Pixmania och Samsung

Av , , 3 kommentarer 6

Jag är inte så säker på att läsarna bryr sig så mycket om mitt pågående skrivarproblem. Möjligen kan det som hänt mig ändå vara av nytta att känna till för en och annan.

Den laserskrivare av märket Samsung, som jag köpte i september 2008 har krånglat ända sedan dess. Två åra garanti gällde för köpet. Åtta gånger har en tekniker från Umeå, hitskickad av Samsung, varit här och varje gång utom den sista har har genom att byta diverse delar fått skivaren att fungera.

Efter åttonde besöket skulle ärendet eskaleras, d.v.s. bli en fråga mellan serviceföretaget Infocare Service AB och Samsung. Servicemannen antydde, att jag nu nog skulle få pengarna tillbaks eller eventuellt ytterligare en annan skrivare.

Så blir det sannolikt inte.

Samsung har nämligen kommit på att skrivaren är köpt hos Pixmania genom något jag tror de kallar parallellimport och därför uppmanade man mig att kontakta Pixmania.

Pixmania säger då att jag skall kontakta Samsung igen och där be om en kreditnota eller skicka in skrivaren till Paris (!) så att de där kan försöka laga den. Samsung vill inte skicka mig någon kreditnota och jag tänker inte skicka skrivaren till Paris för dyra pengar.

Samsung behövde alltså åtta besök här för att komma på att de kanske inte hade något med ärendet att göra. Samsung hävdar nu att skrivaren är köpt av Pixmania och inte från Samsung. Det stämmer förstås, men utbytesskrivaren fick jag i alla fall från Samsung.

Jag är i dagsläget väldigt nära att ge upp. På tisdag träffar jag kommunens konsumentvägledare med förhoppningen att hon skall kunna erbjuda någon slags hjälp i frågan.

Att ett företag av Samsungs storlek kan behandla en kund så här är för mig helt obegripligt. Det samma gäller förstås Pixmania. Några fler beställningar från Pixmania kommer förstås inte att göra och inte heller kommer jag att i framtiden köpa några fler Samsungprodukter. Det är nästan så att jag är frestad att slänga ut den fina datorskärm av märket Samsung, som jag just nu tittar på. Möjligen kommer jag att tejpa över namnet.

 

 

Vår fina sjukvård

Av , , 3 kommentarer 3

Det är populärt eller åtminstone vanligt att av olika anledningar klaga på vår sjukvård. Ibland görs det utifrån politiska värderingar och ibland utifrån egn erfarenheter.

Jag tror att vi har en mycket bra sjukvård. Man behöver inte jämföra sig med USA för att tycka så. De tämligen få gånger som jag har anlitat den de senaste åren har den fungerat helt perfekt. Jag tror att den kommer att göra det fortsättnings också, även när mitt behov av sjukvård ökar på grund av stigande ålder.

För drygt en vecka sedan fick jag en trästicka i mit vänstra pekfinger. Jag drog ut den utan att närmare studera, om jag fick ut allt av den. Värk i fingret och tecken på såväl inflammation som infektion (rubor, dolor, calor, tumor – vill bara glänsa litet) fick mig att kontakta sjukvården.

Hälsocentralen i Vännäs gick inte att nå vid tillfället, men på Sjukvårdsupplysningen gavs jag rådet att lägga om fingret med våta Alsolkompresser och sedan avvakta ett par dagar. Redan nästa dag, aningen chockad av den syn jag mötte, när jag tog av bandaget (se bilden!),  ringde jag Sjukvårdsupplysningen igen. Där lovade man återkomma och gjorde det också inom en timme efter att ha fixat en tid åt mig på Citymottagningen i Umeå.

Där möttes jag av vänlig personal inklusive en mycket "mänsklig" äldre läkare. Genom några smärtsamma försök försökte han först lokalisera och ta bort den träflisa som troligen finns kvar och sedan skrev ut anibiotika.

Innan vi skiljdes fick jag förstås en ordentligt och lugnande beskrivning av vad som med största sannolikhet kommer att ske med fingret.

Här sitter jag nu och skriver med reducerad kapacitet eftersom pekfingret är omlagt med ett nytt Alsolförband. Som tur är fungerar det andra pekfingret väl med understöd av de övriga åtta fingrarna.

Jag är alltså helt nöjd med vår sjukvård. Fler borde vara det, tycker jag.

Anders Ågrens leende

Av , , 2 kommentarer 4

Trots min svala inställning till kungahuset har jag inte kunnat låta bli att åtminstone titta på bilder från Märkesårets firande. Den nära nog helsidesstora bilden i VK på sidan 9, gick då inte att missa.

