Ätbart spam

Av , , 5 kommentarer 0

K-G SBakgrunden till begreppet ’spam’ är bekant för många. För mig var det dock en nyhet att man fortfarande också kan köpa spam som konserv i USA.

Bilden visar ett slarvigt dukat bord. Säkert var det jag som lagt besticken så där slarvigt. På tallriken finns ett stekt ägg och två skivor spam. Jav avstår att beskriva vad spamskivorna smakade och vad de eventuellt påminde om bland våra svenska livsmedel. Jag klarar helt enkelt inte av det.

I Wikipedia hittar man följande utläggning om spam:

Spam är konserverat pressat kött tillverkat av Hormel sedan 1937. Spam förekom ofta i Monty Pythons sketcher och har givit namn åt internetföreteelsen som på svenska även heter skräppost.

Namnet Spam angavs av Hormel från början vara en sammandragning av spiced ham (kryddad skinka), men företagets officiella ståndpunkt är numera att Spam är ett produktnamn, som inte är en akronym eller förkortning.

Spam användes flitigt under andra världskrigets slutskede av amerikanska trupper. Konserverna var nödvändiga för deras näringsinnehåll men lär ha smakat vidrigt i längden. Det är en enkel vara, som i USA stundom klassats som skräpmat. Elaka tungor har därför uttolkat Spam som en förkortning för something posing as meat (’något som utger sig för att vara kött’).

Ingenting för Briggen

Av , , 6 kommentarer 0

BRIGGEN TRE KRONOR

Rubriken är satt för att skona bloggarkompisen Briggen. Han (hon?) har nämligen klart låtit mig förstå att den här typen av blogginlägg av någon anledning plågar honom eller henne. Nu kan Briggen lätt och på ett för honom eller henne skonsamt sätt undvika att öppna det här inlägget.

Helt oberörd är jag till synes inte av den anonyme (-a) Briggens kommentarer. Det smärtar mig oerhört att mina inlägg är en sådan plåga för Briggen. Men som den hänsynsfulle person jag anser mig vara, vill jag på detta sätt ge Briggen chansen att avstå helt från att läsa inlägget. Det blir säkert svårt ändå, eftersom mina inlägg tydligen inte tidigare gått att avstå från att läsa.

Peggys konstiga försök att, som hon själv kommenterade det, "rearrange her nose", har sin förklaring i att jag började filma utan att bandet från början var medveten om vad jag gjorde.

Nu hoppas jag förstås att det ändå finns andra som gärna tar del av detta, även om det så tydligt framgår att jag är stolt, glad och tacksam för att min kära fru Peggy nu också får vara med och spela sin musik i detta härliga irländska band, O’Grejdi.

Nya skor kontra landstingsförlusten

Av , , 6 kommentarer 0

Jag förstår att hela länet undrar över hur jag löste problemet med hålet i skosulan. Så här blev det.

Jag gick helt resolut och köpte mig ett par nya skor. Nu har jag läst Jan Nilssons summering av vad socialdemokraternas ’gambling’ kring högriskobligationen kan komma att innebära för mig och andra i länet. Det får mig att nästan ångra investeringen i nya skor. Vad de kostade skulle nämligen ha räckt ganska precis till min del av landstingets förlust.

Jag får nog försöka sälja min gamla skor ändå och göra det snabbt innan deras värde sjunker till noll. Deras värdeminskning har dessbättre ingenting att göra med GM:s och andra multinationella storföretags ekonomiska problem. Men kanske skall jag vänta ändå en tid tills marknaden för begagnat blir ännu mer populär än vad den är nu.

Gäckande pacemaker

Av , , Bli först att kommentera 0

K-G S
Ovan som jag är med skidåkning, drabbades jag i dag av något som nästan tog kål på mig i spåret. Sportkunnig är jag inte heller, men jag visste åtminstone vad som menas med "pacemaker", hare eller farthållare. Sådana förekommer visst bara vid löpning, slår det mig nu.

I det solklara vädret under min skidtur i dag jagade jag vilt en skuggliknande hare. Med solen direkt bakom mig var det lätt att hålla hans fart och även följa samma spår som han. Ibland lyckades jag faktiskt också passera honom utan att ens behöva ropa "ur spår". Men snart hade jag honom framför mig igen. Stannade jag, så stannade också haren. Så nå’t fel måste det ändå ha varit med den här haren. Fast egentligen fungerade han perfekt som farthållare i och med att han alltid fick mig att hålla exakt samma fart som honom. Han bestämde alltså farten, eller??

