Varför bryr jag mig?

I går fick jag en fråga från ”nära håll”, faktiskt mindre än sex ”feet”, som ju är gränsen i USA för hur nära man bör vara en annan människa i dessa tider. Frågan fick mig att fundera och här kommer resultatet av mina funderingar.

Min kritik av Vännäs kommuns underlåtenhet att ta hem säkra miljonfordringar i ett pressat ekonomiskt läge, beror inte BARA på att jag anser mig vara en s.k. vän av ordning eller att jag någonstans inom gillar att peka på och ifrågasätta brister i min kommuns administration.

Jag börjar inse att det har mer och mer att göra med vetskapen att jag ju som skattebetalare faktiskt är delägare i kommunen. Må så vara till en mycket liten del, men ändå. Det är ju förvisso så att jag genom all den skatt, som jag betalt till kommunen i minst 50 år…

Bidragit till en del av kommunens samtliga investeringar under alla dessa år.

Hela den tiden och även i dag betalar en del av den lön som kommunens anställda får.

Bidrar till samtliga av kommunala verksamheters driftskostnader också i övrigt

Bidrar även till kommunens samtliga förtroendevaldas arvoden, inklusive våra kommunalråds ”löner”.

Betalar till en del alla den tusentals olika fakturor som kommunen får.

M.M…

Mot denna bakgrund är då så underligt att jag ser mig som delägare i kommunen inte kan acceptera att kommunen inte tar in de fordringar som kommunen har på oss i Brån? I stället väljer man att försämra kommunens äldreomsorg m.m. För säkerhets skull upprepar jag, att jag förstås vet, att de ännu icke debiterade miljonerna med automatik kommer att hamna på vård- och omsorgsförvaltningen, men dock i kommunens gemensamma ”plånbok”.

Vi är många, jag med ibland, som ser kommunen som vår motpart. Men kommunen är ju faktiskt ”vi” genom dels vår rätt att delta i de demokratiska valen och dels genom det som jag i detta inlägg tar upp, d.v.s. att vi tillsammans finansierar en stor del av verksamheten. Därigenom är vi väl ändå att uppfatta som delägare?