I kväll har vi varit på bio tillsammans med syster och svåger. I biosalongen mötte jag en gammal bekant från Vännäs.

Jag kan inte förneka att det alltid är trevligt att möta någon som säger sig läsa mina blogginlägg. Att många gör det kan jag numera utläsa av räknarens siffror. Vilka det är vet jag bara i en försvinnade liten grad. Därför är det så trevligt, när någon direkt talar om för mig att de läser det jag skriver, även om det bara är ’ibland’.

I dag fick jag förresten en synnerligen negativ kommentar av en läsare. Varje kommentar tas tacksamt emot och det gäller även sådana som den jag nu tänker på, trots att den närmast förlöjligade mitt inlägg och gav ett annat av mina inlägg betyget ’patetiskt’. Men ändå – tack så mycket.

Nu tänker jag ta upp en tämligen gammal och uttjatat sak, nämligen engelskans inträde i vårt språk. Som en man i min ålder tillåter jag – som förväntat – att reagera på detta.

Som sagt, detta är en fråga som då och då tas upp i olika sammanhang. Varför används numera engelska ord, när vi ju har "en adekvat svenskt vokabulär" att ta till, som Sträng en gång uttryckte? Gör man det bara för att vara inne och för att visa att man har ett visst mått av kunskaper i engelska och vill visa det för kunderna? Ofta är det i annonser man hittar alla dessa nysvenska ord. Där ser man inte bara att man till sitt företags namn lånat ett engelskt ord utan att också att man gjort det i själva annonstexten.

Om min pappa hade levt i dag, skulle han dels ha varit 100 år och dels inte begripit ord som sale, outlet, shoppingcenter m.fl. ord som är vanliga i annonser i dag. Han skulle förvisso inte heller ha förstått mängder av andra ord som tillförts svenskan under senare år. Då tänker jag på ord som nu officiellt antagits som svenska och fått en plats i SAOL. Språket utvecklas fortlöpande och det är det inget att klaga över.

Så vitt jag förstått är Sverige ett land med en befolkning som i stor utsträckning har åtminstone någon kunskap i engelska. Jag tror mig samtidigt veta, att det fortfarande finns äldre, som inte kan ett ord engelska. Borde då inte alla de som vill sälja varor och tjänster använda ett språk som alla svensktalande förstår? Kan det vara så att man väljer engelska av hänsyn till våra många invandrare, som inte kan svenska men förväntas ha vissa grundkunskaper i engelska? Det skulle i så fall vara en vacker tanke, men inte så troligt ändå.

Det som fick mig att skriva detta, är en annons i dagens VK med rubriken Outlet på 20 beg. bilar! Jag tror inte ens att "outlet" passar alls i den "svengengelska" rubrik. Man tycks tro att "outlet" är ett substanstiv som betyder "försäljning" eller "utförsäljning". Dock skulle man om man trott det ha använt en annan preposition än "på". Svårt är det också att förstå att just den bilaffären, efter vad som hänt med dess bilmärke i USA, är så förtjust i att just använda engelska i annonsen.

Första gången i mitt liv som jag stötte på "outlet" var i New York, när min syster så gärna ville besöka en speciell "outlet", som låg några miles norr om staden. Det blev dock inget av till hennes stora besvikelse, när vi på Penn Station insåg att biljetterna dit för oss tre var i dyraste laget för oss.

Även i USA tycks riskerna med att äta för mycket fett vara uppmärksammat, om än inte av alla. Så är det också i Sverige, även om faran med för mycket kolhydrater påpekats mer och mer på senare tid.

I USA har jag noterat ett "smart" eller åtminstone smått lurigt sätt att märka en del livsmedel, när det gäller innehållet av fett. I Sverige anges mängden fett per 100 gram, för en normalportion eller på annat sätt. I USA anges inte en vara innehålla t.ex. tio gram fett per angiven enhet. I stället sägs den vara till 90 % fettfri. Visst låter den inte därmed mycket magrare och hälsosammare?

På radion hörde jag att Zimbabwe har 6 % av sin befolkning i avlönat arbete.

I USA närmar sig arbetslösheten 7 %. Men vad är väl det jämfört med Zimbabwes arbetslöshet på 94 %?

Mitt jobb som roadie ser ut så här i dag.

Peggy övar med New Mountain Music i kväll, men eftersom hon jobbar till 17.00, så är det min uppgift att lasta bilen med hennes olika instrument, notställ och en väska med diverse tillbehör. Därefter åker jag och hämtar henne på NUS och därifrån åker vi direkt till de övriga två bandmedlemmarna, Thord Söderberg och Helén Norberg. Där blir vi bjudna på middag. När den är aväten återstår en kort transport från dem till övningslokalen också den på Mariehem.