Allt det här är svårt att förklara och eftersom jag insåg det i förväg, tog jag en bild av fenomenet. Och hela tiden medan jag tog fram kameran, tog bilden och sedan stoppade bort kameran stod han stilla. Jag fick t.o.m. tid med att i lugn och ro greppa stavarna och börja åka, innan också han gav sig i väg.

Tokig, jag? Inte alls jag bara redogör för vad jag såg. Och om det hela sedan har misstolkats av mig, må vara osagt.

Ännu inte förstådd

Av , , Bli först att kommentera 0

Ännu en kommentar från Monica W visar att jag fortfarande inte lyckats göra mig förstådd. Jag gör ett nytt försök här. Som vanlig är jag tacksam för alla kommentarer jag får på mina inlägg.

Monica tycks fortfarande tro att jag menar att man som ansvarig för äldreomsorgen, vare sig man är det på det politiska planet eller som anställd, inte skall bry sig om vad anhöriga och andra kan ha att säga i den demenssjukes ställe, om denne inte själv kan uttrycka sig på ett påtagligt (?) sätt. Det får mig att börja tvivla på min egen förmåga att i skrift uttrycka min mening. Det är kanske dags att låta andra göra det i mitt ställe.

Jag har bara försökt göra läsarna uppmärksamma på att den aktuella undersökningen inte beskriver vad de s.k. brukarna anser om äldreomsorgen i Vännäs, en beskrivning som alltså gett Vännäs jumboplatsen i länet. Den beskriver i stället en blandning av vad de tycker och vad andra i deras omgivning tycker. T.o.m. de ansvariga bakom undersökningen varnar ju för att man skall dra alltför långtgående slutsatser av den och det just beroende på den blandade grupp som besvarat den.

Svårigheten att också få veta, hur omsorgen om de demenssjuka skall ordnas på bästa sätt, får inte medföra att den gruppen negligeras. Här behövs det mer än enkäter, intervjuer och samtal med närstående och andra. Jag tror, föga vetenskapligt grundat, att det är här som den personal som dagligen har att göra med den demente betyder mest. Erfarenhet, iakttagelseförmåga, en maximal kännedom om den sjukes bakgrund och en allmän och välutvecklad förmåga till inlevelse är krav som ställs på den. Och för att bli ännu bättre i delar av detta, är naturligtvis en god kontakt med de närstående absolut nödvändig. Om inte en eventuell utsedd god man samtidigt råkar vara en nära anhörig eller långvarig bekant, så tror jag inte att han eller hon har så mycket att tillföra.

Monica skriver bl.a. i sin senaste kommentar:
"Jag tycker definitivt att personer som finns nära de äldre måste kunna svara på hur vård och omsorg fungerar när det är uppenbart att brukaren själv inte kan."

I detta finns möjligen en grundläggande syn på hela frågan, där vi skiljer oss åt, Monica och jag. Undersökningen kan omöjligen ha haft syftet att ta redan på hur vården och omsorgen fungerar. Nog är det väl ändå helt klart att man genom den ville ta reda på hur de som är föremål för den upplever att den fungerar? Hur den fungerar och hur den upplevs fungera är två skilda saker. För mig är uppenbart, att den som själv t.ex. bor i ett särskilt boende inte nödvändigtvis upplever det på samma sätt som sin dotter eller någon annan närstående gör.

Bara ett exempel på detta? den gamle tycker inte så sällan att det duschas för ofta emedan den yngre närstående tycker att det är för eländigt att dusch inte erbjuds dagligen.

Förtydligande om äldreomsorgen

Av , , 3 kommentarer 0

En kommentar från Monica Wahlström till mitt inlägg om äldreomsorgen i Vännäs kan möjligen vara grundad på ett missförstånd som i sin tur då nog beror på att jag varit otydligt. Låt mig därför få förklara mig litet bättre.

Jag utgår från att man i enkäten velat ta reda på vad brukarna, som de väl fortfarande kallas, tycker om den omsorg som de får. Det skulle därför enligt min mening vara fel att fråga andra, vad de tror att den äldre tycker i sammanhanget. Det är detta jag menar är att respektera den äldre och se honom eller henne som en fullvärdig människa. Vi är många som har upplevt att frågor om ens anhörige eller servicemottagare ställs till oss och inte till den som frågan avser. Detta är en styggelse och måste på alla sätt motarbetas.

