn får ett så långt fängelsestraff.

Vi har tagit upp frågan med några amerikanska vänner, som inte tycks se något fel i straffets längd. De har även upplyst oss om att även 14-åringar kan sättas i fängelse, om det begångna brottet är tillräckligt grovt.

En artikel i dagens Herald Palladium får mig att inse, att både upprördheten över Vännässkolornas nedläggning och skälet till varför det måste ske, är identiska med reaktionerna över samma sak i Chicago.

Chicagos skolstyrelse (Chicago board of Education) har beslutat lägga ner femtio (50) skolor. Det sägs vara den största skolnedläggningen någonsin i ett skoldistrikt. Visserligen har Detroit stängt 130 skolor sedan 2005.

Beslutet om nedläggning fick busslaster av lärare, föräldrar och elever att åka till Springfield (Homer Simpsons hemstad :-), Illinois huvudstad, för att protestera inför beslutet. Precis som i Vännäs fattades beslutet protesterna till trots.

Huvudorsaken till nedläggningarna är att skoldistriket lider av ett budgetunderskott på 1 miljard dollar, alltså ca 6,5 miljarder kronor! Ett annat skäl är att man i dag har plats i distriktet för mer än 500 000 elever men endast 403 000 elever att fylla platserna med. I den delen finns förstås ingen likhet med Vännäs.

Beslutet kommer att få politiska följder, spås i artikeln, av vilken det dock inte framgår om någon var emot beslutet. Men någon typ av personval torde innebära att the "mayor" riskerar sin plats i kommunalvalet 2015. Lärarfackets 26 000 medlemmar har redan startat en kampanj för att registrera minst 200 000 väljare som kan rösta bort honom.

Jämförelsen med Vännäs haltar givetvis. I botten handlar det dock om att man inte kan fortsätta driva skolor om man inte har råd med det. Det handlar också om att valda politiker måste göra vad de finner rätt med kraft just av de är folkvalda. Att fatta riktiga beslut är viktigare såväl i Vännäs som I Chicago än att fatta beslut som inte på något sätt innebär risk att förlora i kommande val.