Regeringskrisen har det talats och skrivits mycket om den senaste tiden. Den verkliga krisen, den inom oppositionen, är nog lika mycket värd att lyfta fram.

Jag tänker nu på den kris, som många nog upplevt och som gjort många förvirrade och definitivt också fått många av oss att förlora förtroendet för några av våra riksdagspartier. En kris inom oppositionen är nog en bra beskrivning av vad som skett.

Inför hotet om misstroendeförklaring var det många ledande S-politiker som varnade inför konsekvenserna av en ”lyckad” misstroendeförklaring, d.v.s. problemen med att skapa en ny. Att varningen var befogad, visade sig rätt snart. Den kaxige ledaren för det största oppositionspartiet tvingades inse det tämligen omgående och då lämna ”walk over”, varefter talmannen lämnade över frågan om regeringsbildning till den man som riksdagen inte ville ha som statsminister kort tid dessförinnan. Poängen då liksom onsdagen omröstning visade mycket tydligt, att ingen av ”regeringsstörtarna” hade ägnat konsekvenserna av sitt agerande tillräckligt intresse.

En kris inom oppositionen måste det väl ändå anses vara, att man från det hållet inte kunde vänta med sin iver att störta regeringen tills det inte så avlägsna allmänna valet? Så akut var väl ändå inte behovet av regeringsskifte?

Alltmer medveten blir jag av att vara i USA om hur fel Sveriges olika skattepartier har, inget nämnt och inget glömt, när de predikar skattesänkningens lov. Att sänka skatterna tycks många av dem mena är lösningen på allt. Men så fel de har!

Här i USA kommer vi ofta in på skillnaden mellan den höga skatten i Sverige och den låga här i USA. Men så lätt det visar sig vara att bara påminna om när amerikanen måste betala livsviktiga saker direkt ur sin plånbok (som för många ofta är tom), för att få hen att förstå varför skatten hos oss är högre.

Exemplen är många på hur vi genom vår ”höga” skatt bidrager gemensamt till att alla i vårt land i olika avseenden kan leva ett drägligt liv. Även de utan arbete och en ”tom” plånbok. Jag behöver bara nämna ett par saker, som t.ex. vår sjukvård och möjligheten för högre studier också för de fattiga och att allt ”is covered” inom sjukvården tack vare vår allmänna sjukförsäkring, för att man börjar förstå hur bra vi har det.

Jag är fullt medveten om att företrädarna för skattesänkarpartierna känner till detta. Men att de inte också beaktar detta, kommer jag aldrig att begripa. Alla av dem har inte den stabila ekonomi själva att de hellre betalar direkt ur sin plånbok än via skatten och därmed senare, när behov av t.ex. sjukvård uppstår för dem och andra, får den tillgodosedd ”gratis”.