Jag är så stolt och så nöjd över att jag äntligen börjar förstå mig på Pinnacle. Och inte är jag blyg att berätta det heller!

Men jag måste erkänna att jag haft god hjälp från en kompis i Skåne, inte minst uppmuntrande ord. Blåsten i kamerans mikrofon är förstås störande. Säkert finns det sätt att få bort det oljudet. ( Hur lätt som helst. Nu har jag kommit på hur man gör)

Hela dagen har jag då och då försökt närma mig vårt köksfönster, för att fösöka filma de fåglar som låtit sig väl smaka av de solrosfrön som jag hade dukat fram åt dem.

Men så fort jag visat mig i fönstret, lämnade samtliga fröna och lät mig alltså inte filma dem.

Men se Peggy tycktes man inte alls vara rädd för och det är alltså hon tagit den här videosnutten.

Nu hoppas jag på hjälp från bloggläsarna med att artbestämma fåglarna. Så vitt jag kan se är alla utom en av samma art. Vilken art är det och vad heter den gulaktiga fågeln?

Snart tänker jag ta itu med städning av huset. Det är liksom min uppgift men av olika anledningar ligger jag just nu litet efter med det jobbet.

Det får mig att tänka på mina förra svärföräldrar. Några nuvarande har jag inte. De var strängt religiösa och levde med inställningen man inte skulle arbeta på vilodagen, om man nu inte hade ett arbete som krävde det.

Eftersom jag alltid har haft svårt med att inte ha något att göra, blev detta ofta ett mindre problem för mig, de gånger vi var hos dem över helger. Snöskottning, klippning av gräsmattan och tvätta bilarna, kunde till nöds godtas men inte så mycket mer.

Ofta vistades vi på svärfars fjällnära hemställe utan grannar inom syn- och hörhåll. Där gick det alldeles utmärkt att arbeta med allt möjligt från morgon till kväll även på söndagarna. Det fick mig naturligtvis att starkt undra om det mera var grannarnas reaktioner på söndagsarbete än respekt för Bibels tal om vilodagen som avgjorde förbudet att arbeta.

Av förståeliga skäl vågade jag aldrig ta upp den kontroversiella frågan med svärföräldrarna och kommer därför aldrig att få veta vad den egentliga anledningen till förbudet var.

Hur som helst är jag snart i full gång med städningen och kommer även att utföra den med gott samvete, trots att det är söndag och vilodag.

Jag är så lycklig i dag, när min yngste sons fina flickvän flyttad hem till honom i Åkersberga.

Han är verkligen värd det efter en tid utan kvinna i huset.

Swedbanks jurister – svårbegripliga paragrafryttare!

Jag gör nu ett nytt försök att få synpunkter på hur man klarar behov av namnunderskrift, när vederbörande varken kan skriva sitt namn eller förstår innebörden av att själv eller med hjälp göra det .

"Med hand på penna" var tydligen ett sätt som användes förr i tiden. Då satte man symboliskt pennan i handen på vederbörande, men förde den sedan så att man fick en namnunderskrift.

Såvitt jag kunnat utröna, förekommer den sortens underskrifter även i dag, men skulle inte accepteras hos banker och på andra ställen om det var känt hur underskriften hade tillkommit.

Om jag hade varit god man för en person som tillfälligt hade sin högerhand satt ur funktion, men som fullt ut begrep vad det var för handling han skrev under, skulle jag med gott samvete hjälpa honom att få till en namnteckning med hans "hand på pennan".

Men om vederbörande på grund av demens eller förståndshandikapp inte förstår vad hans namnteckning på en aktuell handling innebär, skulle jag under inga omständigheter hjälpa honom att skriva. Inte ens om vederbörande själv kunde skriva sin namnteckning, skulle jag be honom skriva under något, vars innebörd han inte förstår.

Många som har god man eller förvaltare tillhör ovan nämnda kategori. För dem som har förvaltare har förvaltaren övertagit rätten att skriva under avtal fullmakter m.m. Detta går oftast även bra för dem som "bara" har god man.

Om det skall anses viktigt att även dementa och förståndshandikappade skall få rätt att använda de pengar som de lånat ut till t.ex. Swedbank, och saknar förmåga att skriva sitt namn, ser jag ingen annan möjlighet än att alla dessa sätts under förvaltarskap.

Alternativet till att en så drastisk åtgärd vidtas är förstås att Swedbank behandlar frågan utifrån ett mera logiskt mänskligt synsätt än det rent juridiska, som banken nu valt att göra.

Nyss kom jag hem från en tripp till Vännäs. För obanlighetens (!) skull gick jag direkt till datorn, sedan de inköpta varorna var undanplockade.

