Gunnel, Jan och kärleken

En viss friskolerektor har startat ett något annorlunda bloggtema om kärlekens underliga vägar, vad som krävs för att underhålla den m.m., m.m. En pigg demenssköterska har hakat på samma tema. Båda skriver så många kloka saker, att en annan bara har att läsa och med igenkännandets välbehag insupa de många sanningar som de för fram.

Jag väljer att avstå från ytterligare bidrag till deras resonemang. Möjligen gör jag det av både blygsel och oro för att bara komma med upprepningar av vad som de redan sagt. Dessutom tror jag mig vara långt bättre på att prata om ämnet än på att framföra synpunkter och erfarenheter.

Möjligen är jag dessutom rädd för att blanda "den gamle mannens" syn på frågan med dessa båda "ungdomars" syn. I och för sig torde det kanske vara av visst värde. Mina många år som gift måste ju ha lärt mig en hel del. Jag tror t.ex. att alla som lever i sitt andra äktenskap har alla förutsättningar att bli en bättre make eller maka än vad han eller hon var i sitt första. Att detta i vart fall gäller mig är något som jag starkt inbillar mig. Det beror då inte bara, men till en del, på att jag blivit äldre och klokare. Det beror naturligtvis också på att jag, när jag tittar tillbaka på mitt första äktenskap, inser att jag kunde ha varit på ett annat sätt då.

För att till sist förtydliga ett par saker? jag rekommenderar självfallet ingen att lämna sitt nuvarande förhållande med hoppet om att sedan bli en bättre och mera förstående make/maka i ett nytt. Ibland har man dessvärre inget annat val än att förbli ensam eller gå in i ett nytt förhållande. Själv blev jag änkeman för snart nio år sedan.