Ångrar mig

Häromdagen dristade jag mig till att tämligen öppet ifrågasätta begreppet ’allsmäktig’ som vår Gud är/sägs vara. Under hela mitt vuxna 67-åriga liv har jag inte kunnat förstå varför denna ’allmakt’ då inte kunnat stoppa allt elände på jorden, orsakad av människor men även av naturen själv.

Inte helt oväntad har jag fått en hel del kommentarer både korta och långa, alla med det behjärtansvärda syftet att få mig att förstå. Jag är tacksam för den tid man lagt ner på det och jag har verkligen vridit och vänt på innehållet i kommentarerna. En sak har jag åtminstone förstått. Det är att jag nog aldrig fullt kommer att kunna förstå det man skriver, efter deras språk inte är av den konkreta art som jag normalt brukar förstå.

Jag inser att den höga graden av abstraktioner i deras språk helt enkelt inte kan förstås av tvivlare som jag; en person som inte växt upp i en miljö, där den där sortens sätt att uttrycka sig ingick i det vardagliga livet.

I går ägnade jag en hel del tid åt att på det outtömliga nätet läsa massor av text, som var googleträffar på en enkel sökning på ’Gud den allsmäktige’ och liknande sökord. Det var verklligen intressant och jag fann information om detta på webbplatser med de mest skiftande grundinställningar, från rena ateistiska sidor till bibeltolkande sidor i bästa Luthersk anda. Behållningen var precis som jag antog att frågan om var, hur, när och varför Gud använder – eller inte använder – sin allsmäktighet är något som diskuterats i århundrande.

Då insåg jag att den här frågan är alldeles för stor för att diskutera här, precis som Jan Nilsson antyder. Att den är för stor för mig är helt klart. Jag får fortsätta mitt liv utan att förstå detta med Guds allsmäktighet. Samtidigt glädjer jag mig över de många människor som gör det.

Jag har alltså bestämt mig för att ’chicken out’, som min fru ibland säger, d.v.s ’fega ut’, som jag tror våra ungdomar, kanske skulle ha uttryckt det. Samtidigt ångrar jag att jag ens tog upp frågan.