Förtroendekris

Förtroendekris är förstås ett för starkt ord i sammanhanget. Ändå upplever jag nu en känsla åt det hållet.

Två olika personer har för mig beskrivit samma situation. Båda kan antas ha sina skäl att ge just den beskrivning de ger. Sannolikt känner de inte ens själva till, vad det är som färgar sina beskrivning. Beskrivningarna skiljer sig i avgörande delar mycket starkt.

Min uppgift är att utifrån vad de berättar vidta vissa åtgärder. Men vilken av de bådas bild av situationen skall jag handla utifrån. Skall jag välja den ena eller den andra eller skall jag i stället lita på min egen bild av situaionen?

Jag tror mig vara tämligen blåögd och vill helst lita på vad folk berättar för mig. Mitt sunda förnuft säger mig att det kan jag inte göra. Helt klart kan jag inte göra det i det här fallet.

Så går jag till en tredje (eller fjärde mig inräknad) part och tar upp saken med den personen. Inte särskilt överraskande visar det sig att jag då får min egen ursprungliga bild av frågan bekräftad. Utan att avslöja vem denna tredje part är påstår jag bestämt att den personens uppfattning är den mest riktiga.

"Krisen" för mig innebär hädanefter att jag inte längre kan lita på vad båda första personerna ger mig och det är illa, mycket illa och det såväl för dem, för mig och för själva saken.