Kärlek och stolthet

Som ett uttryck för min barnsliga och kanske alltför för stora öppenhet, skriver jag detta "kärleksbrev" till min fru. Jag har nämligen kommit till insikt om något som jag nog inte tänkt så mycket på tidigare, nämligen lyckan och tillfredsställelsen som finns mitt ett äktenskap, eftersom jag både kan älska min fru och vara stolt över henne.

Jag avstår från att här för "hela världen" berätta vad det är som gör att jag älskar dig så mycket. Däremot vill jag peka på några saker, som jag ser hos dig och som fått min kärlek att via beundran också göra mig så stolt över dig.

När vi efter noggrant analyserande gemensamt fattade beslutet, att Du skulle flytta från USA till mig i stället före tvärtom, insåg jag genast vilken stark person du var. I det beslutet låg för dig vetskapen om att du fysiskt skulle lämna dina vuxna barn, dina släktingar och vänner, ditt välavlönade arbete, din musikutövning, ditt modersmål och inte minst de kunskaper som du i vidaste mening hade om ditt hemland.

Med stigande förnöjsamhet och stolthet har jag sedan allteftersom kunnat notera den energi du lägger ner för att på bästa sätt anpassa dig till ditt nya hemland, dess kultur och dess språk, som du nu både talar och skriver så bra. Med samma energi har du också anpassat dig till ditt nya jobb, tagit körkort och gjort dig omtyckt av mina barn och deras familjer och mina släktingar och vänner. Utöver allt detta har du sedan "stått ut" med mig och alla mina fel och brister.

Du har också på ett beundransvärt sätt genom eget mod, musikalisk talang och erfarenhet kunnat fortsätta med din största hobby från USA, nämligen musikutövandet, genom att nu spela i tre olika grupper/band; Umebygdens Folkmusikgille, New Mountain Music och nu senast det irländska bandet O`Greidi. Jag är inte minst stolt, de gånger jag ser dig spela något så ursvenskt som svensk folkmusik.

Kanske ändå den största anledningen till beundran är det sätt som du i alla år regelbundet hålligt telefon- och e-postkontakt med dina barn i USA. Den energi och den känslighet du då har visat, är för mig det bästa beviset för att du alltid har varit och fortfarande är en god och kärleksfull mor. Du har lämnat barnen fysiskt, men minsann inte mentalt. Din insikt om att du kanske för alltid måste ägna energi åt att få dina barn att förstå ditt val att flytta till Sverige är också något att beundra dig för.

Detsamma gäller den styrka du visade under din sons ettåriga deltagande i Irakkriget. Måtte du även orka med den oro, som nu allteftersom byggs upp inför hans nya och nära förestående "mission" i Afghanistan.

Jag älskar dig Peggy och är så enormt stolt över dig!