Självklart menar jag att den som t.ex. på grund av starkt nedsatt syn eller på grund av andra fysiska hinder inte själva kan fylla i enkätblanketterna, skall erbjudas hjälp med att göra det. Såklart att man inte skall låta personer som inte har möjlighet att göra sin röst hörd av sådana skäl bara förbises! Om någon tror att det är min mening, så är jag totalt missförstådd.

Men att få hjälp med att låta sin röst bli hörd, kräver då att man också har en ’röst’, d.v.s inte har sjunkit för djupt in i demens som dessvärre så många har i våra boenden och sannolikt också i hemtjänsten. Om närstående, gode män eller andra fyller i deras enkäter, så är det ju deras röster som blir hörda. Men då blir det ju en annan undersökning. Då tar man ju bara reda på hur omsorgen och servicen uppfattas vara av dem. Det är naturligtvis inte fel, men man måste i så fall tydligt skilja på resultaten.

Alltså hur uppfattas äldreomsorgen av dem som det direkt berör, d.v.s. de gamla som är föremål för den respektive hur uppfattas den av den större gruppen i kommunen, som främst då består av närstående, personal samt några gode män? Det låter nästan som om Monica faktiskt förordar en sådan dubbel undersökning.

Monica menar, att om kommunen är seriös med att ta reda på hur brukarna uppfattar vården, ja då får man se till att försöka få in sådan information! Helt rätt – men då förstås inte från andra än just brukarna!

Tänk om någon skulle komma på att undersöka hur ni på socialkontoret uppfattar arbetet där och om ni då av något skäl inte ville besvara den enkäten, så skulle man låta era respektive fylla i den eftersom de ju rimligtvis bör ha en viss inblick i den frågan. Inte den bästa liknelsen men den visar i vart fall att det är fel att låta andra besvara en enkät och grunda sina svar på vad de tror att den som enkäten berör tycker.

Tack Vänman!

Av , , 1 kommentar 0

K-G SjöströmEfter att långsamt, mödosamt och i stort sett gående med skidorna på nådde jag till sist ett med snöskoter och spårmaskin välpreparerat spår. Då var det svårt att ha mer än en synpunkt på snöskoterns existensberättigande.

Jag tror att det är samme Kjell Vänman i år som tidigare är drar upp spåret åt oss och för det är han värt ett stort tack. Skulle det nu vara någon annan så riktar jag samma tacksamhet till honom.

Om det var skönt ute i dag… det kan ni ge er attan på alla ni stackars yrkesverksamma kamrater med jobbet förlagt inomhus. Strålande sol var det och temperaturen var strax under noll. Häääärligt!

Äldreomsorgen i Vännäs

Av , , 3 kommentarer 0

Enligt den brukarundersökning som Socialstyrelsen på regeringens uppdrag låtit Statistiska Centralbyrån, SCB, göra inom hemtjänsten och äldreboenden NKI-skalan (Nöjd KundIndex) visar sig Vännäs vara sämst i Västerbotten.

Det finns verkligen skäl att inte ta undersökningens resultat alltför allvarligt, eller i vart fall inte dra några alldeles bestämda slutsatser av den. Ordföranden i vård- och omsorgsnämnden nämner en omständighet som kan ha påverkat resultatet, men som inte alls har med kvaliteten på omsorgen att göra. Hon nämner den då pågående debatten om serviceavgiften. Kostnaden för dem som nyttjade kommunens äldreomsorg kan ju knappast höra till frågan om kvaliteten på den omsorg som meddelades. Däremot torde den ha påverkat svaret i negativ riktning.

Än viktigare är den omständighet som de huvudansvariga för undersökningen pekar på. Sex av tio svar lämnades nämligen av närstående, bekanta och gode män. Man nämner inte personal. Utan att veta vågar jag ändå påstå, att personal även i denna fråga måste ha varit en del äldre behjälplig med att fylla i enkäten. Jag ser inget fel i det och tror heller inte att någon av dem medvetet skulle ha låtit sin egen uppfattning påverka den gamles enkätsvar. Däremot torde det vara mycket sannolikt att de inte undermedvet helt kunde bortse från sitt eget missnöje med bl.a. den pågående organisationsutredningen och all den negativa publicitet den fick i en av ortstidningarna.

Vilket värde skall man sätta på synpunkter från "närstående, bekanta och gode män", kan man med fog fråga sig? Inte alltför stort, anser jag. När dessa har fyllt i enkäten, har de oftast gjort det åt någon som inte kunnat göra det själv och det då inte bara av rent fysiska skäl. Hur mycket av hjälparnas eget missnöje med kommunens äldreomsorg har då inte lätt kunnat färga enkätsvaret?

