Så orättvist!

Här sitter jag i lugn och ro, efter att tillsammans med min fru ha gjort de förberedelser som krävs inför väntade julaftonsgäster. Det enda jag skulle önska nu är att även min äldste son med familj hade kunnat vara här med oss.

Så påminns jag med ens om hur liten anledning jag egentligen har att önska mer än vad jag redan har. Mina barn bor i det fridfulla Sverige och nås lätt inom några timmar, om det skulle uppstå ett akut behov av det. En av sönerna med familj samt min syster och svåger kommer att fira julen här. Men min kära Peggy då, vad gäller för henne i detta sammanhang?

Hon har, som många som läser mina blogginlägg redan vet, alla sina släktingar i USA. Vad värre är befinner sig hennes son just nu I Kuwait i väntan på vidare transport till Irak och därifrån sedan sannolikt vidare till Afghanistan. Detta är hans andra år i det meningslösa krig som USA valt att föra så här långt från USA:s landamären. Mike, som han heter, har den här gången visat på en personlig oro för sitt liv och även om han inte gärna pratar om det, tror jag att inte längre förstår anledningen för USA att överhuvudtaget vara där med sina soldater.

För Peggy finns all anledning att känna sig splittrad inför den ’glädjens högtid’, som ju julen skall vara. Och här sitter jag och klagar för mig själv över att båda mina barn inte finns här! Om någon borde klaga över icke närvarande barn, så är det givetvis Peggy. Hon är en av de allra starkaste människor jag känner. I stället för att deprimerad möta det svenska julfirandet, gör hon allt för att anpassa sig till det. Just nu sitter hon i ett rum här intill och över på text och gitarrackord till några av våra vanligaste julsånger.

Om jag vore ’religiös’ skulle jag be alla som läser detta be en bön för att Mike och alla andra med som tvingas delta i det vansinniga som alla våra krig innebär skall kunna återvända till sina hemländer helskinnade. Måhända kan jag be er göra det ändå och kanske är det t.o.m. OK om jag också gör det. Är det det?

Jag vore tacksam för ett svar på den frågan från dem som vet bättre än ogudaktiga jag gör. Det ’orättvisa’ är alltså den stora olikheten i våra villkor inför julen, när det gäller våra respektive förutsättningar att få ha våra nära och kära inom ’räckhåll’.