Källkritiken då, Jan Nilsson?

Efter att jag har läst dina kärleksfunderingar, Jan, är jag helt böjd att hålla med dig. Mer om det senare. Men din uppgift om alla dessa enpersonshushåll behövde granskas.

Du hade hittat siffran på hela 47 % singelhushåll i en gammal artikel i Aftonbladet, som var publicerad där 2005-05-19. Direkt började jag fundera över denna stora andel ensamboende, men kunde knappast komma på någon av mina bekanta som bor helt ensam. Utan att på något sätt hävda att jag förstår mig på statistik så bra, kollade hos SCB och fann där en helt annan siffra. 2004-2005 var 23,1 % ensamboende och året efter 22 %, möjligen en följd av man det året hade ändrat på sättet att räkna.

Det är fullt möjligt att jag är ute och cyklar nu igen, men jag tar risken att cykla omkull, och ser samtidigt fram emot möjligheten att bli hjälpt in på rätta tankebanor – eller kanske cykelbanor.

Procenttalet avser andelen personer mellan 16 och 84 år. Hade man valt ett annat åldersspann, skulle det troligen ha blivit något annat. De flesta 16-åringar bor t.ex. hemma hos pappa och mamma. Många äldre på institutioner å andra sidan lever dessutom vare sig i singel- eller sambohushåll.

När det sedan gäller Hollywoods och andra filmmakares framställning av sann kärlek mellan människor av skilda (eller samma) kön, så ger det självklart många en totalt felaktig bild av verkligheten. Dessvärre är det någon som vi – i vår ålder höll jag på att skriva – i min ålder menar jag förstås numera fullt ut inser. Tydligen gör ungdomar som du det också.

Men Jan, nog har väl både du och jag kommit så nära det perfekta man önska sig? Eller är det bara Agneta och Peggy, som kan säga sig ha gjort det?