Men när jag startat datorn, förblir skärmen länge svart. Sedan visas Windowsloggan och därefter händer inget mer. När jag stänger datorn och startar den igen, poppar ett fönster upp som säger något i stil med att Windwos inte går att starta.

Ett program går i gång som skall försöka reparera Windows. Efter flera minuter får jag beskeded att Windows INTE går att reparera!

Och jag som just nu har så himla mycket att göra just med datorn, tänkte jag, bl.a. skriva ett blogginlägg om den vänliga personalen på Dressman i Umeå. Jag började direkt fundera på att handlöst bege mig till Umeå och lämna in datorn igen men insåg samtidigt att jag inte skulle hinna få igen den före den 12 maj, då vi lämnar landet.

Kallsvetten bryter fram på pannan, min nervösa mage hör (!) av sig och hjärtat bultar i mitt bröst. Sammanbrottet är nära.

Men så upptäcker jag att min fristående hårddisk stod påslagen! Jag stänger datorn igen, slår av hårddisken och när jag sedan starta datorn igen beter den sig precis som vanligt. Lugnet och lyckan av att ha en fungerande dator har återvänt och kvällen är räddad.

Dressmanpersonalen – väl värda denna ros!

Jag har tidigare berättat om en besvärande konsekvens av att Swedbank i Vännäs inte längre har kontanter. Sist gällde det köp av en rakapparat – utan kontanter. Nu gäller kläder till en annan person – också nu utan kontanter.

Vederbörande bor i ett äldreboende i Umeå. En av personalen ringde och bad om pengar för att köpa kläder till honom. Hon tänkte göra det på Dressman "nere på stan". Tyvärr blev jag tvungen att upplysa henne om att jag i dag inte kan ta ut en enda krona från hans konto men lovade försöka ordna det ändå.

Jag ringer Dressman och får där tala med några väldigt serviceinriktade personer. Tyvärr fakturerar man inte privatpersoner. Man lovade ändå ringa huvudkontoret och höra efter vad man kan göra åt saken.

Nyss fick jag ett positivt besked, som visade att det företaget verkligen kan se "outside the box". Om jag bara förser personalen med ett brev och adress till mig som god man, så skulle det gå att ordna sig. Jag skickar även med beslutet om godmanskapet.

Här har alltså Dressman gått in och löst en konskevens av bankens märkliga beslut att sluta hantera kontanter. Inte heller den här personen kan skriva under och förstå innebörden av en fullmakt till mig att beställa ett bankkort.

Banken tror sig inte kunna få nya direktiv i sammanhanget från sina jurister förrän framåt hösten!

Att sälja något för 700 000, som senare visar sig vara värt 20 000 000 kronor, är väl inte så smart?

Moderaterna i Stockholms Läns Landsting sålde en vårdcentral till några läkare för ett så klart underpris. Man gav helt enkelt bort drygt 19 miljoner av skattepengar i och med affären.

I dag finns det ingen från moderathåll av de inblandade som vill uttala sig i frågan och det kan man lätt förstå.

Ibland undrar man om inte "Riksmoderaterna" hanterar våra skattepengar lika generöst och ansvarslöst.

I dag fick jag känna av hur det är att vara kändis, eller åtminstone en sekundär kändis.

Jag sökte en person på "andra sidan" Mjösjön. Nästan framme stannade jag för att fråga efter vägen. Den jag frågade visade sig vara mamman till den jag sökte. När jag så skulle presentera mig, säger hon:

– Det behövs inte. Jag vet att du heter Karl-Gustav Sjöström och är gift med en amerikanska, säger hon leende.

Jag blev inte litet förvånad och frågade förstås hur hon kunde känna mig så pass väl. Själv kunde jag inte placera henne bland folk som jag mött förut.

– Jag var på PRO:s årsmöte I Vännäsby och där var din fru, amerikanskan, och sjöng och spelade och du var också där, svarar hon lika leende.

På hemväg, nägra hundra meter från huset där kvinnan bodde, stannade jag för att prata med en äldre man som höll på att skotta fram en översnöad vägsladd. Han tyckte sig också känna igen mig och snart kom vi fram till att hans mor en gång för många år sedan bodde och dog på Vängården, där jag då var föreståndare.

Tänk att vara så känd bland kommunens dryga 8 000 invånare!

Häromdagen puffade jag för Peppes, som hade engagerat O’Grejdi Nua i morgon kväll. Det blir av den spelning, i vart fall inte i morgon.

Orsaken till att det hela har ställts lär enligt hittills obekräftade rykten bero på följande:

Sedan det blev känt om spelningen för allmänheten, har så många visat intresse, att man bestämt sig för att utöka lokalen till kommande spelning med O’Grejdi Nua.

Jag betonar att förklaringen bara bygger på obekräftade rykten 🙂