Sedan intrumenten har kommit på plats och övningen börjar, tar jag itu med mitt medhavda korsord. I kväll skall jag för första gången ge mig på Svenska Dagbladets korsord.

Ser det ut som om jag klagar? Det gör jag inte. Tvärtom så gillar jag mycket den här absolut nya delen av mitt liv, som min kära Peggy förde in i mitt liv.

Nu tänker jag på nytt ta upp detta med att tänka respektive tycka och den skillnad som jag ser mellan de två aktiviteterna. Läsaren får ursäkta min upprepning av ämnet.

Under min nästan tvångsmässiga och dagliga promenad lyssnar jag med stor behållning på Ring P1. Det ger mig anledning att omigen uppmärksamma frågan varför programledarna i det programmet så ofta frågar den som ringt till programmet om hur de tänker. I de flesta av fallen låter det så underligt med den frågan, eftersom de ju i stället borde fråga vad vederbörande tycker. Enligt mitt kanske helt omoderna sätt att tala och skriva så är det en klar skillnad mellan att tänka och att tycka.

Innan någon överhuvudtaget bör tala om vad han eller hon tycker i en fråga, bör vederbörandes privata tankeprocess ha fått tagit sin tid. Först om vederbörandes tyckande på ett anmärkningsvärt sätt visar sig vara omöjligt att förstå, är det läge att fråga efter tankarna som lett fram till tyckandet. Jag är faktiskt mer intresserad av vad folk tycker i olika frågor, än vad de tänker innan de är beredda att avge sitt tyckande.

Det är t.o.m. så att man skulle kunna hävda att våra tankar snart är det enda som vi får ha för oss själva. I många situationer bör vi därför tänka oss noga för innan vi offentliggör dem. Mindre ofta borde vi behöva vara rädda för att säga vad vi tycker.

Jag är t.ex. när det gäller ett tidigare inlägg, som bl.a. handlade om Bibelns Lot och hans döttrar, helt beredd att avslöja vad jag tycker om en sådan händelse. Däremot skulle det vara att träda min personliga integritet för när att kräva att jag dessutom skulle avslöja mina alldeles privata tankar inför den, tankar som efter viss "redigering" kan leda till ett personligt tyckande.

Förra gången jag tog upp den här frågan i detta forum, fick jag en(1) kommentar som dessutom stödde min kvasilingvistiska utläggning. Den här gången räknar jag med mängder av kommentarer – gärna både för och emot.

Det slår mig just att en anledning till att jag reagerar över denna inte speciellt livsviktiga fråga, kan vara min "språksituation" här hemma. Det tog en tid för min fru att lära sig att vi i svenskan har flera ord, där engelskan klarar sig så bra med bara ett, nämligen "think". En tid hade hon svårt att välja mellan, "tänka", "tycka", "tro" "mena" och kanske några ytterligare svenska ersättningar för hennes "think". Och nu tror jag att hon efter närmare eftertanke tycker att svenskan är tydligare på den här punkten än engelskan.

Inte en enda pyttliten kommentar har jag fått på mina två blogginlägg i dag!

Mästerbloggaren Gunnel Forsberg bekriver kommentarernas betydelse så träffande i ett blogginlägg i kväll. Jag tar mig friheten att citera henne:

’Det är ofta här i kommentarerna som drivkraften ligger…. Det är de som är själva bränslet i skrivandet.’

Jag inser förstås att vissa blogginlägg inte direkt frestar någon att kommentera. Det kan också mycket väl vara som Gunnel antyder att långt ifrån alla har förstått hur lätt det är att ge en kommentar och att det också kan göras anonymt. En sak är att VK vill ha ens e-postadress, men den visas inte publikt.

En sådan här kommentarlös dag är räknaren en välsignelse. Tidigare var det omöjligt att veta om inläggen ens lästes. Nu vet jag i alla de läses och det av ganska många t.o.m. Kanske bör jag ändå torka tårarna och i stället gå till sängs glad och tillfreds med att så många ändå läst det jag skrivit.

För drygt en vecka sedan köpte vi flygbiljetter till kommande USA-resa. För en vistelse där i mer än 30 dagar, kan man inte boka biljetterna via nätet. Det blev därför gjort per telefon och betalat med VISA-kortet.

Men precis som i fjol har vi några dagar kunnat se via internetbanken att beloppet har varit spärrat eller reserverat heter det visst. Nu ser man ingen spärr längre, men pengarna har fortfarande inte dragits från kontot.

Av erfarenhet vet jag att det sällan lönar sig att ställa frågor i detta forum, men jag gör det ändå. Finns här någon som kan förklara, varför ett företag som American Airlines i dessa tider inte snarast tar betalt av oss utan låter våra tusenlappar ligga kvar på vårt konto? Beloppet är som ett spott i havet för dem, men många bäckar små o.s.v.

