Fråga till demenssköterskan

Då och då under mitt yrkesverksamma liv har frågan kommit upp om hur man skall bemöta dementa personer i en viss situation. Nu är det dags att ställa den i detta forum befolkad med åtminstone en person som nog har ett bra svar.

Vad jag tänker på är den vanliga situationen, då den demenssjuke alldeles uppenbart pratar om sådant som varit och själv tror sig leva på den tiden, ofta för väldigt många år sedan. Det kan t.ex. vara den gamla kvinnan, som är oroad över att barnen ännu inte kommit hem, eller som måste gå för att det är dags att mjölka korna.

Min fråga är kort och gott följande. Skall man spela med i den dementes föreställningsvärld eller skall man så varligt som möjligt försöka uppmärksamma den demente om hur ologisk hans eller hennes påståenden är? Är det fel att t.ex. påpeka att vederbörandes far eller mor omöjligen kan leva, eftersom de då skulle vara åtskilliga år äldre än 100 år eller att det var 20 år sedan den sista kon såldes?

Är det överhuvudtaget möjligt att ha ett i alla lägen klart handlingssätt eller måste ens val av bemötande väljas från fall till fall? Jag kan tänka mig en dement mycket väl skulle kunna känna sig ytterst kränkt av att bli upplyst om "korna har sålts" utan att vederbörande har fått veta det. Att även dementa personer är individuellt olika tror jag mig veta liksom att graden av demens också är det. Jag är även medveten om att man nuförtiden kan skilja på många olika typer av demens.

2 kommentarer

  1. Gunnel F

    Hej Kalle!
    Här kommer mitt svar. Jag gör verkligen inte anspråk på hela sanningen, men är en stark förespråkare för begrepp som respekt och prestigelöshet, som jag själv funnit vara ett vinnande för att inte säja oslagbart koncept i mötet med personer som har en demenssjukdom.

    Bemötandets betydelse från personal, närstående och medmänniskor är även enligt aktuell forskning en oerhört viktig faktor för att lyckas skapa optimal harmoni i den sjukes hela livssituation.

    När en medmänniska drabbats av demenssjukdom är ju oftast minnet det första som sviktar. Det är vanligt att man, som du skriver, söker efter personer och händelser från det förflutna. Att ständigt bli påmind om att man ”minns fel” att nära och kära är döda, eller överhuvudtaget tillrättavisas, skapar ofta bara en känsla av misslyckande, sorg eller vrede.

    Den viktigaste uppgift man som medmänniska har – i relationen till en demenssjuk person, är att undvika att skapa en känsla av misslyckande.

    Vänd på pannkakan – och börja samtala om ämnet, om mjölkning, kor, barndomshemmet eller – få se visst bodde ni i …..? Ofta kan det vara inledningen på ett fint samtal som väcker minnen som faktiskt är sanna och stärkande för personen att få tala om. Många gånger kan detta skapa en känsla av att ”det funkar” och ge tillfredställelse så att man slutar söka – i allafall för stunden.

    Stunden – är allt vi har – i gemenskap med den demenssjuke. Ibland kan ett gott samtal till och med sluta med en alldeles klar insikt: Men det där var ju länge sedan, nu är jag ju gammal och mamma är död, korna sålda och vi sitter här.

    Prova och se, var inte rädd, men håll med om att i liknande situationer vore en nedtecknad levnadsberättelse ett alldeles utmärkt instrument att utgå i från när det gäller förslag till samtalsämnen.

    Fotografier, musik, smaker, dofter och gamla välkända föremål kan vara andra instrument som hjälper den sjuke att minnas, och ger dej ovärderliga infallsvinklar till samtal.

    Som frisk medmänniska, är det viktigt att komma ihåg att du alltid är i överläge och att du därför närmar dig respektfullt, lyhört och fullständigt prestigelöst. Gå aldrig i polemik, än om du blir anklagad och misstänkliggjord för allt möjligt. Kom ihåg att det är sjukdomen som gör detta med personen och försök fokusera på att behålla minnen av de kvaliteter ni hade tidigare i er relation.

    Ibland kan det vara svårt att inte bli bitter, arg, eller känna sig orättfärdigt anklagad, men kunskap om sjukdomen och vetskap om att ni inte sedan tidigare har något otalt i bagaget, ger en god utrustning att ha med i samvaron.

    Bli en detektiv – lär dej att hitta samtalsämnen och infallsvinklar där den sjuke får komma till sin rätt så långt som möjligt, och försök att skapa en god känsla.

    En god känsla, (likaväl som en dålig) kan för den sjuke, sitta i flera timmar. Man ska vara medveten om den effekt man har i mötet. Du kan göra skillnad.

    Nu vet jag att du är en klok karl Kalle och jag ser i det du skriver att du egentligen redan vet svaret på din egen fråga, men jag valde att göra svaret allmängiltigt, för vem som helst som läser det.

  2. Kalle S

    Tack Gunnel för den tid du lagt ner på att svara på min fråga. Jag visste inte helt svaret på frågan men fick genom ditt svar en värdefull bekräftelse på en del av min egen uppfattning i den.

    Nu känns det som om ditt sätt att betrakta saken är något som alla i sina kontakter med demenssjuka verkligen bör tänka på och ta efter.

    Tack igen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.