Mitt förra blogginlägg om tiden som sjöman väcker minnet av en smått lustig händelse.

Sedan jag tröttnat på tiden med MS Tosterö uppallad i en torrdocka i Kiel för reparation efter vår grundstötning i Stockholms yttre skärgård, bestämde jag mig för att ge upp och åka hem till mamma.

Tåg skulle väljas för hemresan. Efter att övat en stund på hur jag skulle beställa biljetten på järnvägsstationen, hände följande:

Jag: ”Beställer biljetten på min bästa och inövade fras på skoltyska”

Flickan i kassan (på klockren svenska): ”Till Umeå? Där gick jag på Umeå högre allmänna läroverk en gång i tiden”.

Så pratade vi en stund men då på mitt och hennes eget modersmål. Så fick jag min biljett, och var snart hemma igen på Tallhedsvägen 10 på Västerhiske, där min oroliga mor och mindre oroliga far varmt hälsade mig välkommen hem.

Tristessen i ‘byssan’

Av Karl-Gustav Sjöström, 11 december 2008 kl 07:55, Bli först att kommentera 0

Just nu har jag beställt uppehåll på vår VK-prenumeration. Det besked jag då fick gav mig anledning till detta blogginlägg liksom rubriken till det.

Om jag BARA säger upp prenumerationen på papperstidningen under den tid vi kommer att vara borta, medför detta ingen ekonomisk fördel för oss. Det väl ändå göra det eftersom värdet av de ca 30 tidningar borde vara mer än noll kronor. Distributionen av dem borde väl också innebära en viss kostnad för VK.

För att få någon slags ekonomisk gottgörelse för tiden utan papperstidning, måste vi OCKSÅ säga upp tillgången till den via webben. Så vitt jag förstår, skulle det inte innebära någon som helst extra kostnad för VK, om jag även fortsättningsvis kunde ta del av den digitala tidningen.

Detta har jag svårt att förstå. Den jag talade med förstod inte ens min fråga, och kunde av det skälet inte heller förklara för mig, varför VK:s regler är som de är i sammanhanget.

Min gissning är dock att VK på detta sätt försöker försäkra sig om att ingen skall kunna smita ifrån sin abonnemangsavgift genom att då och då begära uppehåll med tidningen.

Läser på om Parkster på deras egen webbplats i anledning av det blogginlägg jag nyss gjort här. Parkster hade skickat ut en faktura på noll kronor. Så här skriver Parkster på sin webbplats om utebliven debitering av småbelopp:

Från ett mycket pålitligt håll har jag tagit del av det mycket märkliga sätt som Parksters fakturerar sina kunder.

Man (d.v.s. det faktureringsbolag som man anlitar) skickar ut en faktura med beloppet 0 (noll) kronor. Redan det är en märklig rutin. Men inte nog med det. En faktureringsavgift tillkommer på det fakturerade beloppet, som alltså är noll kronor.

Inte nog med det. Man lägger sedan moms på själva faktureringsavgiften!!

Fakturan bestrides, d.v.s. mottagaren accepterar den inte utan bestrider den, som termen är. Vad gör då Parkster? Ber om ursäkt för den totalt felaktiga fakturan och annullerar den? Nej då, i stället skickar man en betalningspåminnelse, vilket man naturligtvis inte får/skall göra på en faktura som har bestridits.

Sedan gör man en synnerligen affärsmässig kullerbytta och uppmanar ”vänligen” fakturamottagaren, att byta till någon annan än Parkster, om hen inte är nöjd med hur Parkster fakturerar!

Nog ser det ut som om det är läge att just byta till någon annan. Det rådet gäller f.ö. också Parkster, som definitivt borde byta till någon annan som sköter faktureringen. Det går absolut inte an att skylla ifrån sig på faktureringsbolaget.

Signaturen ”Uppgiven” skriver i dag en insändare i VK och är kritisk till överförmyndarnämndens granskning av förvaltares och gode mäns årsredovisningar. Rubriken är felaktig, eller i vart fall mycket dålig, och stämmer illa med insändarens innehåll.