Inte minst av hänsyn och respekt för de äldre som fullt rättskapabla individer måste en sådan här utvärdering bygga enbart på vad den äldre servicemottagaren själv tycker. Jag är fullt medveten om svårigheten att uppnå någon slags godtagbar svarsfrekvens, om inte hjälp i flertalet fall erbjuds från någon i den gamles närhet. Bäst – och dyrast – är förstås intervjuer gjorda vid personliga besök hos var och en av dem, vars syn på äldreomsorgen man vill belysa.

Nu gör kommunen en egen undersökning. Den vill man att jag som gode man skall besvara. Det varken kan eller vill jag, eftersom jag inte av olika skäl vet vad min huvudman tycker. Inte kan jag ta reda på det heller. Det är ju vad hon tycker, som är det enda relevanta i sammanhanget, inte vad jag som gode man tycker.

Generande upptäckt

Av , , 2 kommentarer 0

K-G SjöströmHur ofta kollar ni era skosulor? Jag gör det uppenbarligen inte alls. Det har liksom aldrig funnits skäl att göra det, men nu vet jag bättre.

När skor är av det slaget att de aldrig behöver putsas och när de uppifrån sett ser ut att vara hela och fina, känns det inte särskilt befogat med en sulbesiktning. Och när de dessutom är nästan helt nya (!?) … i vart fall inte äldre än en 7-8 år, skall man väl inte behöva misstänka sulgenombrott. Skor i mitt fall åker av och på flera gånger om dagen, men hur sulan ser ut kollar jag inte.

Visserligen har jag tyckt att den högra foten inte känts lika varm som den vänstra, men det det har jag bara uppfattat som en ensidig nedsättning av blodcirkulationen i den foten. Att den gamla ju är lika gammal och därför borde uppvisa samma symtom, har jag inte tänkt närmare på.

Men i dag, av en oförklarlig anledning, tittade jag under skorna och upptäckte då till min stora förskräckelse det stora hålet under sulan. Jag insåg att jag måste göra något åt saken tämligen omgående. Min första tanke var regummering. Går det att regummera bildäck, måste det väl ändå gå att göra det med skosulor. Min andra tanke blev att försöka få tag på en bättre begangnad högersko via Blocket eller på annat sätt. Snart insåg jag att jag i stället för dessa två alternativ nog ändå måste investera i något nytt. Som tur är kom ju pensionen häromdagen.

Nu undrar jag hur många som långt före mig har sett hålet i sulan och som av någon slags hänsyn inte sagt något till mig. Som så många, framförallt män, har jag en vana att sitt med ena underbenet stött på det andra benet och där fritt exponera skosulan. En anan fundering jag får i anledning av detta är om sådana här saker skall uppfattas som ett tecken på begynnande senilitet.

Till sist, är det någon som behöver ett bättre begagnad vänstersko med hel sula, så säljer jag den billigt. Ett något slitet skosnöre ingår, liksom den trasiga högerskon, som kan behövas som reservdelssko.

Avundsjuk

Av , , 8 kommentarer 0

Det är inte fint och ej heller särskilt väluppfostrat att vara avundsjuk. Det räknas t.o.m. till en av de sju dödssynderna. Men att vara ärlig och öppen är väl ändå ett positivt karaktärsdrag, eller hur? Så nu skall jag vara det och därmed till en del kompensera för mina syndfulla avundsjuketankar.

Allteftersom har jag börjat förstå att vissa av mina bloggkamrater har en fördel framför mig i sitt bloggande. De kan uppenbarligen göra sina inlägg nästan när som helst och var som helst via sina bärbara datorer och de trådlösa nätverk som finns litet här och där ute i samhället. Saknas sådana fixas det ändå via telenätet (?).

Jag är avundsjuk på dem, men också glad över att de har den möjligheten och därmed har en förmåga att förmedla sina intryck nära nog i realtid. Någon gång i framtiden måste nog även jag skaffa mig en bärbar sdator, kanske bara en litet rackare med 8-10 tum stor skärm. Men å andra sidan har jag svårt att skriva på små tangentbord och inte få ha en redig mus i handen.

’De sju dödssynderna’, förresten, de måste jag nog läsa mer om. Jag undrar just hur stor syndare jag är i relation till dem.