Naturligtvis har jag frågat American här i Sverige och där vet man inte varför det är som det är. Swedbank kan bara lämna beskedet att det inte är möjligt för någon att spärra/reservera pengar motsvarande deras fordring mer än ett visst antal dagar.

Borde jag kanske vara glad och tacksam över detta i stället för att gnälla (!)? Men kanske beroende på att jag är en man av ’den gamla stammen’ så gillar jag inte att vara i skuld utan eftersträvar ett tillstånd av ’oskuld’. Dessutom finns nu det aktuella beloppet på ett konto som ger 0 % i ränta och där måste det förbli, eftersom VISA-kortet är kopplat till just det kontot.

Visserligen har jag ju ännu inte tagit ut ’varan’, d.v.s. tjänsten att bli transporterad per flyg över Atlanten. Med tanke på det skulle det möjligen finnas en viss logik i att pengarna dras från kontot i samma stund som vi checkar in på Arlanda. I fjol drogs de ca tre veckor före avresan.

Vad skulle hända, om behållningen på kontot just den dag då man vill ta betalt inte är tillräckligt stor? Där ligger egentligen det enda bekymret för oss. Hur lätt är det inte att glädjas åt en extra stor behållning på kontot och glömma att en del av den redan är förbrukad?

Mellan Per Nuders "Stolt men inte nöjd" via "Den tappre soldaten Svejk" till Bibelns "Första Mosebok" är steget långt. En gång i tonåren läste jag med spänning och förvåning Moseböckerna och nu gör jag det igen.

Läsningen av Första Mosebok är närmast omtumlande och ger mig så många aha-upplevelser. Gång på gång förundras jag över hur många moderna företeelser det är som beskrivs redan för flera hundra år (1 800?) före Kristi födelse. Skrevs inte 1:a Mosebok då? Lika mycket förundras jag över hur bekanta många händelser och berättelser är även för "ogudaktige" mig. Var, när och hur det blivit det, begriper jag inte. Kan det möjligen härröra sig ända från kristendomsundervisningen i skolan? Eller är det mitt mångåriga umgänge med mina varmt troende svärföräldrar och de högmässobesök jag gjorde med dem och som jag inte begrep något av men ändå??

Några saker som jag särskilt noterat i läsandet är t.ex. att man i de många släkttavlor som redovisas nästan bara talar om söner som de olika släktena fött. Jag slås också av hur märkligt det uttrycks, nämligen hur många söner mannen i familjen fött, alltså inte kvinnan. Hur skall det förstås?

Jag läser även en hel del om omskärelse, som jag förstått var ett tecken på Abrahams förbund med Gud. Det jag då läser att Gud t.o.m. sade till Abraham att den oomskurne t.o.m. skulle utrotas ur sin släkt väcker frågor hos mig samtidigt som det manar till eftertanke. Så här står det i 17:e kapitlets 14:e vers:

Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mot mitt förbund.

Men det som kanske hittills förvånat mig mest är det jag läser om Abrahams brorson Lot och hans döttrar. De hamnade så småningom i en grotta, sedan de av Guds änglar räddats från ödeläggelsen av Sodom och Gomorra. Den äldre dottern påtalar för sin syster att deras far är gammal och att

"ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all världens sedvänja".

Efter detta konstaterande, beskrivs något som jag absolut inte kunde drömma om skulle finnas att läsa i Bibeln.

Döttrarna ger sin far vin, en hel del men ändå inte för mycket av vad kan jag förstå av fortsättningen. Därefter väljer de att lägga sig hos honom var sin natt.

"För att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader",

är det poetiska sätt som händelsen beskrivs på. Lots båda döttrar blev genom sin list, eller vad man nu skall kalla det, havande genom insatser från sin av vin berusade pappa. En fråga som ingen kan besvara idag är hur omvärlden såg på en händelse som den här. Och att ens för mig själv fundera över det, som nu jag gör, bevisar nog bara hur litet jag begriper av Bibelns berättelser.

Dagen har till en del ägnats åt en mycket trevlig sysselsättning, nämligen inspelning av sång och musik. Det som återstår är inte minst trevligt, nämligen överföring till datorn, redigering samt brännande av CD-skiva, men…
Det är en tid sedan jag grejade med detta och nu minns jag inte vad för slags ljudfil jag bör konvertera till för att göra det möjligt att spela av skivan i en vanlig cd-spelare. Datorn spelar upp allt med de olika program som den har.

Alltså, hur är det, kan det format som vår minidisk ger, nämligen en Windows Media Audio-fil, spelas upp i en vanlig CD-spelare? I så fall skulle jag slippa konvertera filerna till Mp3, som jag vet fungerar bra i så väl dator som cd-spelare.

Vem kan ge mig ett snabbt svar på frågan?