DW 13 950 ton,150 m lång, på grund

Ytterligare ett återanvänt blogginlägg:

En onykter styrmans ”styrförmåga”

Av Karl-Gustav Sjöström, 8 december 2008 kl 14:16

Mitt förra inlägg, där jag efterlyste en kompis från min tid på sjön, har fått mig tänka tillbaks på den tiden. Hur skönt är det inte att också ibland tittat bakåt på sitt liv och i småportioner återuppleva det! I dag fick jag anledning fundera över vad en obefaren jungman (jag) och en berusad 1:e styrman orsakade för ca 50 år sedan och som sannolikt förändrade mitt liv.

Jag var alltså den s.k. obefarne jungmannen på Rex-rederiets MS Tosterö, som vid tillfället var på väg från Gdansk i Polen till Luleå för att hämta en ny last järnmalm. Det var natt och jag hade just lämnat över rodret till matrosen Partanen och lämnat bryggan för att övergå till uppgiften som utkik på ”backen” (längst fram i fören). Det var inte helt utan känsla av obehag och viss oro, som jag gjorde det. Styrmannen var nämligen tämligen berusad och hade vid ett par tillfällen somnat med huvudet vilande på den del på radarn som han skulle titta i.

Styrmannens uppgift är att hålla redan på var båten är och sedan ge sjömannen vid roderhjulet order om vilken kurs han skall hålla. Jag hade förmodligen i god tro styrt i fel kurs, men helt enligt order från en sluddrande styrman.

Efter en stund nere på backen, aningen misstänksam över en fyr med blinkande rött sken, hördes ett dovt och olycksbådande skrapljud i hela skrovet på båten. Nästan genast började båten få slagsida, samtidigt som den stannade helt. Jag rusade då upp till bryggan, dit kaptenen då hade kommit. Han gav mig kort ordern: ”Purra besättningen!”

Med bultande hjärta och en ökad halt av adrenalin i blodet (utan att då ha en aning om vad det var för hormon) sprang jag runt den tämligen stora båten för att väcka alla som sov djupt efter en kväll i Gdansk, som inte BARA hade bestått av fast föda. Ett par av de yngre i besättningen sov ute på däck på grund av värmen, men hade dessbättre inte ”tippats” av båten. Slagsidan var nu så stor att jag fick gå med det ena benet vinklat och det andra uträtat.

Det märkliga var att jag faktiskt den allvarliga i situationen till trots kände mig mera upprymd av spänning än panikslagen. Dessbättre hade vi kört så pass hårt på grund, att vi inte behövde ta till livbåtarna. Det var nästan komiskt, när vi senare i gryningen fick besök av småbåtar från de öar i Stockholms skärgård, som vi kunde se på ömse sidor av båten. En som sannolikt inte såg något komiskt alls i det hela var med största säkerhet den allteftersom tillnyktrande 1:e styrmannen.