Den samvetesprovocerande julmaten

Så har ännu en juldag randats. Som vanligt drabbas jag då inte bara av vissa tecken från en orolig mage utan också av samvetets förmanande röst. Inte blev det så mycket mindre mat i år heller, trots erfarenheterna från åtskilliga tidigare jular!

Sedan vi och våra gäster hade låtit oss väl smaka av det som fanns på julbordet, återstod som vanligt mängder av rester som började den vanliga processen – in och ut i kylskåpet och vissa fall även in och ut i frysen. Varför lär man sig aldrig? Varför måste man duka upp mer än vad man faktiskt i förväg vet sig behöva? Är det bara för ingen skall tro (eller kanske i mitt fall inse) att jag är snål?

Trots alla rester saknades ändå en del som brukar finnas på ett traditionellt julbord. Mängden rester hade alltså med lätthet kunnat vara ännu större. Nu fick vi ställa undan bortåt en 70 % av vad som dukats fram, men det kunde alltså ha varit ännu mer.

Även om det är så allmänt känt och även om det talas och skrivs så mycket om det, tål det att upprepas. De rika länderna äter mer eller mindre ihjäl sig samtidigt som många miljoner av världens befolkning hungrar och även dör av svält.

Inte ens i världens starkaste ekonomi, åtminstone det land som har det största budgetunderskottet, USA, har alla människor råd med sitt dagliga bröd. Häromdagen hörde jag i en nyhetssändning att hela 10 % av USA:s befolkning får s.k. food stamps av staten, ett slags matkuponger till de fattiga, för att de skall ha råd med mat och andra livsnödvändigheter.

Men självklart är det inte USA:s befolkning jag tänker på när jag stoppar i mig julmat och sedan efteråt tänker på dem som svälter i världen.