”Skamligt’

I går fick min fru ett tragiskt meddelande från vänner i USA. Barnet till en gemensam bekant hade fallit från en hög mast på det segelfartyg som hon var anställd på. Nu ber man vänner och bekanta om ekonomiskt bidrag för att klara finansieringen av barnets vård.

Peggy min fru, som har dubbelt medborgarskap känner sig på ett sätt stolt över sina landsmän som är beredda att ställa upp för varandra i en sådan här situation. Samtidigt tycker hon att det är skamligt i ett så resursstarkt land att det skall behöva vara på det sättet. Vare sig arbetsgivaren eller samhället känner tillräckligt stort ansvar för sin anställde respektive sin samhällsmedborgare för att inte den skadades familj skall behöva sättas på bar backe.

Barnet, som faktiskt är en ung kvinna i 20-årsåldern är svårt skadad och kommer att kräva lång sjukhusvård och sannolikt behöva leva resten av sitt liv beroende av rullstol. Hennes ryggrad är av allt att döma bruten.

Peggy konstaterar att så utlämnad är ingen i Sverige. Här betalar alla solidariskt skatt, i teorin åtminstone efter sin förmåga, än så länge så att ingen behöver vara beroende av andra än samhället vid svår sjukdom och livslångt handikapp. Måtte alla eventuella politiska krafter som sneglar på det amerikanska systemet med individuellt tecknade försäkringar besinna sig. Måtte även skattesänkarivern hejdas så att inte ett system á la Amerika blir nödvändigt.

Peggy kommer ganska säkert att ge ett bidrag till familjen. För mig känns det litet märkligt att en person från vårt välmående land som av amerikaner är så starkt kritiserat för sina skatter ändå har pengar över för att stötta USAs sjukvård. Förvisso har många av oss det, trots att så mycket går till skatt.