Trots att Swedbank ända sedan banken var Sparbanken har varit ”min” bank, så blir mitt förtroende för banken allt mindre. Här berättar jag om en händelse som  ytterligare har minskat min tillit till banken.

Som förvaltare fann jag skäl att för hens del öppna ett s.k. fasträntekonto. Jag insåg direkt att jag inte kunde gör det via internet och efter en lång väntan i telefonkön, fick jag till sist tala med en av bankens anställda hos kundtjänsten. Min fråga till hen var om jag verkligen inte kunde öppna ett sådant konto för min huvudman via min internetbank. Hen kunde inte svara och efter ytterligare väntan återkom hen med beskedet att det inte var möjligt.

Beskedet jag fick var att jag måste personligen gå in på ett swedbankkontor, för att få det gjort. Av hänsyn till min huvudmans ekonomi, bestämde jag mig för uträtta ärendet under eftermiddagen i går. Därmed skulle hen slippa bilersättningen till mig på de ca sex milen ToR Umeå.

Till min stora överraskning kunde jag via nätet konstatera att det ”stora” swedbankkontoret vid torget stängde redan 13.00 men att det fanns ytterligare ett kontor, Swedbank Utopia, i Umeå.

Där mötte mig en trevlig ung man, klädd i kostym och skjorta med slips. Väldigt ovanligt och förtroendeingivande, blev då min första tanke. Han undrade vad jag vill ha hjälp med och när jag sa att jag ville ha hjälp med att öppna ett fasträntekonto, bad han mig vänlig sitta ner och vänta på min tur.

Så blev det till sist min tur. Beskedet som jag då fick av en annan banktjänsteman var följande:

– Jag är ledsen men den hjälpen kan du bara få på ett kontor med kassatjänst. Där öppnar man först kl. 10.00 i morgon!

Mitt missnöje gäller förstås, varför jag inte fick det viktiga beskedet om att kravet var ett swedbankskontor med ”kassatjänst”, vare sig från bankens kundtjänst eller från den kostymklädde.