Kommunfullmäktige i Vännäs

I går var jag som vanligt en av de få från den s.k. allmänheten som satt som åhörare under större delen av kommunens fullmäktigesammanträde.

Nu tillåter jag mig att ge en del s.k. positiv kritik av mötet som sådant. Kritiken grundar sig på min tro, att kommunen verkligen vill att allmänheten i större utsträckning skall visa intresse för vad som sker i kommunen högsta beslutande organ. Och gör man det, kanske min kritik kan uppfattas som en kritik som skall ses som positiv.

För att kunna få någon behålling av sammanträdet som åhörare, måste det vara möjligt att höra vad som sägs.

Vissa av talarna framför sina inlägg klart och tydligt i mikrofonen. De visar tydligt att de ser sambandet mellan mikrofonens placering och sina munnar. De justerar därför mikrofonläget och talar sedan mot mikrofonen och inte vända ifrån den den.

En av de allra bästa i klassen i detta avseende var utan tvekan Ulf Eriksson (C).

Andra av talarna framför sina inlägg blygt mumlande, struntar i vart mikrofonen pekar, talar mot presidiet och inte mot den stora fullmäktigeförsamlingen och ser ut som om de fortast möjligt vill lämna talarstolen.

En "god" företrädare för den kategorin var enligt min mening Jan Nilsson (M).

Så till frågorna som ställls av ledamöterna ute i lokalen. De görs utan hjälp av mikrofon och är i de flesta fall omöjliga att uppfatta för dem sitter långt bakom den som frågar. Vid något tillfälle upprepade ordföranden på ett föredömligt sätt frågan. I flertalet fall tvingades man av svaret försöka räkna ut hur frågan löd. Och det var inte lätt!

Under sammanträdet visades bilder via "datorprojektor" på en stor duk. Bilderna var i de flesta fall helt omöjliga att läsa eftersom texten på dem var alldeles för liten. Ekonomichefen, som stod alldeles framför duken, sa t.o.m. att inte ens han kunde läsa allt!

Vad tjänar det till att visa oläsliga bilder? Och är det kanske bara att flytta "datorprojektorn" en bit längre bort från duken, för att göra bilderna läsbara?

– Gå inte på mötena då, om du inte kan hänga med på vad som sägs och visas där, råder mig kanske en del nu.

Det rådet tänker jag dock inte följa utan tänker absolut fortsätta att utnyttja min demokratiska rätt att vara där.