När jag läser insändaren, påminns jag direkt om att även jag häromåret blivit felaktigt granskad av nämnden. Dessförinnan är dock mitt intryck att jag blivit noggrant granskad och ibland fått påpekanden om smärre fel som jag gjort. Påpekanden som jag utan vidare kunnat acceptera och snarast rättat till. Ingen, vare sig min huvudman eller jag själv, har någon enda gång blivit ”lidande” på grund de smärre felen i redovisningen.

Men så härom året blev jag felaktigt granskad av den nitiska överförmyndarnämnden, förstås inte av nämnden men av en av dess handläggare. Man hade då upptäckt att jag hade använt 4 000 kronor av min huvudmans medel på felaktigt sätt.

Jag protesterade genom att överklaga beslutet till Tingsrätten. Där fick jag rätt, men det beslutet överklagades sedan av överförmyndarnämnden till Hovrätten. Hovrättens dom gick överförmyndarnämnden emot och kan inte överklagas vidare. Resultatet av överförmyndarnämndens granskning av min årsredovisning var alltså helt felaktigt och jag kunde använda de undanlagda 4 000 kronorna till något roligare.

Jag inser att jag har berättat detta förut, men jag tycker att det tål att berättas igen.

Det mest anmärkningsvärda i hela ärendet är dock det besked jag fick hos överförmyndarnämndens tillsynsmyndighet, Länsstyrelsen i Norrbottens Län. Direkt efter det att Tingsrätten gett mig rätt, fick jag ett tvärsäkert besked från länsstyrelsen innebärande att tingsrätten hade dömt helt fel!!

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att överförmyndarnämnden med stöd av sin egen jurist valde att överklaga till hovrätten.

Till sist vill jag påpeka att uppgiften i insändaren om att ersättningen för förtroendeuppdraget (god man eller förvaltare?) är så mycket som 16 500 kronor måste vara fel. Jag har aldrig fått med än ca hälften av det beloppet. Utan flera timmar med s.k. extra ordinärt arbete kan man inte komma upp till det beloppet.

Alla vallöften, där partierna bara försöker övertrumfa varandra i dessa dagar, får mig att tänka enligt nedan och låter mig inte ”störas”. I vart fall inte i annan mening att löftena nästan får ett löjets skimmer över sig.

Så mycket skulle inte också jag kunna lova mina närmaste, om jag hade samma lösa grunder för mina löften, som de olika partiföreträdarna alldeles uppenbart har.

Jag skulle t.ex. kunna lova mina söner var sin ny bil, och en stor del av deras bostadslån betalda. En ny bil av en duyrare sort skulle jag också kunna lova mig själv. En jordenruntresa med min fru skulle jag gärna lova mig också.

För att nu inte tala om allt som jag skulle kunna lova att ”arbeta för” eller åtminstone utreda.

För mina löften gäller dock också, precis som för de flesta fagra vallöften som ges, att när jag ger dem, så saknas den ekonomi som krävs för att kunna uppfylla dem.

Jag skulle förstås kunna koppla mina löften till drömmen om några miljoner i vinst i Kombilotteriet. Politikerna kopplar ju sina löften till hoppet om att hamna i en regeringsmajoritet, vilket ju är nära nog detsamma som mitt hopp om att vinna en massa miljoner.

Alla partierna vet ju inte i dag inte ens om de fortsättningsvis kommer att finnas kvar i riksdagen. Vad är då deras löften då värda, speciellt när vi vet att OM de återkommer till riksdagen, så kommer de att tillhöra de småpartier, vars inflytande i motsvarande kommer att vara litet.

Tyvärr, eller kanske dessbättre, betraktar jag vallöftena bara som frestande agn, som kastas ut för att fånga väljare. Jag tar dem alltså inte på fullt allvar. I stället röstar jag på det parti vars grundläggande ideologi jag tror på och bortser då från vallöften, som jag inte gillar, även om det ges av just det partiet.