Som barnet…

I går gick vi på bio. För första gången såg jag en film, som jag inte visste något om i förväg. Filmen heter ’De ofrivilliga’. I efterhand har jag läst en del om den och inser nu att jag förmodligen skulle ha sett filmen även om jag läst det i förväg och då bara blivit mer besviken.

Vi såg filmen, min fru, min syster och jag. För mig var det den mest obegripliga film jag någonsin har sett. I olika skeenden visade på för mig tämligen vanliga händelser eller skeenden. De var alltså inget nytt med dem och jag kunde inte fatta vitsen med att visa dem på film. Visserligen var två av dem inte särskilt vanliga; mannen som efter att ha gått långt ut i ett sädesfält för att urinera och sedan blev jagad runt av en av sina kompisar och busschauffören som vägrade fortsätta färden på grund av en nerriven gardin i bussens toalett.

Min behållning av filmen var först en känsla av att den tog en bra bit av mitt självförtroende. Är jag verkligen så dum och oförmögen att förstå det förmodat djupt psykologiska i en film som den här? Någon sådant måste det väl vara, djupt psykologiskt alltså? Eller är det kanske tvärtom så, att jag är så medveten om det som sker människor emellan ute i vårt samhälle, att jag därför inte förstod det fina med att visa det igen i en film, som dessutom fått så fin kritik på många håll?

Så här skrev Annika Gustavsson i Sydsvenskan om filmen när den hade världspremiär i Cannes.

Respekt och starka applåder från en fullsatt salong mötte Ruben Östlunds ’De ofrivilliga’ när filmen hade världspremiär på måndagseftermiddagen i festivalpalatset.

Salongen i Umeå var långt ifrån fullsatt och några applåder hördes inte utan bara ett antal fnissanden från publiken då och då.

Om syftet med filmen var att få folk att diskutera den med varandra, så nådde den i vart det målet, när det gäller mig. Sällan har min fru och jag funnit anledning att prata om en film vi sett lika mycket som den här gången.

Till sist har jag kommit till den befriande insikten att jag uppenbarligen är ’barnet från Kejsarens nya kläder’, som inte såg samma saker som t.ex. premiärpubliken i Cannes såg liksom så många andra därefter tydligen också har sett.

Till min stora belåtenhet delar min fru i huvudsak min uppfattning om filmen.