Alla vi gode män är utsatta för misstro från ett och annat håll. Jag tänker då på många från den s.k. allmänheten och media, som gärna informerar om ohederligt agerande inom vår grupp. Det står jag ut med, även om det inte känns särskilt trevligt. Samtidigt vet jag ju att det ibland verkligen finns skäl att misstro oss i det arbete som vi frivilligt tagit på oss.
Den misstro som jag ibland känner från vår tillsynsmyndighet, överförmyndarnämnden, är dock svårare att förlika sig med. Den misstron, säkerligen befogad i många fall, är det mest tråkiga inslaget i ett annars så stimulerande och meningsfyllt arbete som det är att vara god man.
Ett exempel på detta med misstro är bestämmelsen att jag inte får göra inköp till min huvudman. Jag har försökt räkna ut varför den bestämmelsen finns och kommit fram till följande:
Antagligen ligger det en risk i att jag köper något med huvudmannens bankkort, något som jag sedan tar hem till mig själv. Om en anhörig eller någon från personal gör samma inköp, tar man för givet att det köpta hamnar hos huvudmannen. Jag får sedan en räkning som jag betalar.
Överförmyndarkontoret litar då helt på att det som köpts av anhöriga eller personal hamnar där det skall. Att det jag har köpt också gör det vågar man inte lita på. Därför får jag inte göra inköp alls. Misstro mot mig, utsedd av Tingsrätten eller överförmyndarkontoret, finns således men inte mot okända anhöriga eller okänd personal!
Anhöriga eller personal köper något till min huvudman efter föregående samråd med mig och sedan får jag en räkning som jag betalar. Hur vet jag då att det som köpts kommer till huvudmannen? I årsräkningen godtar överförmyndarkontoret räkningen, men varken jag eller handläggaren hos myndigheten vet om huvudmannen verkligen fått det hen betalar för.
Att inte som god man eller förvaltare kunna på ett smidigt sätt göra inköp för sin huvudman uppfattar jag som ett obehagligt tecken på misstro från myndighetens sida, som förstås följer ett reglemente som någon annan fastställt.
Senaste kommentarerna