Déjà vu

Så här ser de ut, mina älskade pojkar!

"Déjà vu" betyder som många vet,  känslan av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum.

Just nu upplever jag en sådan känsla. I natt, sedan vi hade sovit några timmar, kom "lillpojken" hem. Som på den tid det begavs sig, lyckades han ta sig in och smygande inta sin säng utan att väcka oss.

Nu sover han djupt, fast klockan är drygt  över tio. Precis som förr i tiden känns det skönt att att veta att han är i trygget och sover i den säng han sov i, när han ännu bodde hemma.

Det är svårt att beskiva känslan som uppfyller mig nu. Allt känns så bra och det gör det även om hans sovmorgon sannolikt kommer att förskjuta vår lunchtid en aning och även om vi valt att smyga omkring i huset och bara samtala lågmält med varandra. "Vi" är alltså jag, hans far, och Peggy, hans "styvmor".

Nu är han ju inte precis någon "lillpojke" längre. Baby var han 1968. På måndag kommer hans 6-årige son hit och skall vara här under veckan, medan barnets far, min son, kommer att jobba från sin arbetsgivares kontor i Umeå.