10 000-tonnare med punka

I går fick jag kontakt med den efterlyste kojkompisen, Jack. Friskolerektorn från Vännäsby gav mig hans telefonnummer och den f.d. ekonomen på vårt barn- och utbildningskontor gav mig hans födelsedatum. Senare på kvällen hade jag ett mycket trevlig samtal med honom som jag minns som grabben i slafen under min, som nu var en gammal man på 68 år!

Som sagt, att prata med honom och återuppleva minnen från natten, då vi gick på grund var oerhört trevligt. Vi berättade bl.a. för varandra hur om våra liv hade varit under de 50 år som gått, även om han i viss mån hade följt mitt via lokalmedia. Det förvånade mig verkligen, eftersom aldrig känt något större intresse för min person från det hållet.

Han minns flera detaljer från natten för grundstötningen och med ett gott skratt för oss båda påminde han mig om vad jag sa när jag bultade på hans, d.v.s. vår gemensamma hyttdörr. Det minns jag inte själv. Tydligen hade inte jag ännu inte riktigt tagit till den rätta vokabulären på sjön och ropade därför genom den stängda dörren: ’Vakna Jack, vi har fått grundkänning!’. Skillnaden mellan att ha grundkänning och gå så hårt på grund som vi hade gjort, känner jag åtminstone till i dag. Möjligen gjorde jag det även då, men den rädsla som jag förnekade i mitt förra inlägg var kanske större än jag vill påskina.

Senare på dagen hade bogserbåtar dragit oss loss från grundet. Det gjordes först sedan dykare hade undersökt skadan. Ingen ville ju att båten skulle sjunka efter att den dragits flott. Fartyget skulle därefter för egen maskin gå till ett varv i Kiel, fick vi då veta. Anledningen till att gå dit sades vara kostnaden. Så mycket billigare skulle det vara att reparera henne där än att göra det på ett svenskt varv.

Trots att jag vid rodret inlett MS Tosterös färd in mot Stockholms skärgård och den ofrivilliga vilan på en massiv granitbotten, fick jag förtroendet att styra henne på vår färd söderut mot Kiel. Jag minns mycket bestämt hur hon ville ändra kursen mot babord, precis som om vi hade haft punktering på vänster framhjul. Det visade sig senare på varvet i Kiel, att det var där som skrovet hade ett 2-3 m stort hål.

Tosterö var en s.k. malmtanker. I mitten fanns stora lastrum för järnmalm och längs sidor ett antal stora tankar, i vilka olja fraktades. I lastrummet för järnmalmen fanns vid olyckstillfället en ballast bestående av vatten. För att motverka slagsidan pumpades vatten från de vattenfyllda tankarna (tanken?) på babords sida till tankarna på styrbords sida. Detta fick man göra ett antal gånger under färden till Kiel, eftersom slagsidan återkom. Jag räknar med att Jack, den mera erfarne sjömannen, hör av sig och korrigerar mig om jag är helt ute och cyklar, när jag försöker beskriva detta.

Utan nya missöden och under ledning av en helnykter styrman nådde vi till sist varvet och en för mig helt ny erfarenhet, nämligen att uppleva hur denna stora båt så småningom låg i en torrdocka med möjlighet för oss alla att inspektera dess skadade undersida. Just nu minns jag en sak som överraskade mig, nämligen att båten var helt platt under, d.v.s. ingen köl.

Det blir svårt för mig att inte skriva mer om min tid på sjön. Jag gör det med den vetskapen att ingen mot sin vilja behöver bry sig om att läsa det jag skriver. Inte heller tar jag utrymme för någon annan.