Här kommer ännu ett minne från från ”gammdatorns” och min egen ”hårddisk”.

”En onykter styrmans styrförmåga

Mitt förra inlägg, där jag efterlyste en kompis från min på sjön, har fått mig tänka tillbaks på den tiden. Hur skönt är det inte att också ibland tittat bakåt på sitt liv och i småportioner återuppleva det! I fick jag anledning fundera över vad en obefaren jungman (jag 17 år) och en berusad 1:e styrman orsakade för ca 50 år sedan och som sannolikt förändrade mitt liv.

Jag var alltså den s.k. obefarne jungmannen på Rex-rederiets MS Tosterö, med sina 13 950 DW ton och ca 150 meters längd, som vid tillfället var på väg från Gdansk i Polen till Luleå för att hämta en ny last järnmalm. Det var natt och jag hade just lämnat över rodret till matrosen Partanen och lämnat bryggan för att övergå till uppgiften som utkik på ”popen” (längst fram i fören). Det var inte helt utan känsla av obehag och viss oro, som jag gjorde det. Styrmannen var nämligen tämligen berusad och hade vid ett par tillfällen somnat med huvudet vilande på den del på radarn som han skulle titta i.

Styrmannens uppgift är att hålla redan på var båten är och sedan ge sjömannen vid roderhjulet order om vilken kurs han skall hålla. Jag hade förmodligen i god tro styrt i fel kurs, men helt enligt order från den sluddrande styrmannen.

Efter en stund nere på popen, aningen misstänksam över en fyr med blinkande rött sken, hördes ett dovt och olycksbådande skrapljud i hela skrovet på båten. Senare fick jag veta att ett rött fyrljus på den sidan av båten, betydde att båten var på fel kurs. Nästan genast började båten få slagsida, samtidigt som den stannade. Jag rusade då upp till bryggan, dit kaptenen då hade kommit. Han gav mig direkt den korta ordern: ”Purra besättningen!”

Med bultande hjärta och en ökad halt av adrenalin i blodet (utan att då ha en aning om vad det var för hormon) sprang jag runt i den tämligen stora båten för att väcka alla som sov djupt efter en kväll i Gdansk, som inte BARA hade bestått av intagande av fast föda. Ett par av de yngre i besättningen sov ute på däck på grund av värmen, men hade dessbättre inte ”tippats” av båten. Slagsidan var nu så stor att jag fick gå med det ena benet vinklat och det andra uträtat.

Det märkliga var att jag faktiskt det allvarliga i situationen till trots kände mig mera upprymd av spänning än panikslagen. Dessbättre hade vi kört så pass hårt på grund, att vi inte behövde ta till livbåtarna. Det var nästan komiskt, när vi senare i gryningen fick besök av småbåtar från de skärgårdsöar som vi kunde se på ömse sidor av båten.

En som sannolikt inte såg något komiskt alls i det hela var med största säkerhet den allteftersom tillnyktrande 1:e styrmannen och fartygets kapten.”