De som där inträdde

"I som här inträder, låten hoppet fara" var Astrid Värings titel på sin bok från 1944 med handlingen förlagd till Umedalens sjukhus. När jag arbetade där 16 år senare, hade utan tvekan mycket blivit bättre bl.a. tack vare de nya psykofarmaka, som då fanns. Trots förbättringarna måste livet för patienterna fortfarande ha upplevts hopplöst.

Nu tänker jag berätta några av de hemskheter som jag som oerfaren skötarvikarie noterade där i början på 60-talet. Många liksom jag själv torde undra, varför jag berättar det jag nu står i begrepp att göra. Helt säker på det är jag inte, men ett skäl är jag vill visa att synen på psykiskt sjuka och vården av dem har förbättrats i avgörande grad. Jag vill även med den här korta berättelsen väcka frågan hur vanliga människor i skötarrock kunde bete sig med ett sådant människoförakt mot de psykiskt sjuka och försvarslösa patienterna.

Alla skötare utförde inte samma förnedrande behandling av patienterna. Men ingen av oss kan helt befria oss från allt ansvar för vad som förekom. Det fanns ingen Lex Maria på den tiden, men alla hade vi naturligtvis kunnat anmäla det vi såg. Det fanns även på den tiden ansvariga arbetsledare på avdelningen, liksom de fanns ansvariga politiker. De flesta av oss yngre reagerade inom oss på det vi såg, men alla var vi också rädda för att inte få våra vikariat förlängda och godtog därför vad vi såg och dessvärre till en viss omfattning också tog efter våra dåliga förebilder.

Provocerad och provocerande "galenskap"
Ett lika vanligt som olustigt nöje var att få patienterna att i rent underhållande syfte utföra "sjuka" saker på uppmaning från personalen. En ung man, som i obevakade ögonblick tog cigarettfimpar från askfaten och åt upp dem, kunde ibland uppmanas att göra det i rent demonstrationssyfte.

En annan man slängde sig villigt ner på golvet och utförde där samlagsrörelser mot den nakna kvinna som personalen påstod låg där. Det såg väldigt "roligt" ut vi alla skrattade åt det i varierande grad.

En man kunde på kommando med spända muskler och på fullt allvar visa hur lätt han kunde flytta kontinenter från en plats till en annan på vårt klot. Sannolikt blev han inte direkt kränkt av det, men personalens påhitt att nyttja hans sjukliga fantasi som underhållning går inte att försvara.

Våld och omänsklig behandling
Till var och ens nyckelknippa hörde en tyngre handtagsliknande nyckel som behövdes för att öppna fönster samt en del förvaringsutrymmen. Några smärtsamma knackningar i bakhuvudet på patienten användes inte så sällan av vissa skötare för att få motsträviga patienter att snabbt nog göra det som skötaren ville.

På en avdelning var det praxis, när någon inte gjort det han skulle ha gjort på toaletten utan i sina kalsonger, att ta vederbörande till duschen. En varlig duschning och avtvättning med tvättlapp skulle förvisso ha varit både humant och effektivt. Men så skedde inte. I stället hölls patienten med hjälp av en levang (en långskaftad skurborste) på plats i duschen medan en annan skötare tvättade av honom med en annan levang. Först spolades han av med en vattenslang, ungefär som vi gör när vi tvättar bilen manuellt. En ytterligt stressad men perfekt ren patient kunde sedan återgå till dagrummet.

Ett tredje exempel, som knappast någon vårdarbete i dag ens kan tro är sant är följande. På en avdelning hade man verkligen rationaliserat hygienfrågan efter uppvaknandet på morgnarna. Ett par badkar i badrummet fylldes med vatten. Patienterna fick sedan böja sig ner en och en vid karet, varvid en skötare med tvättlapp tvättade vederbörandes ansikte, händer och armar. Byte av vatten mellan de olika patienterna var inte att tänka på. Andra skötare torkade sedan patienten och ytterligare andra hjälpte dem som behövde hjälp med att klä på sig. Rationellt, snabbt, ohygieniskt var det men utan varje spår av respekt för personlig integritet och människovärde.

Det skulle vara intressant med synpunkter på detta från någon annan som var verksam vid Umedalen vid den här tiden.