Ofta får jag anledning att undra över olika medias brist på uthållighet. Man skriver eller nämner ofta saker som verkligen intresserar allmänhten bara en gång. Någon uppföljning sker inte så ofta som den borde göras.

Nu tänker jag på blufföretagen som lurat till sig skattepengar från bl.a. landets kommuner. Det har man berättat om. Nästa självklara steg borde väl vara att ta reda på och sedan berätta om hur det kommer sig att bluffakturorna blivit betalda.

Hänsynen till de av våra skattepengar avlönade tjänstepersonerna är kanske anledningen att man inte gått vidare i frågan. Och det är ju en fin tanke från media, men kan den accepteras av allmänheten.

Politikerna,d.v.s. de som i vårt ställe anställt beslutsattestanterna, gör uppenbarligen ingenting. I Vännäs är det dock en politiker, Hans-Inge Smetana, som åtminstone i en kommentar i facebook brytt sig om att säga något i frågan. Andra är tysta.

För media torde det ytterst handla om deras sätt att värdera nyheter. ”Småsaker” tycks man mena räcker det att nämna en gång. Att över en miljon alldeles i onödan slösats bort i vår kommun, Vännäs, bedöms kanske vara en sådan småsak.

Vad skulle t.ex. denna dryga miljon ha kunnat tillföra för gott i kommunen? Hade jag hade varit en av de anställda som genom slarv orsakat en så stor förlust i kommunen, skulle säkerligen leendet vara synnerligen avlägset, om mitt handlande hade granskats i en intervju med något som tagit på sig uppdraget att just granska det. Alla tar uppenbarligen inte denna fråga på särskilt stort allvar.

Bara en liten undran…

Alla är nu så upprörda över att det finns blufföretag som skriver och skickar räkningar till bl.a. svenska kommuner och vill ha betalt för tjänster som de inte levererat eller för varor som de inte har fått någon beställning på.

Självklart finns det skäl att bli upprörd över detta. Inte minst bör vi som betalar kommunalskatt bli det.

Men jag läser ingenting över ett annat befogat skäl till att bli upprörd. Hur i alla sin dar kan det vara så lätt att bara skicka en faktura till kommunen och få den attesterad (godkänd) och betald? Om jag minns rätt från min tid som anställd i vår kommun, skulle alltid någon på lägre nivå i kommunen med sin signatur intyga att varan eller tjänsten var levererad – och givetvis också beställd. Någon högre chef skulle sedan attestera fakturan, d.v.s. ge klartecken till ekonomiavdelningen att betala den.

Attesterandet skedde inte med namnteckningar utan via ett OK i det elektroniska system som användes under senare delen av min anställningstid.

Min fråga, ytterst befogad som jag själv tycker, borde alltså vara hur nonchalanta olika inblandade måste ha varit under bluffakturans behandling fram till dess den har ansett klar för betalning.

Jag har tittat på ”Uppdrag granskning” här i Michigan. Jag tror inte att enda ord nämndes i syfte att förklara var ansvaret i en kommun ligger, när det gäller att ge klartecken för att få fakturor till kommunen betalda. En brist i programmet kan man skanske tycka. JAG tycker det i alla fall.

Normalläget för mig är att inte se mig själv som handikappad eller ens ha några funktionsnedsättningar, som man väl säger nu för tiden. Förvisso har jag dock det, en funktionsnedsättning som så många fler än jag har. Nedsatt hörsel, alltså.

I går var vi i en fullsatt restaurang och iunder hela tiden där spelade ett jazzband. Vid vårt bord satt fyra av våra vänner och två av dessa träffade vi för försa gången sedan i våras. Det fanns förstås mycket att prata om. Pratade gjorde också de övriga fem vid bordet. Det gjorde förstås också de flesta av de övriga, glada men nyktra matgästerna. Jag ansträngde mig hela tiden till det yttersta för att hänga med i vad som sas. Tyvärr var detta i stort sett omöjligt, trots mina nyligen utprovade nya hörapparater.

Att förstå det andra säger på sitt eget modersmål, kräver långt mer än hyfsade kunskaper i det modersmålet. Man måste framför allt HÖRA varje stavelse i de ord som sägs. Om konversationen skulle presenteras för mig i skriftlig form, torde jag nog förstå minst 95 % av den.

Den miljö jag befann mig var utan tvekan den absolut mest olämpliga för min nedsatta hörsel. Hörapparaterna gjorde inte saken bättre, kanske snarare värre. Utan dem skulle ljuden från sorlande matgäster och den högtalarförstärkta musiken möjligen ha varit lättare att godta. Men då hade jag missat än mer av vad som sas vid vårt eget bord.

Som tur satt jag med goda vänner, som känner mig, och som inte tar min tystnad som tecken på bristande intresse eller en rent allmänt avsaknad av mentala förmågor för att kunna delta i samtalet. ”They know, thank God, that I´m not mentally retarded”.

Jag är i detta mångfacetterade land för 25:e gången och vill absolut inte att detta blogginlägg skall tas som en klagan över att det här finns så många miljöer med höga ljud och att man här inte pratar svenska. Jag bestämmer ju själv om jag vill åka hit och jag bestämmer också själv vilka för min höselnedsättning olämpliga miljöer jag vill gå till.

På riksplanet är det ganska troligt att Sverigedemokraterna, trots framgången i valet blir utan direkt inflytande i riksdagen.

I Vännäs har Centerpartiet, trots sina fina valsiffror, redan hamnat utanför ett reellt och direkt inflytande i kommunens ”regering”.

Därmed har de något gemensamt med Sverigedemokraterna på riksplanet. Dock bara detta, nämligen att många röster inte alltid ger den makt, som de kanske borde göra.

”Småaktig” är förmodligen vad jag är. Läs och bedöm själva!

När man begär uppehåll med leveransen av VK, men vill ha kvar möjligheten att läsa den digitalt, innebär det en kostnadsminskning för VK. Den kostnadsminskningen behåller VK. För mig blir priset detsamma.

Denna obegripliga ”finess” i VK:s prenumerationsregler har jag mycket svårt att acceptera och förstå.

När så två personer hör av sig, den ena vänligen erbjuder sig att ”låna” ut inloggningen till det digitala VK, den andra erbjuder sig att ta hand om tidningen, ser jag som den småaktige person jag ibland är ett sätt att snuva VK på den besparing som VK förväntar sig.

Nu har jag sagt upp det beställda uppehållet av tidningen och låtit en annan, ickeprenumerant, alldeles gratis dra nytta av VK den halvannan månad som vi inte kan ta del av den i pappersform. Dock däremot i digital form!