Oemotståndliga

I går gjorde jag ett besök i Umeå. Där var det minst -25 och lätt vind, eller hur man nu skall kalla vinddraget mot mitt otäckta ansikte.

Några korta promenader, en från parkeringen vid Musikanten till tandläkaren i Sagagallerian och en från Parketten ett par kvarter bort till Specsaver. Men det var nog för att jag började småfrysa, speciellt om mina icke med långkalsonger försedda ben. Det fick mig också att inse hur bra jag har det hemma i stugvärmen och hur hemskt det skulle vara om jag hade ett utomhusarbete i den kylan.

Tre människor passerade jag som faktiskt hade det, utomhusarbete alltså. Två av dem satt på trottoaren, inte direkt men ändå. En av dem, en man, stod lutad mot en vägg. Ingen skådespelare skulle bättre än han ha kunnat visa hur dåligt han mådde. Hans ben formligen skakade, omedvetet eller medvetet genom att öka blodcirkulationen i dem ge dem litet extra värme. Jag läste äkta förtvivlan i hans ansikte.

För mig är dessa stackars medmänniskor på ett sätt oemotståndliga. Jag kan bara inte gå förbi dem, som om jag ingenting ser. Jag måste lämna något i deras pappersmuggar även om jag så väl inser att det jag ger dem från mitt överflöd inte alls löser den enorma bakomliggande orsaken till deras tiggande. Många upplyser mig om just detta, när vi pratar om dem. Många förklarar att de aldrig lämnar ens så mycket som en krona till dem. Att de står där tiggande är inte vårt fel, säger de.

Ibland undrar jag varför jag ”ser” dem, känner för dem och ger dem en ”slant”. Är det för deras skull eller är det bara något jag gör för att lindra mitt dåliga samvete. Ibland känns det som om jag borde ha det, när jag kommer ut från en butik med kassar fyllda av varor, varav många av dem är sådana jag egentligen jag inte alls behöver.

Och över all fattigdom och elände råder vår allsmäktige Gud…