Pensionärslivet

Fjärde veckan som pensionär har nu börjat. Gårdagen med ihållande regn hela dagen fick mig att verkligen känna efter om jag trivs eller ej som pensionär. Dagarna hittills har varit fyllda av olika aktiviteter såväl utomhus som inomhus, men i går var jag helt hänvisad till smärre sysslor inomhus. En av dem var att försöka komma igång med den här bloggen. Problem med min browser kombinerat med svårigheter för VK att nå mig på min e-popstadress fick mig att i onödan gnälla på VK. Jag ber om ursäkt för detta!

Det sista månaderna på jobbet hos Vännäs kommun fick jag flera gånger per dag frågan om hur det kändes att vara så nära pensioneringen. Mitt standardsvar var alltid något i stil med ’både och och’. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig för om det kändes bra eller illa. Någonstans i mitt inre kändes det definitivt inte bra, men helt säker på den känslan var jag dock inte och behöll därför den för mig själv.

Jag vet inte om min känsla inför pensioneringen skiljer sig så mycket från många andras. Kanske känner många av dem som liksom jag trivs på jobbet med såväl arbetskamrater som arbetsuppgifter en viss sorg och saknad över att behöva lämna jobbet för gott. För min del höll jag mig kvar på jobbet de två extraår, som jag hade rätt till. Det gjorde jag helt egoistiskt men med aningen dåligt samvete, eftersom jag så väl insåg att jag därmed ockuperade ett arbete, som det fanns så många välutbildade – och arbetslösa – sökanden till.

Fortfarande frågar folk hur det känns att vara helt ledig från jobbet. Jag ger samma standardsvar nu som tidigare till dem men för mig överväger dock den negativa känslan som följer av att jag nu inte längre dagligen får träffa mina arbetskamrater. Att så betydligt färre människor frågar efter mina tjänster är också något som jag saknar.

I dag har jag ett ärende till mitt förra jobb. Av någon för mig outgrundlig anledning gruvar jag nästan för det besöket.