Enligt bildtexten sägs Maus (?), Victoria och Anders kunna le ikapp. Klart är att Anders förlorade den tävlingen. Men OK – texten säger ju inte ATT de ler ikapp, bara att de KUNDE le ikapp.

Det moderata kommunalrådets ansiktsuttryck går knappast att tolka som ett leende. Svårt att tro, men nog ser han mer ut att vara aningen generad över något. Kanske sa vice startsministern något mindre smart.

 

 

 

 

”Somnaomproblem”

Av , , 3 kommentarer 4

Nåra sömnproblem kan jag inte säga att jag har, men ibland vaknar jag väl tidigt och kan inte somna om igen. Det är förstås också ett slags sömnproblem.

I dag vaknade jag en halvtimme före tiden då väckarklockan skulle ha väckt oss. Olika tankar inför dagen gjorde mig tämligen direkt pigg och fick mig att lämna sängen.

Jag antar att detta är en mycket intressant information för läsarna. Har jag plötsligt fått för mycket att göra nu och är detta en kombination av det och min ålder? Eller är det bara ett bevis på att kropp och själ säger till när de fått nog av sömn? Tur i så fall att dessa båda "enheters" sömnbehov sammanfaller.

Mitt stora problem nu är att hitta ett säkert och billig utrymme, där jag på obestämd tid kan förvara ett antal föremål från lägenhten vi håller på att tömma.

Kan någon ge mig ett tips på ett sådant utrymme?

Påtvingad respektlöshet

Av , , 8 kommentarer 4

I dagarna är jag inne i ett mycket såväl fysiskt som mentalt betungande arbete. Det går knappt att avgöra om det är min kropp eller mitt psyke som får mest stryk.

Min uppgift är att tillsammans med en annan person utrymma en lägenhet på allt vad som där finns. I lägenheten finns en enorm mängd saker, som dess ägare samlat under ett ca 50 års långt äktenskap. I deras ögon är det mesta säkerligen värdefullt men nöden tvingar oss ändå att betrakta mycket av det som bara skräp.

De båda makarna kan av hälsoskäl inte närvara och ej heller lämna sina synpunkter på vad som skall ske med de olika tillhörigheterna. Att bedöma sådana frågor ligger därför helt på mig och på vad som gäller för mig som gode man och vad som samråd med överförmyndaren ger mig.

De båda makarnas liv passerar på ett sätt revy inför våra ögon, eftersom vi så noggrant av olika skäl måste gå igenom varje låda, kartong o.s.v. Vår uppgift är nämligen att samtidigt söka efter saker som lagts undan och sedan fallit i glömska men som nu behövs. En del av dessa saker har vi också hittat. Det glädjer mig t.ex. att i dag kunna ge den gamla kvinnan den hörapparat som hon inte kunnat hitta.

Hela tiden känns det som detta vårt absolut nödvändiga arbete ändå görs helt utan respekt för de båda gamla makarna som under ett helt liv samlat alla dessa saker. Även om vi försöker utföra jobbet med största respekt för de gamla, inser vi ändå att vi omöjligt kan komma undan det faktum att vi så här brutalt splittrar deras hem utan deras vetskap.

En slags tröst är det dock att de själva inte har den ringaste aning om vad som pågår, bl.a. därför att denna deras sista "normala" boende inte längre ens finns kvar i deras medvetande. Självklart har jag informerat dem, en infomation som dessvärre inte sa dem något.

Måhånda kan någon tycka att det också är respektlöst att berätta det jag nu gjort. Mitt eget personliga behov av att berätta om det känns dock för stort för att bara negligera.

 

Den nya tidens ”bränngrop”

Av , , 1 kommentar 1

I går påbörjade vi ett jättejobb innebärande utrymning av en lägenhet. Åtskilligt behövde fraktas till kommunens sopdeponi. Där blev vi medvetna om vad dagens miljövänliga återvinningspolitik innebär.

Någorlunda insatta i hur sopor skall sorteras, som vi trodde oss vara, anlände vi glatt till sopdeponin. Där möttes vi av trevlig ung man som med en kniv gick på våra igenknutna sopsäckar. Att vi bestämt påstod att de innehöll brännbart material, hjälpte inte. Få var de säckar som utan vidare kunde slängas bland det brännbara.

Snopna och tämligen generade stod vi där med skräpet, brännbart men inte lämpligt att bränna, utspritt på marken för att sedan göra en ny sortering på plats.

En hel del glas hade vi ordentligt samlat i särskilda lådor, men inte heller allt glas godkändes och fick inte ens lämnas på platsen utan skulle forslas tillbaks till Vännäs. Kryddburkar av glas, som vi inte helt utan besvär hade öppnat och tömt, borde ha lämnats bland hushållssoporna fick vi veta.

