Ros och ris till Elgiganten

Av , , Bli först att kommentera 13

Äntligen har jag fått mitt nyinköpta bildbehandlingsprogram att fungera, men det tog tid. Processen fram till målet tål att berätta men torde vara känd för många.

Det är ett Adobe-program inköpt via internet från Elgiganten. Helt problemfritt kunde jag ladda ner programmet och installera det. Dock gick det inte att öppna och använda.

En ca halvtimmes chat med Adobe i USA gav ingen lösning men ledde till sist till att jag uppmanades att vända mig till Elgiganten för att där skaffa ett bevis på att jag verkligen hade köpt och betalat programmet. Det var lättare sagt än gjort och resultatet en skam för Elgiganten on line.

Efter ca 30 minuter i en telefonkö, nådde jag till sist kundsupporten på Elgiganten, men en vänlig person där sa sig inte kunna lämna något kvitto eller annat bevis på att jag köpt programmet. Hon kopplade mig därför vidare till en annan telefonkö. Mannen som till sist svarade där kunde inte hjälpa mig, men kopplade mig vidare till ytterligare en telefonkö.

Så hamnade jag igen hos Adobe i USA och allt var på engelska. Efter en 5-6 olika knapptryckningar var jag så återigen ställd i en kö. Där gav jag dock upp efter ca 20 minuter.

I går besökte jag Elgiganten i Umeå. Inom mindre än fem minuter kunde en trevlig ung expedit i affärens datorsystem ta fram ett kvitto på mitt köp, som sedan fungerade som ”sesam öppna dig” hos Adobe, så att de kunde ge mig nya inloggningsuppgifter. Nu fungerar allt och jag är helnöjd.

Men inte med Elgigantens kundsupport, som i mitt fall var helt värdelös. Hjälpen i butiken vid Strömpilen var däremot superb! Tänk om jag hade kunnat ringa dit direkt! Men det gick inte.

Färre och färre blir de ställen man kan ringa till och få svar inom rimlig tid. Det har jag lärt mig att acceptera, men fortfarande har jag svårt att acceptera att bli vidarebefordrad till andra, som inte heller kan ge den support jag är ute efter.

Bli först att kommentera

Kussjö – en förebild

Av , , Bli först att kommentera 12

Byn Kussjö i Vindelns kommun borde vara en förebild för fler byar. Byns gamla skola fungerar som samlingspunkt, inte bara för byborna utan också för boende i närliggande byar. Utan eldsjälen Owe Eliasson och alla frivilliga krafter i byn, skulle sannolikt skolan riskera att stå outnyttjad.

Bland de olika aktiviteter som skolan används för kan nämnas ett nästan årligen återkommande julbord, musikcafè med varierande underhållning från en utescen och nu senast också ett kulturcafè, som i gårdagens dåliga väder hölls inomhus.

Den stora salen var fylld till sista plats, där alla som anmälts sig att närvara var placerade vid de många och fint dukade borden. Kvällen inleddes med kaffe och rikligt med välsmakande hembakat bröd. Efter fikat bjöds vi på ett välkomponerat underhållningsprogram, som jag här väljer att presentera i ”fel” ordning.

Tina Ernstsson och Elvira Eriksson sjöng några visor för oss. Men på scenen fanns, uttryckt på ett annat sätt, två mammor och tre barn. Mest uppmärksamhet fick förmodligen den minsta av barnen, som hela tiden ryckte och slet i sin mamma, som trots detta kunde genomföra sitt nummer. För mig kändes just den här typen av underhållning alldeles perfekt i ett sammanhang som detta.

Vid två tillfällen fick vi sedan ta del av den unge och mycket sympatiske Josef Lindmarks, Kvarnbrånet, gitarrspelande, som för mig var ett helt enastående sätt att hantera en gitarr. Den unge mannen borde ha en framtid som musiker, om han väljer att satsa vidare på sitt val av instrument. Lyssna på Josef här: Facebook

Utöver den självklara uppgiften att vara kvällens konferencier, bidrog Owe Eliasson till underhållningen genom att läsa upp några av sina egna dikter. De flesta av dem var av det humoristiska slaget, samtidigt som de hade en mycket allvarlig grundton, om man bara lyssnade riktigt noga på dem.

Särskilt tänker jag på en av dikterna, där Owe på några få rader tecknade en skogsarbetare hela liv ända från arbetet i skogen med ”yxa, såg och barkspade” via tilltagande hosta fram till Hällnäs sanatorium och slutet, när ”yxan, sågen och barkspaden” var till salu. En fantastisk sammanfattning av den skogsarbetarens liv fram till hans död i TBC.

Owe skriver utifrån sitt drygt 80-åriga liv och grundar tvivelsutan det han skriver på sitt långa livs erfarenheter som han fått som skogsarbetare, bonde och 33 år som journalist på Västerbottens-Kuriren. Detsamma gäller förstås också de kåserisamlingar som han gett ut i bokform. Hans senaste, men nog inte den sista, är den 14:e i raden.

(Mitt speciella intresse för Kussjö har att göra med att det var min mors hemby, samt att jag under några somrar varit ”lilldräng” där i bl.a. Owe Eliassons hem.)

 

 

Bli först att kommentera