I dag kommer våra förmodade sopsäckar att bara innehålla saker som passar i respektive kategori.

Trots vad vi fick "utstå" känns det mycket bra att vi har den fina och välorganiserade sopdeponin så nära våra tätorter i kommunen. Ingen skugga må falla över den sopsäcksuppsprättande unge mannen på plats. Han kunde sin sak.

Tillfälligt uppehåll

Av , , 3 kommentarer 4

Till min stora glädje har jag erfarit att det är några som undrar vad som hänt med mitt bloggande, eftersom jag varit så tyst några dagar.

Jag vill bara meddela att tystnaden bara beror på tillfällig avsaknad av idéer för bloggtexter. Helt har jag dock inte gett upp. Förr eller senare händer säkert något som får mig att skriva.

Det mest aktuella just nu är att Betapet inte fungerar i kväll.

Mat-Åke på Teg

Av , , 4 kommentarer 5

Tvättmaskinsköpet häromdagen var inte helt framgångsrikt och okomplicerat. Jag måste få berätta…

Ett första problem var att dörröppningen till tvättutrymmet i min sons hus på Grisbacka inte var bred nog för att få ut den kasserade maskinen och sedan in den nya.

Av någon märklig anledning valde vi därför en maskin som år mindre djup än vad standarden är och som därför skulle kunna tas in genom dörröppningen. För att få ut den gamla krävdes förstås åtgärder i dörröppningen, som inte kändes helt bra att göra men som var helt nödvändiga. Berätta inte för någon, hur tokiga vi var som inte tänkte på det utan kände oss så nöjda med köpet av den grundare maskinen!

En ynka liten centimeter fattades och var anledningen till det kanske inte så fackmannamässiga ingreppet i dörröppningen.

Vi förvissade oss om att det skulle gå att ställa torktumlaren även ovanpå den nya maskinen. Två olika försäljare gav oss ett solklart besked på den punkten.

I tisdags levererades maskinen. Torktumlaren kunde dock inte placeras ovanpå den och plats för den fanns överhuvudtaget inte alls i det lilla tvättutrymmet.

Panik uppstod – åtminstone hos mig. Men nu känns det helt lungt efter ett mycket förtroendeingivande besked från Lena Adolphson hos Mats-Åke på Teg. Problemet kommera att fixas säger hon med en sådan övertygande röst att jag litar på henne helt.

Läpp som stänkskydd

Av , , Bli först att kommentera 5

I går hos tandläkaren insåg att jag min överläpp kan användas på ytterligare ett sätt.

Under behandlingen kände jag att min tandläkare tog tag i överläppen och lyfte den upp mot näsan. Hon såg tydligen frågan i mina ögon eller någon annanstans. Att ställa frågan muntligt för mig var som alla kan ana omöjligt med tanke på allt jag hade i munnen.

– Jag använder den som stänkskydd, så att du inte skall behöva bli duschad upp i närborrarna, upplyste hon mig.

Ibland tycks borren också ge ifrån sig en tunnvattenstråle, som orskakar vattenstänk runt munnen.

Jag undrar om metoden är den som alla tandläkare använder i liknande situationer eller om det är min tandläkares egen lilla "uppfinning".

Hos tandläkaren

Av , , 4 kommentarer 6

I dag skall jag till tandläkaren. Det får mig att fundera över vad som inte får mig att se fram emot tandläkarbesök.

1. Dyrt är alltid om man ser till den tid som besöket brukar ta. Då glömmer jag förstås kostnaden för material, lokaler och personal och då inte minst den säkerligen välbetalda tandläkarens lön.

2. Svårigheten att besvara frågor från tandläkaren, där man sitter gapande med munnen full av diverse grejer. Har tahndläkaren aldrig själv suttit i samma situation och fått frågor av sin tandläkare, undrar jag ofta.

3. Svårigheten att se det som tandläkaren serviceinriktat vill visa, när ens glasögon har tagits av.

4. Det då och då återkommande behovet att få skölja munnen och spotta ut diverse grejs, när sugen inte ligger riktigt rätt i munnen.

5. Skammen man känner, när ens eget luktorgan förnimmer en doft, som tyder på att något ändå blev kvar trots noggrann munvård. Kanske känner hon ingenting trots allt. Min näsa är ju lyckligtvis belägen mycket närmre min mun än vad hennes är.

Alla dessa minusposter motverkas dessbättre ganska väl av att såväl min tandläkare som hennes tandsköterska är mycket trevliga.